Kyrkans framtid

I de två homosexdiskussionerna som rasade här på bloggen i slutet av förra året kom vid ett flertal tillfällen fram en uppfattning att det är åsikter av den typ som jag framför som leder till att folk skriver ut sig ur Finlands ev.luth kyrka. På detta svarade jag två saker. För det första sade jag att jag (tyvärr) inte har något alls att säga till om i kyrkan idag, och att de åsikter jag framför – som, hoppas jag, står i samklang med vad Gud säger i sitt ord – inte heller de väger så alldeles tungt i vår kyrka idag.

För det andra, och detta kan jag inte framhålla tillräckligt tydligt, ser jag gärna, t.o.m. mycket gärna, att sådana som inte bryr sig om vad Gud säger i sitt ord skriver ut sig ur kyrkan. Ännu hellre ser jag förstås att de skulle vända om från sitt uppror mot Gud och hans vilja, men de som saknar en sådan vilja/beredskap hoppas jag skriver ut sig. Detta då helt oberoende av om de är biskopar, präster eller vanliga kyrkomedlemmar.

Kyrkans problem idag är INTE att så många skriver ut sig (det är f.ö. förvånande att inte ännu flera gör det), utan att kyrkans ledning, och med dem kyrkan själv, långt har avfallit från Levande Gud och hans ord. Som en följd av detta breder det andliga och moraliska sönderfallet ut sig och man tål inte längre den sunda läran och Guds ords undervisning. Som jag ser det är vår kyrkas enda möjlighet till räddning idag att så många som möjligt (som inte vill lyda Guds ord och som vägrar omvända sig från sitt uppror) skriver ut sig.

När så sker kommer kyrkans ekonomi och dess idag fruktansvärt tungrodda administration att falla ihop. På det som blir kvar kan sedan eventuellt något nytt och mera livskraftigt – och framför allt mera bibeltroget – igen byggas upp. Faktum är att redan med dagens ändå ganska blygsamma utträdelsesiffror håller detta på att hända. Tragiskt nog har reaktionerna från kyrkans ledning på detta varit att med all makt försöka hålla kvar den av Gud och hans vilja helt ointresserade majoriteten av kyrkomedlemmarna (och deras kyrkoskatt) genom att ta ytterligare steg bort från Guds ord och genom att klämma åt oss som vill försöka hålla oss till Guds ord.

Den process som kyrkan står inför kommer att vara mycket smärtsam. Som företagare vet jag att det är så oerhört mycket lättare att utvidga och inleda något nytt än vad det är att avveckla och krympa ner verksamheten. Detta alldeles speciellt i en organisation som, likt kyrkan, har en driftbudget som består till över 80% av lönekostnader. Men just detta står vår kyrka inför idag, och det kommer som sagt att vara en synnerligen smärtsam process. För alla inblandade, även (och kanske framför allt) för dem som försökt kämpa mot avfallet och bygga på Guds ords grund inom kyrkans ramar.

Men kyrkan kommer att tvingas krympa kostymen ordentligt, och risken, som jag ser det, är att man i första skedet går in för att banta ner på sådan verksamhet som inte drabbar beslutsfattarna direkt.  Alltså så att nedskärningarna i första hand kommer att drabba missionen, barn- och ungdomsarbetet och diakonin. Först sedan, när inga andra möjligheter återstår, drabbas administrationen. Så har det gått förut i liknande processer, och så fruktar jag att det kommer att gå också nu när kyrkan ska monteras ner.

Detta (alltså hela nedmonteringsprocessen) är i sig förstås mycket olycklig, men den är en logisk följd av det avfall som har varit vår kyrkas väg i flera årtionden redan. Jag kan förstås inte säga att jag direkt gläder mig åt det som nu sker, men jag inser, som sagt, att detta (rent mänskligt sett) är kyrkans enda chans att överleva som kristen kyrka. För en avfallen folkkyrka har ingen framtid.

Vi skriver idag 1/1 2013. Redan om fem år kommer vår kyrka att se mycket annorlunda ut än vad den gör idag. Jag vågar påstå att kyrkotillhörigheten då kommer att närma sig 50% på landsbasis. Nu kanske någon småler och tycker att jag tar i alldeles för mycket, men den klena troheten mot kyrkans lära och dess grunddokument som finns bland kyrkomedlemmarna idag, parat med en ekonomisk kris som ingen ser någon ände på, kan få oanade följder för kyrkotillhörigheten. När det dessutom finns en tendens att utträdesbenägenheten ökar varje gång den kristna rösten hörs i samhällsdebatten torde det inte vara någon större risk i att förutspå att utträdena kommer att öka ordentligt under de kommande fem åren. För homolobbyn kommer inte att ligga på latsidan, och det borgar för många heta och upprivande debatter. För homofrågan ÄR het just nu. Det visade också diskussionerna här på min blogg. Och mera följer, som sagt, helt säkert.