Den oförtjänta nåden

Dagens evangelietext (Matt. 20: 1-16) är en av de där texterna där Jesus går tvärt emot vårt mänskliga sätt att se på saker och ting. Vi och våra fackföreningar protesterar mot tanken på att den som bara jobbar en timme en dag ska få samma lön som den som har arbetat och slitit i tolv timmar med ett tungt arbete under, som det här handlade om, svåra förhållanden. Men Jesus hade lovat den förste en dagslön, och det samma åt den siste som kom i jobb vid den elfte timmen. Men hans motivering gäller fullt ut, när vi ser på det ur "arbetsgivarens" synvinkel: ”Varför skulle jag, i min godhet, inte få göra med det som är mitt som jag vill?”

Nå, nu är detta förstås inget evigt bud som Jesus menar att ska gälla för arbetsmarknaden i alla länder och i alla tider. (Även om det skulle bli intressant att se reaktionerna om en arbetsgivare skulle bete sig så som Jesus gjorde. Jag vågar lova att vi då skulle få ett klart och tydligt bevis på att människan inte alls har förändrats på 2000 år. Trots att idag många vill göra gällande just det...) Nej, det som Jesus här är talar om är hur Guds nåd fungerar. Den oförtjänta nåden. Den människan som levt hela sitt liv med Jesus får komma till samma himmel som den människan som kommit till Jesus på sin dödsbädd. Rövaren på korset, Moder Teresa och vem som helst av oss – alla står vi, när det gäller frälsningen, på samma linje. Ingen av oss kan frälsa oss själva med vad vi gjort eller gör, och Jesus frälser oss alla som sätter vår tro till honom – oberoende av om vi kom till honom i vår ungdom, mitt i livet eller på vår dödsbädd. Sådan är Guds nåd. Alltid tillräcklig för att frälsa alla som tror. För alltid gällande. Och alltid oförtjänt.

Jag läste en kommentar under en nyhet på Aftonbladets nätupplaga för någon dag sedan. Jag minns faktiskt inte vad nyheten handlade om, men det är egentligen oväsentligt i sammanhanget. Kommentaren, som kan hittas här och var på nätet i olika tappning och uppenbarligen är ett vanligt förekommande missförstånd är att alla religioner är kopior av varandra. Att Islam har en hel massa saker som är kopierade från den kristna tron, och att den kristna tron i sin tur har uppstått genom att man kopierat äldre religioner. Underförstått menar man förstås att alla religioner är mänskliga påhitt.

Men då har man missat detta med nåden. Den oförtjänta nåden som endast finns i kristendomen. Och som är det mest centrala i den kristna tron. Nåden, som är så fullständigt förnuftsvidrig att ingen människa någonsin skulle ha kunnat komma på den. Att hävda att Gud frälser en människa helt utan hennes egen förtjänst, helt utan hennes egna gärningar – det är något så galet, så fel, utifrån allt mänskligt sätt att se på saken – att det bara kan vara Gud som ligger bakom.

Det är denna nåd som Jesu liknelse handlar om. Jesu liknelse handlar inte hur arbetsmarknaden ska fungera, även om man här – om man vill - givetvis kan hitta stöd för arbetsgivarens rätt att betala mera lön åt vissa av sina anställda. Förutsatt att alla andra får det som överenskommits och de har rätt till. Men denna liknelse handlar som sagt inte om det, utan om nåden. Den oförtjänta nåden. Nåden som ensam kan frälsa dig och mig. Oberoende av vad vi har gjort eller inte gjort – och oberoende av när vi kommer till Jesus, om det sker tidigt eller sent i livet.

Och det är den sista lärdomen vi ska dra här och nu: Så länge vi kan och får höra det glada budskapet om Jesus och om nåden är det aldrig för sent att komma till Jesus. Om vi lämnar det till dödsbädden går vi förstås miste om mycket av det goda Jesus vill ge oss här i livet, men himlen får även den som kommer till Jesus t.o.m. på dödsbädden. Men vi vet också att alla inte får någon dödsbädd, och att det en dag kommer att vara för sent. Men ännu idag gäller nåden och Jesu ord om att den som kommer till mig kommer jag aldrig att kasta ut. För sådan är Gud, och sådan är hans nåd.