Fader Elia

Jag läser en hel del, men inte så mycket som jag skulle läsa ifall jag hade mindre annat att göra. Ändå har jag nog hunnit läsa ett par tre-fyra böcker sedan årsskiftet – den senaste är Michael O´Briens nästan 600-sidiga epos om Fader Elia. Med underrubriken "En apokalyps". Författaren varnar sina läsare i förordet att det är fråga om idéroman, varför man som läsare inte ska förvänta sig allt för mycket fart och fläkt. Men desto mera kontemplation och fördjupning. Jag menar att författaren på de modiga 600 sidorna har lyckats få in både fart och fläkt såväl som kontemplation och fördjupning. Det är inte illa! Dessutom är boken både välskriven och medryckande och den kan väl rekommenderas åt den som har tid att ta sig an ett så stort verk. Tilläggas kan dessutom att detta är den första boken i en serie på sex säkert lika långa böcker.

Under läsningens gång har jag ändå slagits (hårt) av en insikt som inte är ny. Jag är lutheran! Även om det finns en hel del tilltalande fromhetsuttryck i boken finns det också sådant som jag som lutheran reagerar starkt på. Då tänker jag framför allt på den Mariadyrkan som dominerar vissa delar av boken samt mässoffersläran som kommer fram vid otaliga tillfällen. Huvudpersonerna "offrar" mässa för t.ex. avlidna personer som om nattvarden skulle vara en gärning vi människor gör inför Gud när den i stället är en Guds gåva till oss människor. Dessutom begår huvudpersonen otaliga gånger en enskild mässa – något Luther vände sig emot. Med rätta. Mässan är och ska vara en offentlig handling, inget som sker i det fördolda (i olika "knutar" i meningen "hörn"). Skärseldstanken finns också i boken (om än den inte är lika klart uttryckt som mässofferläran). Jag reagerade också på den många gånger nästan svärmiska mystiken som huvudpersonen gav sig hän åt.

Nå, med detta sagt kan jag ändå rekommendera boken. Den är både spännande och lärorik. Om man alltså det var man själv står innan man börjar läsa. Jag kom igenom boken som en (om möjligt) ännu mera övertygad lutheran än jag var när jag började läsa den. Och en apokalyps är alltid en apokalyps! (Med detta sagt kan jag tillägga att jag, som alltid har varit oerhört fascinerad av allt som har med tidens slut att göra, började läsa första boken i "Left Behind"-serien för en tid sedan. Men jag klarade inte av den längre. Tyvärr.)

Vad näst? Jag började igår läsa Paul Maiers bok "More than a Skeleton", och parallellt med den läser jag Kjell O Lejons bok "Den intoleranta toleransen". Båda två oerhört intressanta men på väldigt olika sätt.