Det finns två, och endast två, förhållanden vi människor kan
stå i inför Gud. Antingen står vi i nåden, eller så står vi under Guds vrede. Efter
syndafallet är det vreden som är vår s.a.s. naturliga ställning inför Gud. Det
är synden som åstadkommer detta. Gud hatar synden, och även om han älskar
syndaren gör vår syndaskuld att vi står under Guds vrede. Den naturliga
människan, som inte känner Frälsaren, står alltså under Guds vrede, och detta
är något som människan känner på sig. Instinktivt. ”Mitt hjärta var oroligt i
mig tills det fann frid i Dig”, beskriver Augustinus detta.
Här i tiden kan
detta att vara under Guds vrede ändå vara något som människan kan leva med,
åtminstone någorlunda - även om människan ofta tvingas döva denna obestämda
känsla av olust som det att vara under Guds vred åstadkommer. Aktiviteter,
musik och vänner kan skänka en viss lättnad, men den människa som står under
Guds vrede skyr vanligen stillheten, tystnaden och ensamheten. För då hinner
ofta de obehagliga känslorna upp henne igen.
Men den människa som står under Guds vrede kommer en dag att
bli upphunnen av Guds dom över synden. För vissa går det snabbare, för andra
dröjer det längre. Men ingen kommer undan. Alla kommer vi att dö, och sedan att
ställas inför Guds domstol. Och det blir en synnerligen otrevlig upplevelse.
För där kommer ”böcker att öppnas”, som det står i Uppenbarelseboken. Jag föreställer
mig att det i dessa böcker finns upptecknat allt galet vi människor har gjort,
tänkt och sagt. För ingen, och inget, undgår Guds allseende öga. Och då, vid
domen, blir dessa böcker öppnade. Tänk vad hemskt detta ska bli. Där står du,
anklagad, och alla åtalspunkterna läses upp inför alla. Allt vad du gjort,
tänkt och sagt. Vilken oerhörd skam! Inför alla. Guds vrede hinner upp dig.
Men i Uppenbarelseboken nämns också en annan bok, nämligen Livets
bok. I denna bok finns alla deras namn upptecknade som i detta livet satt sin
tro och sitt hopp till Frälsaren Jesus Kristus. Och tänk! Just som en av dessa,
kanske du?, står inför Guds domstol och man förbereder sig att börja läsa ur hennes
gärningars böcker, då ställer sig vår försvare och frälsare upp och utbrister:
Stopp! Detta namn finns i Livets bok! Jag har betalat denna skuld, och allt som
står i gärningarnas böcker är utraderat. All skuld är betald! Stoppa läsningen!
Denna människa står i min nåd.
Så blir den dom människan med sina gärningar med rätta hade
förtjänat upphävd, åtalet blir förkastat och en frikännande dom stadfäst. Inte
för att människan i sig skulle ha förtjänat det, utan för att hon hade satt
sitt hopp till Jesus och sitt liv i hans händer och under hans vilja under sin tid
här på jorden. För så fungerar Guds nåd. Rättvist? Nej, men därför heter det
också NÅD. Men inte bara det. Denna frikännande dom kan vi leva i redan här,
med all den frihet och glädje som den ger. Ett liv i Guds nåd ger glädje, tröst
och frid som är balsam för ett sargat samvete, näring för en förtorkad själ och
ett förskott på det himmelska arv som väntar oss i när Guds rike bryter fram i
synlig gestalt.
Och allt detta kan bli ditt. Gratis. För Jesu golgataverks
skull. Så varför leva under Guds vrede och i fruktan för den dom som en gång
kommer, när du i stället kan få leva i Guds nåd och redan här leva i den
frikännande dom som en gång kommer för alla som satt sitt hopp till Herren
Jesus och sitt liv i Hans händer?
Esse, i domsöndagsveckan 2012
Väl skrivet!
SvaraRaderaKristian,
SvaraRaderadu kommer antagligen att tolka mitt svar på ditt inlägg som ett försök att göra sig lustig över din tro, och radera det. Det är upp till dig, men det här är saker som jag på riktigt funderar på, och försöker förstå. Jag är ateist in i märgen, men har upprepade gånger sagt att jag är beredd att godta den Gud som bevisar sin existens på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tvivel! Jag anser det vara ytterst osannolikt att så kommer ske, men det finns ett litet korn av agnosticism i mitt tänkande. Väldigt litet, men i alla fall. Never say never.
Men vi har mer gemensamt än du kanske tror. Vi är nämligen nästan lika ateistiska, du och jag. Jag råkar bara ha en gud mindre än du.
Om jag mot förmodan skulle uppfostra mina barn enligt den kristna tron, och det skulle visa sig att Islam hade rätt, och mina barn skulle hamna i helvetet; det är ett hasardspel med mina barns liv-efter-detta som insats!
Om du verkligen tror på det du skriver, så måste du medge att större insats än så kan ingen komma med.
Du skriver mycket om Guds vrede. Svara mig detta: om Gud är allsmäktig och allvetande, varför blir han så "vred" hela tiden? Han måste ju veta exakt vad som ska hända.
Om han är god och kärleksfull, varför detta maniska kontrollbehov och insisterande på att människorna måste "tro" på honom?
Varför ta människoskepnad och offra sig själv åt sig själv för att förlåta människorna en synd som han själv lagt på deras huvuden genom att ställa kunskapens träd där Adam och Eva kommer åt det? Dessutom, som allvetande måste han ju ha vetat att Eva kommer att plocka den där frukten!
Varför inte bara förlåta Adam och Eva, som en RIKTIG kärleksfull förälder gör!?!?! Inte kommer jag heller att vara vred på mina barnbarn och barnbarns barn för något som mina barn gör trots att jag har förbjudit dem!
Du må ursäkta mig, men om Gud alltså som du antagligen säger har gett mig en hjärna att tänka med och en fri vilja att utöva, så varför skulle han bli vred då jag utnyttjar den här möjligheten till max och blir ateist?
IT DOESN'T MAKE ANY SENSE WHATSOEVER, som de säger på andra sidan pölen.
Även om Gud skulle existera, så skulle jag aldrig kunna "älska" eller respektera en sådan varelse. Utgående från er story så dränkte han ju hela världens befolkning minus åtta utvalda. Världens största folkmord, alla kategorier! Det är inte jag som hittar på det här, det står i er bok!
Och syndafloden lär de ut som en gullig, sedelärande liten berättelse för barn. Noaks ark finns på pärmen till Barnens Bibel. Världens mest grundliga folkmord! Hur tänkte man då? (fortsätter)
Marcus!
RaderaUrsäkta att mitt svar har dröjt – arbetet har en tendens att inkräkta på fritiden... Nej, jag raderar inga seriösa inlägg, speciellt inte om de är skrivna under eget namn. (Om de inte innehåller svordomar, vill säga.)
Du skriver att du är ”beredd att godta den Gud som bevisar sin existens på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tvivel!” Det är en intressant utgångspunkt! Min erfarenhet är ändå att detta inte sker, eller åtminstone väldigt sällan. Jag har en vän med vilken vi har fört denna samma diskussion IRL, och det slutade med att jag bad honom testa Gud. Bönen är ett mäktigt redskap, men samtidigt lite knepigt i detta sammanhang eftersom det, tror jag, bor en liten skeptiker i oss alla.
Dessutom, och det är mycket väsentligt i sammanhanget, ogillar Herren att tvinga oss. Han gav oss en fri vilja redan från början (se där orsaken till att Adam och Eva måste få möjligheten att göra galet – om den inte hade funnits hade vi inte haft någon fri vilja...) M.a.o. Det spelar ingen roll vilket mäktigt och stort bönesvar vi än får, det ges oss alltid möjlighet att förklara bort det. Dessutom kan det ju hända att det bönesvar vi får är ett nej. För Gud är också god och han ger oss inte det som skulle skada oss. (Janis Joplin skulle kanske ha kört ihjäl sig med sin mercedes...)
Men det finns en bön som Gud aldrig, eller s.g.s. aldrig säger nej till – och som sedan inte kan bortförklaras. Det är när vi, uppriktigt och med en ärlig längtan efter honom, ber om tro på honom. Jag uppmanade min vän att försöka med detta, men han vågade inte. Vilket i och för sig inte är särskilt konstigt, för här handlar det om stora ting, och om en bön som rör vid Levande Guds hjärta. Vi kan ha ett intresse för andliga ting (som t.ex. totempålar), eller bara uppfatta det andliga som intressant, men om/när vi ber denna bön, ja då ”stiger vi in på planen” på allvar. Hur är det med dig? Vågar du?
Så angående ”hasardspelet”. Visst har du rätt. Men det samma gäller ju om vi är ateister också, eller hur? Om kristendomen är sann gäller det samma oberoende av vad annat vi trott på/satsat våra liv på – och uppfostrat våra barn enligt. Och, ja, detta är det största vi har att göra med. Den största insats vi gör. Både för egen del, och för våra barns del.
Sedan är det ju så att tron inte är (enbart) ett försanthållande. Tron handlar om gemenskap. Tro på Herren innebär gemenskap med honom. Det är därför vi finns, vi människor. För att ha gemenskap med honom. Visst visste han hur det skulle gå med frukten, Adam och Eva. Det var det där med den fria viljan och att inte tvinga, igen. Jesu offer handlar, till syvende och sidst, om rättvisa, och om Guds helighet. Synden kan inte bara överslätas, den måste sonas. Vi kan inte göra det, därför gjorde Gud själv det i sin son. Bättre svar än så vet jag inte om jag kan uppbringa.
Så till detta med den fria viljan, vår hjärna och ”varför skulle han bli vred då jag utnyttjar den här möjligheten till max och blir ateist?” Detta var intressant! Varför tror du att du utnyttjar din hjärna till max när du är ateist? Se bara på de stora landvinningarna inom vetenskapen, och var de har skett och vem som har gjort dem. Lejonparten av dessa har skett i det kristna västerlandet och många dessutom av uttalat troende vetenskapsmän. Orsaken till detta är att tron på Gud avmytologiserade skapelsen och gjorde det möjligt för oss människor att vetenskapligt undersöka den. Och göra dessa upptäckter. Tron på en Skapare och på att han lagt ner lagbundenheter i sin skapelse öppnade också för många stora upptäckter – enligt tanken om att en logisk Gud åstadkommer en logisk skapelse. Nu förväntar jag mig inte att du ska köpa detta bara så där, men fundera på det!
Jag väljer att leva mitt liv enligt sunda, humanistiska principer som innehåller vissa paralleller till flertalet religioner. Jag tror också på att man ska älska sin nästa som sig själv. De tio budorden kan jag också köpa till största delen, minus det där med "jag är herren, din Gud".
SvaraRaderaMen grejen är att inget av det här är något som ni kristna har uppfunnit, eller har monopol på. Att vara en god människa är fullt möjligt utan gudar. De facto så är det bättre, om du frågar mig. En ateist som gör goda gärningar gör dem för att han verkligen vill det, inte för att han är rädd för något slags gudomlig hämnd, eller för att han väntar sig en belöning i ett liv efter detta.
Jag vet att jag talar till väggen då jag skriver detta till dig. Du har ingen avsikt att avvika från din tro, lika lite som jag har för avsikt att börja tro på någonting bara för att det står i en bok, skriven, redigerad, översatt, redigerad igen, översatt några gånger till, klippt och saxad, översatt på nytt, redigerad lite till och så vidare och så vidare.
Men som sagt, om du kan ge mig bevis. Det skulle vara en annan femma. Och kom ihåg: bevisbördan är på dig. Speciellt nu då du har blivit en minikändis i Svenskfinland med dina åsikter om homosexuellas icke-rätt till adoption. Det är stora ord du slänger dig med. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. "För att det står så i Bibeln" räcker inte.
"Homosexualitet är onaturligt" duger inte heller. Homosexualitet förekommer bland minst fem hundra djurarter. Homofobi bara hos en enda.
Så länge du tror det du tror i enrum eller i sällskap av likasinnade får du tro precis vad du vill. Men du måste lära dig att då man träder ut i allmänheten (detta är en allmän blogg, och dina åsikter har spritts vitt och brett i massmedia de senaste dagarna) så måste man vara beredd att stå för sina ord.
Det är inte jag som ska bevisa att gudar inte existerar (eller att den och den kristna tesen om olika familjesammansättningars för- och nackdelar är sann eller falsk). Det är per definition omöjligt att bevisa en negativ utsaga. Jag kan lika lite bevisa att det inte existerar ljusröda enhörningar som jag kan bevisa att gudar och andra övernaturliga väsen inte finns.
Jag är ledsen om jag låter burdus i min argumentering. Jag borde inte sänka mig till den nivån, men religiös fundamentalism och intolerans får hornen att växa ut i pannan på mig (pardon the pun). Du och dina likasinnade sårar väldigt många med era uttalanden. Ni menar inte det, men man kommer liksom inte undan era uttalanden. Och du har gjort vänner till mig illa till mods, och då blir jag också illa till mods.
Under min tidiga barndom blev jag utsatt för religiöst övervåld från kringvandrande frikyrkliga dörrknackarpredikanter, och mitt lilla, sjuåriga jag slogs nära på i spillror av de horribla berättelserna om synd, död, evig förtappelse och smärta som de kom dragande med. Det här var något som pågick länge och väl, bakom min mors rygg. Efter skolan, medan jag var ensam hemma. Jag öppnade dörren för dem, liten och blåögd som jag var. Och det tog mig åratal att bli hel efter den episoden.
Det här nämner jag av skälet att barn surfar fritt på nätet, barn är mottagliga, barn är inte kapabla till kritiskt tänkande. Det är min dröm, mitt hopp, att det en dag ska vara straffbart att sprida religiös propaganda till minderåriga, på samma sätt som det är en kriminell handling att överlåta alkohol och vapen åt barn. (fortsätter)
Fortsättning...
RaderaNoas ark kan vi säkert debattera i all oändlighet. Mina argument biter säkert inte på dig, men jag kan ju ändå framföra dem. Skaparen har rätt att göra vad han vill med sin skapelse – även förgöra den, om han finner det nödvändigt. Tydligen gjorde han det här. Eftersom hans vilja ändå är god så antar jag att han såg att den väg mänskligheten var på då skulle förorsaka mera lidande om han lät dem fortsätta på den, än vad ett ”folkmord” förorsakade. Kanske. Med samma logik ser jag inte hur han kan låta världen fortsätta så länge till på den väg vi nu befinner oss – och helt riktigt säger Bibeln att han en dag kommer att sätta stopp också för den värld som vi känner idag.
Du skriver också att ”men du måste lära dig att då man träder ut i allmänheten så måste man vara beredd att stå för sina ord.”
Jag står för mina ord. Absolut. Vad får dig att tro något annat? Men det jag har påstått (i frågan som diskuteras) är inte alls så alldeles ”extraordinärt”. Det är i själva verket egentligen inget annat än vad lagstiftaren (i detta nu) påstår när han inte tillåter adoption för ENkönade par. (Så lär det ska heta...)
Jag kan mycket väl förstå att det inte räcker för dig, eller så många andra idag, att ”det står i Bibeln”. Därför argumenterade jag också utifrån naturen – och utifrån vad som är naturligt. Och det står jag också för. Ett enkönat par kan inte få barn. Så fungerar naturen (för att Skaparen ställt det så), och detta av en orsak. Och jag är, som sagt, långt övertygad om att denna orsak är att ett barn behöver både en far och en mor. Och det oerhört ledsamma faktum att alla barn ändå inte får ha detta (=undantag) gör inte att ”regeln” skulle upphävas.
”Homosexualitet förekommer bland minst fem hundra djurarter.” Må så vara, men det gör ändå inte att det blir naturligt – åtminstone inte om man ser reproduktionen som sexualitetens mål. (Och det är den, även om den också förstås har andra fördelar... ) ”Homofobi bara hos en enda.” Njae, det lär vi inte kunna veta med så alldeles stor säkerhet...
”Det är inte jag som ska bevisa att gudar inte existerar.” Nej, inte i den offentliga debatten. Där har du rätt. Men det finns andra arenor än den offentliga – och ingen av oss kommer ifrån den personliga arenan. Och där har vi det som jag skrev om längst uppe på denna tråd med olustkänslan. Du har säkert också upplevt den.
”...men religiös fundamentalism och intolerans får hornen att växa ut i pannan på mig...” Visst är jag fundamentalist (i ordets rätt mening!), det kan jag inte förneka. Men märk väl att det är skillnad (stor!) på fundamentalism i olika religioner! Jag har t.ex. inte mycket gemensamt med en muslimsk fundamentalism. (Svärdets och korsets religion står mycket långt ifrån varandra i dessa saker!) Tro det eller ej, men fundamentet i den kristna tron är faktiskt kärleken och nåden. Men så har vi den (numera ganska uttjänta) bilden med barnet som vill sätta handen på den varma kokplattan. Jag vet att du, med dina utgångspunkter och din livsfilosofi, inte kan se att vi faktiskt handlar, och skriver det vi skriver, utifrån kärlek och omsorg om de homosexuella. Men så är det faktiskt. (Att vi misslyckas med att farmhålla detta är vår stora miss...) OM Bibeln är sann, vilket vi ju menar, så kommer det en dom. Och denna dom – och det som följer efter den – är värre än allt obehag/illamående vi kan tvingas uppleva här i tiden. Det är min/vår utgångspunkt. Förlåt om vi inte klarar av att vara tillräckligt tydliga med detta!
Själv är jag inte längre så ömtålig, jag njuter rentav av en rejäl ordväxling mellan frivilliga vuxna. Så jag tar gärna emot synpunkter, men jag vill bara att du vet att jag blir väldigt på min vakt då barn förekommer i dessa diskussioner. Och det var ju från barn alltsammans började. Adoptivbarns rätt till ett kärleksfullt, tryggt hem. Jag är glad att diskussionen som ditt blogginlägg gav upphov till stöder mitt synsätt med en förkrossande majoritet.
SvaraRaderaJag tycker synd om kyrkan, jag gör det faktiskt. Det kan inte vara lätt att vara utåtvänd, mild och återhållsam kristen numera. Debatten har polariserats så att alla måste välja sida. Och varje gång sådana här diskussioner bryter ut så tvingas de vettiga kristna att ta ställning och antingen stöda fundamentalisterna eller så göra det enda mänskliga; ta avstånd från alltsammans.
Kyrkan blöder medlemmar just nu, det har du säkert märkt. Och för varje diskussion av det här slaget får eroakirkosta.fi en ny våg av kyrkoflyktingar.
Och hur ateist jag än må vara, tycker jag ändå på något sätt att det är synd. För kyrkan gör mycket gott också. Och ju fler vettiga kristna som flyr kyrkan, desto mer tar den giftiga fundamentalismen över agendan. Och det är inte i någons intresse. Allra minst kyrkans.
Jag hoppas du begrundar mina ord. Allt gott.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaOtroligt väl skrivet Marcus!
RaderaHomosexualitet förekommer bland minst fem hundra djurarter. Homofobi bara hos en enda.
RaderaJA!! Det här var så FENOMENALT bra och talande!
Det du skriver om det andliga övervåld du utsattes för får mina öron att knottras. Sådant får naturligtvis inte ske. Den andliga fostran är alltid på föräldrarnas ansvar och den ska ske på deras villkor. Att någon på detta sätt bryter sig in, utan föräldrarnas vetskap, och förstör är närapå kriminellt.
RaderaMen du kan inte dra det som skrivs på en blogg över samma kam, på inget sätt. Visst kan barn hitta hit, men inget barn orkar läsa tråkig text (i den utsträckning som det här handlar om), som detta garanterat uppfattas som, innan de är i den åldern att de klarar av att åtminstone lite sortera och reflektera. Menar jag, åtminstone.
”Det är min dröm, mitt hopp, att det en dag ska vara straffbart att sprida religiös propaganda till minderåriga, på samma sätt som det är en kriminell handling att överlåta alkohol och vapen åt barn.”
Den dagen kanske kommer, men det kommer nog mycket annat elände före, och med, en dylik lag. Det fria ordet, och det fria samhället, dör oundvikligen med en sådan lag. Eller har gjort det långt innan en sådan lag kommer till.
”Själv är jag inte längre så ömtålig, jag njuter rentav av en rejäl ordväxling mellan frivilliga vuxna.” Det gäller mig också – har jag märkt i och med denna debatt (visserligen är det inte trevligt att bli kallad ”monster”, ”idiot” och dylikt, men det får jag ta...)
”Jag är glad att diskussionen som ditt blogginlägg gav upphov till stöder mitt synsätt med en förkrossande majoritet.” Nåja, orsaken till detta syns långt i bloggstatistiken och den trafikstatistik som ingår i den. Oscar Ohlis facebooksida och Radio Exem har inte så många värdekonservativa läsare/lyssnare... Skulle det ha funnits en länk i t.ex. Sions missionstidning kunde diskussionen ha sett helt annorlunda ut.
Vad sedan gäller det du skriver angående kyrkan får jag återkomma till i ett senare skede. Men jag menar att eroakirkosta.fi är bland det bästa som har hänt kyrkan. Faktiskt! Som jag skrev i en kommentar på en annan tråd så menar jag att de kyrkomedlemmar som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus helst borde ompröva sin relation till honom, men om inte ska de helst skriva ut sig och inte försöka påverka kyrkan i en riktning som kyrkans Herre inte själv går. Jag börjar tro att vår kyrkas enda räddning idag består i en massiv utskrivningsvåg med påföljande ekonomisk kollaps. Paradoxalt nog. Men jag kommer att återkomma till detta någon gång senare.
Detta nu som ett litet svar på dina många – och goda – frågor och påståenden. Allt gott till dig också!
Den här kommentaren var tänkt som ett svar (fortsättning) på Marcus Rosenlunds tredje kommentar, men bloggmekanismen har tydligen inte riktigt klarat av de senaste dagarnas massiva trafik här och det blir lite fel ibland...
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag hittade till din blogg av en tillfällighet och har nu läst flera av dina inlägg och också många debatter som följt därpå. Jag noterade att de flesta kommentarer kommer från sådana som inte håller med dig, som det också oftast blir. Därför ville jag bara lämna en positiv kommentar här som uppmuntran, för jag håller med om det mesta du skriver och jag tror att det är mycket viktigt att någon vågar (och orkar) ta upp dessa ämnen.
SvaraRadera