Reklam för det söndrade?

Allt sedan Gudrun Schyman skanderade ”Död åt familjen” (var det på en Almedalsvecka?) för ett antal år sedan har jag förbluffats – om än inte förundrats – över det motstånd, för att inte säga hat, som kärnfamiljen tycks frammana hos vissa människor. Redan det faktum att det finns fungerande kärnfamiljer tycks innebära ett rött skynke för dessa, och i och för sig är detta inget att förundras över. Guds ord gör klart varifrån detta hat mot alla Guds goda ordningar kommer. Djävulen vill riva ner, slakta och förgöra, och det att människor får leva i trygga familjeförhållanden är förstås något han därför måste motarbeta.

I fredagens ÖT citerades en ledare från Västra Nyland i vilken en Camilla Lindberg spydde galla över en leksakskatalog som hon hade fått i sin postlåda inför julkommersen. Hon ondgör sig över en bild av ett dockhus med en pappa, mamma och två barn. Så skriver hon: ”Så ska det tydligen se ut om man fråga leksakstillverkarna. Ser man till vårt samhälle så är verkligheten en annan. Den här familjeidyllen är få förunnade och sällan en företeelse som ligger i människans hand att bestämma. Livet kan förändras på ett ögonblick. En mamma eller en pappa kan dö i vilken familj som helst. I andra fall kanske familjen upplöses av andra orsaker.”  Så längt Västra Nyland.

Det finns mycket man skulle kunna säga om detta. Visst kan föräldrar dö, men det är inte den största orsaken till att kärnfamiljen upplöses – och det vet nog Camilla Lindberg också. Det är ”de andra orsakerna” som är den stora boven i dramat. Och här, oavsett vad Camilla Lindberg än må säga, ligger nog orsaken ”i människans hand”. Mera om detta nedan. Först ska vi ändå konstatera att varje skilsmässa är en tragedi, speciellt om det finns barn med i bilden. Och visst kan en skilsmässa i några få fall vara det mindre onda, det ska inte förnekas. Men varför skulle en leksakstillverkare behöva göra reklam för/med hjälp av det söndrade äktenskapet bara för att detta är en verklighet för många i dagens samhälle? Är det inte bättre för alla att det normala, goda och eftersträvansvärda framhålls?

Jag så innerligt trött på detta som man ofta hör, också här, att ”det inte var någons fel, vi bara växte ifrån varandra”. Det finns nämligen alltid en orsak till att ett par ”växer ifrån varandra”. Det kan börja med att man brutit sig in i sitt äktenskap och inlett det utan Guds välsignelse (utan vigsel, alltså) – redan detta är en stor orsak till att många äktenskap går i kvav. Detta är förstås inte ett argument som dagens människa förstår och erkänner, men det skulle vara oerhört intressant att se en undersökning över hur stor del av de äktenskap och äktenskapsliknande parförhållanden som inletts med vigsel som slutar med skilsmässa – i jämförelse med de förhållanden som inletts med att man bara ”fullbordat äktenskapet” utan föregående vigsel.

Sedan kommer vårt habegär in i bilden och som en följd av för stora krav på hus, bil och sommarställe tvingas både mannen och kvinnan jobba heltid. Dessutom jagar feminismen ut kvinnorna ur hemmen i förtid efter barnens födelse. Jag måste säga att jag inte förstår hur ett äktenskap kan fungera i de fall där båda jobbar heltid och hemmet och allt som hör dit ska skötas på den lilla fritid som blir över. När sedan egoismen kommer med i bilden och båda därutöver ännu ska hinna med alla möjliga fritidssysselsättningar utanför hemmets väggar – ja då är det inte konstigt att man ”växer ifrån varandra”.  

Visst är det enklast att skuffa ansvaret ifrån sig och säga så som Camilla Lindberg att ”familjeidyllen är få förunnade och sällan en företeelse som ligger i människans hand att bestämma”, men faktum är att en skilsmässa alltid är ett beslut som tas av de inblandade. Dessutom, och ännu viktigare i sammanhanget, är att vägen fram till denna skilsmässa även den består av många små, och ofta felaktiga, beslut. Det första steget mot lägre skilsmässosiffror är att vi skulle inse detta. Och börja ta ansvar för de små beslut vi fattar i vardagen – och ännu hellre: Börja göra de rätta besluten. Kanske ett dockskåp med en mamma, en pappa och två barn kunde visa oss i rätt riktning? Åtminstone kan det visa oss på att det finns fungerande kärnfamiljer och även uppmärksamgöra oss på att denna institution är den bästa tänkbara tillväxtplatsen. För både barn och vuxna.

Så låt bilden av kärnfamiljen vara kvar i leksakskatalogen! Våga göra reklam för det hela, rätta och goda och ersätt det inte med bilder av det söndrade äktenskapet. För det skulle vara ett byte som alla förlorar på.