Om andlig fostran

Vår dotter, 7 år, var på sin första POP-klubb i förrgår. (Står för ”prinsar och prinsessor”, som i söner och döttrar till den himmelske kungen.) Det är ett riktigt bra namn på församlingens tisdagssamling för lågstadieelever – och som sådant en mycket bra sak. Församlingens barn- och ungdomsarbete är, rätt gjort, mera än guld värt. Ja, det har evighetsvärde. Det samma gäller den ”tillvänjning” till det kristna budskapet som görs i hemmen där barnen får bli bekanta med de bibliska berättelserna och med evangeliet om Kristus, barnens vän.

Jag deltog som liten i både söndagsskola och ”fredagsklubb” (som torde ha varit baptistförsamlingens grej), och säkert har detta påverkat mig mycket. Min mormor var också en viktig person när det gäller min tidiga andliga tillväxt – hon berättade ofta om de bibliska händelserna för oss barnbarn. Dessutom vet jag att hon, liksom också min farfar och säkert också andra i den generationen, bad för oss och vår framtid. Detta är något som aldrig kan överskattas, och något som jag är dem evigt tacksam för! (I ordets rätta bemärkelse!)

Det är synnerligen oroande att det blir allt ovanligare att barnen får sig bibliska berättelser till livs idag, liksom det blir allt ovanligare att vi som idag är äldre tar oss tid att be för våra barn (och barnbarn). Det har ofta sagts att den generation som nu håller på att flytta in i evigheten har varit den sista bedjande generationen, och om detta är sant kommer vi så småningom helt klart att komma att känna av detta. Om det inte redan är det vi gör. Och det hela börjar med hur vi undervisar våra barn.

Idag är det i vissa kretsar populärt med en syn som säger att vi bör ge våra barn en ”neutral” uppfostran i andliga ting – och sedan låta dem själva välja sin väg när de blir äldre. Jag tror att vi borde inse och förstå att det inte finns någon sådan neutral andlig uppfostran. Nej, antingen ger vi vidare till våra barn det vi själva har fått av de bibliska berättelserna och det kristna arvet, eller så gör vi det inte. Och båda alternativen sätter spår i den uppväxande generationen. Spår som sitter mycket djupt. ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” (Ordspr. 22:6) Detta är en sanning som fungerar s.a.s. i båda riktningarna.