Skolskjutningarna, del 1

Sociologen och ungdomsforskaren Vesa Puuronen gör en intressant diskussionsöppning när han säger (i en artikel spridd via FNB 14/1) att ”skolmördarnas ideologi bör granskas”. Puuronen menar att skolskjutningarna i de finländska skolorna har undersökts ur många olika synvinklar under de senaste åren, men att de analyser som har gjorts inte beaktar skolskjutarnas ideologiska inspirationskällor. Han menar att orsaken till detta är att det kanhända skulle bära för långt att göra så, emedan det kunde leda till att vi skulle tvingas fundera på vilka ideologier det är lovligt att stöda eller sprida. Ytterst skulle vi ställas inför frågor om yttrandefrihetens och toleransens gränser, menar Puuronen. Han nämner som ett exempel Jokela-mördaren Pekka-Eric Auvinen vars filosofi präglades av tankar om övermänniskan och om den starkes rätt. Så långt Puuronen.

Det som däremot inte sägs i artikeln, och som, menar jag, borde framhållas, är att Jokela-mördaren i princip var socialdarwinist. I hans värld innebar ”survival of the fittest” att de som tillhör den ”intelligenta eliten” har rätt, ja kanske t.o.m. skyldighet, att överleva på bekostnad av de som tillhör den intellektuellt svaga och värdelösa massan. Darwin tillämpad på samhället, alltså.

I diskussionerna efter Jokela har, helt berättigat, frågan också ställts om det är rätt att i skolorna undervisa i sådan filosofi som på detta sätt kan missbrukas och leda till dylika tragiska händelser. Då är det kanske främst Nietzsche, men också t.ex. Platon, Huxley och Linkola, som har diskuterats. Man kan förstås vara av olika åsikt huruvida risken för missbruk kan motivera en censur av vissa delar av filosofins historia, men det som ändå förvånar är att inte Darwins namn finns med i denna diskussion.

Jag har tidigare hävdat att Darwin främst av allt var filosof, inte naturvetare, och att hans ”Om arternas ursprung” främst är att betrakta som ett filosofiskt verk. Den filosofi som han sedan blev ”fader” till och som idag genomsyrar i princip allt mänskligt tänkande (åtminstone i västerlandet) är, om man riktigt skärskådar den, en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi. Jag föredrar att använda ordet ”evolutionism” när jag talar om den.

Jag har tidigare (http://kristiannyman.blogspot.fi/2012/05/ot-kolumn-125.html) skrivit om evolutionismen och dess skuld till bl.a. skolskjutningarna, och jag hävdar fortfarande att den hopplöshet och meningslöshet som denna filosofi leder till – om man verkligen tar den till sig – kommer att skörda många offer ännu.