Bultmann

Som icke-exeget har jag själv inte läst någon bok av Rudolf Bultmann (1884-1976), men som alla som studerade på teologiska fakulteten i Åbo på 90-talet har jag kommit i kontakt med honom ändå och givetvis läst en hel del om honom och hans teologi. Hans namn kom också upp med jämna mellanrum inom NT-exegetiken, inte minst tack vare professorn i NT, Karl-Gustav Sandelin. När jag idag tänker på namnet Bultmann är det främst i samband med ordet ”Avmytologisering”.

Denna avmytologisering gick ut på att få bort i princip allt övernaturligt ur det bibliska budskapet och därmed få fram ”kerygmat”, alltså evangeliets innersta sanning. Bultmann ville avlägsna alla ”mytologiska hinder” för nutidsmänniskan att förstå och kunna ta till sig detta ”kerygma”. Med rätt eller orätt har Bultmanns teologi kommit att kallas en ”ateistisk” teologi. Hur som helst har han aldrig varit någon av mina stora favoriter.  Helt klart är ju att hans teologi har ställt till med mycket elände, både för kyrkan och för enskilda teologer.

För någon dag sedan råkade jag ramla över några intressanta uppgifter rörande just denne Rudolf Bultmann. När kyrkorna i Nazityskland böjde sig för Hitler och hans ondska organiserade sig sådana kristna, som insåg att detta knäfall för ondskan var ett förräderi mot både Gud och människor, i den tyska bekännelsekyrkan. Bland de mest kända av dessa (präster och teologer) var Karl Barth, Martin Niemöller och kanske framför allt Dietrich Bonhoeffer. Samt även Rudolf Bultmann.

Bultmann kom, trots sin ”ateistiska teologi” aldrig heller att kapa banden till kyrkan och det kyrkliga livet. Den svenske teologen Gustav Wingren berättar att han en gång deltog i en högmässa i kyrkan i Marburg, och vid denna gudstjänst var denne Bultmann med och tjänstgjorde som kyrkvärd. Som sådan var han med och bar upp kollekten. (Bultmann hade klumpfot, och han var således lätt att känna igen bland de som bar upp kollekten!)

Den intressantaste uppgiften jag hittade var ändå angående det som hände på Bultmanns dödsbädd. Enligt Ernst Käsemann, en av Bultmanns lärjungar som var med vid hans dödbädd, omvände sig Bultmann strax före sin död från den teologi som han förfäktat under hela sitt liv och kom till tro på den Jesus som Bibeln uppenbarar. På grund av detta bad han så också alla sina lärjungar och studenter om förlåtelse för vad han hade lärt dem. Detta ska denne Käsemann ha berättat för Eta Linnemann som i sin tur berättar om det i sin bok ”Was ist glaubwurdig – die Bibel oder die bibelkritik” (2007). Linnemann, som också var teolog, kom 1977 också till tro på Jesus och kom så att förkasta mycket av det hon tidigare hade skrivit.

Vad lär vi oss av detta, och vilka slutsatser kan vi dra? Ja, framför allt detta att det finns hopp också för lärda teologer. Det finns, som det brukar heta, inga hopplösa fall! Gott sei dank! Sedan ser vi också vikten av att delta i kristen gemenskap och ta del av kristen undervisning. Jag vågar nog påstå att i Bultmanns fall var detta att han inte hade kapat banden till det kyrkliga livet den räddningsplanka som till sist kom att bära honom in i Guds gemenskap.

Så får jag se till att rensa bland mina kraftuttryck. Ett av de ord jag brukat använda (mera förr än nu på senare tid) när jag haft behov av något riktigt fult ord är just ”Bultmann”. Nå, tyvärr finns det ju många andra i samma kategori som man kan byta ut det mot. Även om få av dem ändå är av samma kaliber.