Hosianna!

Jag har alltid tyckt att det är intressant med spänningen mellan euforin, glädjen och hosianna-ropen under Jesu intåg i Jerusalem och besvikelsen, hatet och korsfäst-ropen som skallade bara några få dagar senare. Vad var det riktigt som hände här? Vad var det som fick människorna att svänga 180 grader på bara några dagar?

Hosianna betyder ”fräls!” eller ”kom med hjälp”, och är en bön eller ett hyllningsrop man använde för att hälsa kungen när han anlände. Senare kom ordet att knytas till de Messias-förväntningar som fanns bland folket, och det är så ordet ska förstås i detta sammanhang. När Jesus red in i Jerusalem, under Hosianna-rop, räknade folket med att det var Messias som kom. Helt säkert väckte det att han kom ridande på en åsna en del huvudbry, men tydligen ansåg man att man kunde bortse från denna lite märkliga detalj. Det är fest, det är härligt och nu kommer Messias! Hosianna!

Messiasförväntningarna var starkt knutna till tanken på det jordiska Israel och till minnet av hur det hade varit under rikets glansdagar under kung David tusen år tidigare. Detta speciellt vid denna tid när folket var hårt trängt av den romerska ockupationsmakten. Man letade med ljus och lykta efter någon som kunde motsvara de förväntningar man hade på Messias, någon som kunde uppfylla den längtan man hade och som skulle vara allt det man menade att Messias skulle vara, ge och komma med. Så när Jesus gick omkring och förkunnade (som ingen annan), botade sjuka och t.o.m. uppväckte några som hade dött, ja då började Messiasförväntningarna växa. Nu skulle det ske! Nu skulle kungen komma och ta sin plats och driva ut romarna. Hosianna!

Men så var det detta med åsnan. ”Ödmjukt ridande på en åsna”, som det står i profetian (Sak. 9). I stundens eufori kunde man kanske bortse från att Jesus inte till alla delar betedde sig som den kung man förväntade sig att han skulle vara. En kung skulle ju komma ridande på en stolt häst, men det att Jesus kom ridande på en åsna var nog säkert bara en lapsus. Kanske han helt enkelt inte hade fått tag på någon häst?

Men till folkets förvåning, och senare stora besvikelse, uppförde sig inte Jesus som den kung man förväntade sig. Han gjorde inget för att samla en krigshär för att jaga ut romarna. Vilken besvikelse! Jesus, som skulle ha kunnat ena folket kring sig själv, som skulle ha kunnat bli en kung lik kung David – han bryr sig inte om att vara det som folket vill att han ska vara. Det som folket förväntar sig. Och det är så de glada Hosianna-ropen bara på några få dagar blir till arga Korsfäst-rop. För att Jesus inte motsvarade folkets förväntningar. För att han inte var den man hoppades och räknade med att han skulle vara. För att han var den han var och inte den folket ville att han skulle vara. Därför blev ”Hosianna!” till ”Korsfäst!”.

Första advent är den söndag som samlar mest folk till våra kyrkor. Man kommer för att sjunga Hosianna-sången, och för att det är fest. Man kommer för att hylla Jesus som rider in i Jerusalem. Hosianna! Men hur är det riktigt? Har vi lärt oss något av vad som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan? Kommer vi för att hylla den Jesus som är den han är, eller för att hylla den Jesus som vi vill, eller tror, att han är?

Det är trevligt med fest, visst? Första advent är fest, och så ska det vara. Men vi ska komma ihåg att Jesus är den han är. Inte den vi vill att han ska vara. Den kung som kommer ridande på en åsna är verkligen en kung. Men inte en kung som gör det vi vill att han ska göra eller säger det som vi vill att han ska säga. Dagens människa vill gärna att Jesus ska vara en profet som predikar tolerans, jämlikhet och vad vi avser med rättvisa. En talesman för t.ex. de homosexuellas rättigheter, för kvinnans ”rätt” att vara präst. Ja, t.o.m. för rätten till abort och för en bättre klimatpolitik. Eller varför inte en Jesus som välsignar människans rätt att roffa åt sig på andras bekostnad. En sådan Jesus vill de flesta människorna ha idag. Problemet är bara det att Jesus är den han är, inte den vi vill att han ska vara.

Vi gör idag gärna samma misstag som människorna i Jerusalem gjorde när de drog ut på gatorna för att sjunga ”Hosianna” och hylla den inridande Messias. De välkomnade inte honom som kom, utan den de tog emot var den de själva ville att skulle komma. En Messias som inte fanns/finns och som de själva hade skapat. En fantasifigur. En avgud. Det samma gör de flesta av de som idag samlas i våra kyrkor och hyllar den Jesus de själva vill ha. En Jesus som inte finns. En avgud som de själva har skapat utifrån de förväntningar, värderingar och önskemål de själva har.

Men Jesus är den han är. Sådan han framträder för oss i Guds ord. Det är DENNE Jesus vi behöver välkomna. Inte någon fantasifigur som vi själva har skapat åt oss. Och samtidigt som vi sjunger detta ”Hosianna!” får vi be att Gud ville ta bort alla våra falska föreställningar om vem Jesus är och i stället och hela tiden uppenbara mera för oss av Jesu sanna natur och person. För ingen av oss är färdiga med detta. Alla dras vi åtminstone till någon del med en falsk Jesus-bild. Därför är det så mycket viktigare att vi faktiskt välkomnar Jesus som den han verkligen är. Att vi umgås med honom varje dag – inte bara på första advent - framför allt i Guds ord, men också i bön. Hosianna! Herre kom, Herre fräls!