För 70 år sedan...

Igår var det 70 år sedan Auschwitz befriades och de nazistiska grymheterna blev uppenbara för hela världen. Media har uppmärksammat detta på ett tacknämligt sätt. När jag har tagit del av vad som har skrivits och sagts om förintelsen är det två saker som jag har kommit att tänka på. För det första detta med hatet mot judarna och det judiska folket. Jag undrar, uppriktigt och på fullt allvar, hur en människa som inte räknar Bibeln som Guds ord förklarar varför just detta lilla folk ska behöva utsättas för detta grymma och fullständigt besinningslösa hat. Behöver jag då påpeka att judeförföljelser inte var något som började med Hitler och nazismen och att dessa inte gick i graven med det tredje riket? Judeförföljelserna började långt, långt tidigare och är ännu idag en realitet på alltför många håll i vår värld.

För den som läser Bibeln, och speciellt Uppenbarelseboken, blir det fullständigt klart varför judarna alltid har varit hatade. Guds folk kommer nämligen alltid att vara en nagel i ögat på denna världens furste. Det må sedan vara det gamla förbundets folk eller det nya. Sedan har vi också Uppenbarelseboken där vi får se hur judarna och vi kristna faktiskt väldigt långt är i samma situation när det gäller detta hat. Här sägs det, så tydligt det bara kan sägas med de bilder som används, att vi är förbundna med varandra, vi kristna och judarna. Vi är syskon i den meningen att vi har samma ”mor”. När det gäller lidandet och förföljelserna gäller detta: Judarna först och vi sedan. Läs gärna Upp. 12 i sin helhet! Där talas om ”kvinnan” som har fött ett barn som ska styra folken med järnspira. Denna kvinna som hade fött barnet blir förföljd av draken, men hon får en fristad i öknen där draken inte kan skada henne. När draken inser att han inte kan skada kvinnan går han i sitt raseri bort för att strida mot ”de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd”. Är det någon annan än jag som ser 1900-talets historia träda fram från Bibelns blad?

Den andra saken som jag kom att tänka på gäller detta med förintelsen. Jag läste en artikel på Iltalehti, och i kommentarfältet under artikeln var det flera som på fullt allvar talade för att förintelsen aldrig har ägt rum. Det gavs också länkar till fullständigt bedrövliga sidor på nätet som driver denna förintelseförnekelse. Flera kommentatorer efterlyste också, som en reaktion på detta, en lagförändring i Finland så att det också här skulle bli olagligt att förneka att förintelsen har ägt rum. Nu ska jag säga detta så tydligt jag bara kan: Man måste vara fullständigt blind, eller alternativt hjärntvättad, för att på allvar mena att judeutrotningarna under Hitler inte har ägt rum. Med detta sagt vågar jag ändå säga att jag motsätter mig en sådan lag. Man kan nämligen inte lagstifta bort dumheten och blindheten. Inte ens när den, som i detta fall, är självvald. En sådan lag skulle dessutom kunna fungera som en Pandoras ask. Om vi går in för att stifta lagar och bestämma vilka åsikter som får uttalas och vilka som inte får uttalas kan vi snart komma att ha en situation där t.ex. en del religioner kan komma att bli förbjudna. Eller vissa partier. Eller något annat. Vad som helst. Vi kan helt enkelt inte gå in för att förbjuda människor att vara idioter. Detta om inte annat så för att vi människor inte kan komma överens om vad som är idiotiskt och vad som inte är det. Men för det mesta brukar dessa idioter avslöja sig själva när de konfronteras med fakta. Det är ju åtminstone en liten tröst i bedrövelsen.

Protoevangeliet

När de två första människorna valde den egna viljan framför Guds vilja och därmed syndade och som en följd av det blev förvisade från Guds närhet och den paradisiska tillvaro de dittills hade levat i förändrades deras liv på ett ögonblick. De hade haft allt. Glädje, frid, salighet, fullständig tillfredställelse och framför allt full och fri tillgång till Gud själv. Men nu förbyttes allt detta härliga mot det elände som synden och dess följder innebär. Vi, Adams barn, som är födda i synd och som aldrig har upplevt annat än ett liv i det elände som synden och dess följder ger, vi kan inte förstå hur hemskt det här måste ha varit. De hade jämförelsens möjlighet. Eller kanske det innebar inte så mycket en möjlighet som en förbannelse. Ja, det var nog en förbannelse. Det att veta vad de hade haft, och samtidigt se det elände de nu tvingades leva i och veta att detta är vad som väntar dem så länge de lever. Aldrig mera denna förlorade härlighet. I stället ett slit i sitt anletes svett för att få mat för dagen, sjukdomar, åldrande och sedan detta fullständigt onaturliga – döden.

Adam och Eva visste vad syndens förbannelse innebar. Men. De fick med sig en sak från paradiset som de måste ha värdesatt mera än något annat. Löftet. För när Gud fördrev dem från lustgården gav han dem samtidigt ett löfte. Löftet om ”Kvinnans säd som ska söndertrampa ormens huvud”. Det här var allt de hade. Ett kort och smått vagt löfte. Men med en klar innebörd: En dag ska Gud ge Eva en son som kommer att återställa det som de två förstörde. Som kommer att ge mänskligheten igen det som gick förlorat. Detta löfte hade de med sig. Mitt i det elände de numera levde i. Vi kan förstå att det här var något som de värdesatte. Dessa några få ord. De höll dem som den största skatt, de levde för och av dessa ord, detta löfte. En dag ska det komma en Son till Eva som kommer att rätta till det som blivit fel. Detta löfte gav de sedan vidare till sina barn, till deras barn och barnbarn. Detta löfte kom att bli och vara den dyraste släktklenod som Adams fallna släkte hade att bära med sig genom århundradena.

Det började med detta. Sedan lyfte Gud så småningom lite till på den slöja som dolde den plan han gjort upp, det försoningsverk som han hade i beredskap. Lite åt gången gav han människorna, Adams fallna släkte, kunskap om hur detta skulle gå till. Abraham fick löftet om en Son genom vilken alla folk skulle bli välsignade. Abraham fick en son, men det var först många generationer senare som denne verklige Löftet Son skulle födas. Genom Mose fick folket bilden om offerlammet som skulle offra sig för att rädda folket, liksom också bilden av kopparormen som skulle hängas upp på trä för att alla som såg honom skulle bli helade. Gud uppenbarade genom historien mera och mera av hur detta frälsningsverk skulle gå till i vilket han skulle reparera den skada som Adams och Evas synd hade ställt till. En liten uppgift här, en liten uppgift där. Var denna Son skulle födas. In i vilken släkt. Vad hans namn skulle vara. Att han skulle segra genom att lida och dö. Och så, när Guds tid var inne föddes ett litet barn i ett anspråkslöst stall. Just där som Gud hade uppenbarat att han skulle födas. I Betlehem, i Juda stams land. I Jesus uppfylldes alla de profetior Gud genom århundradena hade gett till sitt folk om denne löftets Son, denne kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud. Och precis som var förutsagt blev Jesus förkastad och övergiven, utlämnad till att dö för att Guds folk skulle bli helat, för att frälsning från alla synder skulle vinnas och en evig rättfärdighet upprättas.

Detta är nu den verklighet vi lever i idag. En verklighet där alla löften ÄR uppfyllda. En verklighet där fördärvsmakterna synden, döden och djävulen har berövats sin absoluta makt över mänskligheten. En verklighet där alla som vill höra Guds milda herderöst kan göra det och vända om och bli räddade. En verklighet där Guds nåd är det enda som verkligen betyder något. Faktum är att detta är verklighetens sanna natur. Allt annat är bara skuggor och skuggbilder. Allt det som vi människor så gärna sätter vår lit och vår förtröstan till - allt det är sådant som en gång kommer att förgå och försvinna. Verkligheten är Kristus och det liv han har fört in i världen. Detta liv som vi alla, av nåd, få ha del i och av. Verkligheten är den att Gud har gripit in i världen, i historien, och själv gjort det rakt som vi människor har gjort krokigt och förstört. Detta är den yttersta verkligheten. Gud vare tack för löftena och framför allt för löftenas uppfyllelse! 

Avgörande dagar

Idag, torsdag, ska Europeiska centralbanken (ECB) bestämma om de ska gå in för, som det heter, stödköp av statsobligationer. På söndag röstar grekerna i ett, som det kan visa sig, för eurons framtid väldigt avgörande parlamentsval. Om vänsterkoalitionen Syriza vinner kan det bli intressant. De har nämligen lovat (på hemmaplan) och hotat (i europeiskt perspektiv) att skippa åtstramningspolitiken som var villkor för att få de lån som räddade den grekiska (och euoropeiska) ekonomin för ett antal år sedan. Dessa lån som också Finland har varit med och garanterat. Om Syriza vinner, och de gör som de har lovat/hotat, borde detta innebära att Grekland lämnar eurosammarbetet (som det så fint heter). Men det här räknar ingen med på allvar, eller?

Sedan har vi det här med sedelpressarna. Många (sydliga) euroländers ekonomier är ännu hårt trängda. Inte bara Greklands. Om ECB skulle gå in och stödköpa statsobligationer för, som det har ryktats, 500 - 1000 miljarder euro (motsvarande upp emot fem miljoner nya egnahemshus, för att få lite proportioner) skulle detta innebära en stor lättnad för dessa länder. Problemet är bara att ECB inte har några sådana pengar, alltså måste detta köp göras med leksakspengar. Eller, i detta fall, genom att trycka nya pengar. Som en vän förklarade för mig innebär detta att det kommer att finnas så och så mycket mera euron på marknaden, men det som kan köpas för dessa pengar (substansen i ekonomin) ökar inte. Detta betyder att mina och dina euoron blir mindre värda, helt enkelt. På ekonomiskt fikonspråk kallas detta för inflation. På ren svenska kunde man kalla det för stöld, helt enkelt. Men, som redan Lenin visste, om man gör något galet så ska man göra det i så stor skala att ingen förstår att protestera. Det är väl dessa lärdomar från historien som ECB nu kommer att tillämpa.

Vi får se om slutet av denna vecka kommer att bli så avgörande dagar i eurons historia som de ser ut att kunna bli. 

Om friheten

Idag publiceras ett nytt nummer av satirtidningen Charlie Hebdo. På första sidan finns en nidteckning som ska försöka föreställa profeten Muhammed. Rätt eller fel? Ja, det kan man diskutera, och den diskussionen förs också. T.ex. på ÖT:s webbplats. Diskussionen handlar, förstås, om yttrandefriheten och dess gränser och i förlängningen om friheten som sådan. (Något jag redan var inne på här.)  Jag skrev också en liten kommentar i morse: "Frihet i alla former är ett begrepp som vuxit fram i en kristen kontext och, djupast sett, ur det kristna evangeliet. Vi ska på alla sätt slå vakt om denna frihet, men vi kan inte förvänta oss att muslimer - av vilken inriktning som helst - ska kunna förstå denna frihet. Därför ska vi också avhålla oss från onödiga provokationer, även om vår frihet i sig tillåter det. Dessa onödiga provokationer skapar bara gnissel, i bästa fall. Det finns ett mycket bättre sätt för den som vill göra skillnad. Men även det är förknippat med livsfara, vilket händelserna i Afghanistan i juli 2014 visade."

Som väntat gillar inte dagens "fritänkare" påståendet om friheten som ett resultat av den kristna tron. Men faktum kvarstår. Här, där den kristna tron har varit dominerande, har vi frihet och ser vi friheten som något gott. Det samma gäller inte för muslimska, hinduistiska och buddhistiska länder. Varför inte? Jag skulle vilja se ett svar på den frågan som inte på något sätt tar upp den kristna tron.

Nu kan man visserligen hävda att det är Upplysningen vi har att tacka för vår frihet. Det är säkert också ganska långt sant. Men det vi då behöver komma ihåg är att Upplysningen inte uppstod ur något vakuum. Utan filosofer som John Locke och naturvetenskapare som Isaac Newton skulle det inte ha blivit någon Upplysning, och utan den kristna tron skulle vi inte ha haft någon John Locke eller Isaac Newton. (Båda var bibeltroende kristna, till och med vad vi idag skulle kunna kalla fundamentalister.) Det här handlar helt enkelt om att kolla rötterna! Idéhistoria, inget mera och inget mindre.

Signaturen "Enbär" hävdar på ÖT:s webbplats att "Islam skulle vara betjänt av samma reformation" (som väst under Upplysningen). Här kan jag förstås inte annat än hålla med. Men problemet är att det inte finns några John Locke eller Isaac Newton i den muslimska världen. Varför inte? Svaret är mycket enkelt: Därför att det inte finns någon kristen tro och inte heller någon Evangeliets frihet i de muslimska länderna. Därför finns det inte heller någon Upplysning och därför ses inte heller friheten som något ideal i dessa länder.

Nå, nu måste jag ju då också sätta med en brasklapp. Upplysningstiden må ha gett oss friheten, men den gav oss också mycket annat som vi gärna kunde vara utan. För där det finns full frihet finns det också friheten att tänka fel. (Locke var annars beredd att förbjuda ateismen, sitt vurmande för friheten till trots, för han menade att den skulle åstadkomma kaos. Tiden kommer att utvisa hur rätt han hade, åtminstone vad gäller följderna av ateismen...) Upplysningstiden gav oss bl.a. den extrema rationalismen som är/har blivit en nära släkting till just ateismen. Problemet här är givetvis det att ett förmörkat mänskligt förstånd inte kan tänka sig fram till sanningen/ljuset. I den meningen ledde Upplysningen inte till ljus utan till mörker. För att det mänskliga förnuftet ska kunna nå sanningen och bli sant upplyst räcker det nämligen inte med förstånd och med att tänka. Detta tänkande behöver upplysas av Guds ord, något som också John Locke var inne på, men som senare tiders "upplysta" har glömt bort. Med det resultatet att mörkret igen håller på att sänka sig över västvärlden. Få se bara hur länge det dröjer innan också friheten får stryka på foten.

Ja, och så en liten utblick för den som blev att fundera på detta med Afghanistan 2014. Jag kommer att komma in på detta och förklara vad jag menar så snart jag hinner till det. Håll utkik efter en text med rubriken "Toleransen och kärleken".

Word!

Det är intressant med barn. Mycket. Våra pojkar, tre och fyra år gamla, är väldigt olika varandra. Detta till exempel så att den ene sjunger ofta och mycket medan den andre i princip vägrar att sjunga. Om han inte kan texten han ska sjunga, vill säga, för då kan också han sjunga när andan faller på. Det gör den nu inte så ofta, men någon gång händer det. Den yngre, han som sjunger, har tydligen lärt sig av sin far att man kan skapa nya texter till gamla melodier och att man kan ta sig ganska stora friheter när det gäller redan existerande texter. När man sjunger här hemma, vill säga.

För någon dag sedan satt han på pottan och sjöng av hjärtats lust. Jag lyssnade först inte så noggrant - det tenderar att bli så när han sjunger mest hela tiden. Men så råkade jag höra vad han faktiskt satt och sjöng. "Världen är ute och cyklar!" Jag tänkte att jag måste ha hört fel, så jag gick närmare och lyssnade mera koncentrerat, och då kom det igen, gång på gång. "Världen är ute och cyklar!"

Sådan far, sådan son! Är inte det här det jag under flera års tid har försökt säga här på bloggen? Att världen definitivt är ute och cyklar! Det intressanta är att det här (förstås) inte är något som jag har sagt åt barnen, och jag tror inte att treåringen har läst min blogg så alldeles ofta och inte heller så noggrant. Mig veterligen har vi vuxna inte heller använt de orden när vi har diskuterat världen och dess vilsenhet. Så varifrån har han fått det? Jag vet inte. Men rätt har han. Världen är absolut ute och cyklar.

Sanningen ur barnamun!

Är vi Charlie?

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända, alltså att ISIS skulle slå till någonstans i Europa. Nu råkade det hända i Paris och mot en satirtidning. Det kunde lika väl ha hänt i Danmark, i England eller någon annastans. Man kan givetvis spekulera i hur mycket Mohammedkarikatyrerna spelade in, säkert en hel del, men egentligen handlar detta inte primärt om dessa karikatyrer utan om det islamistiska hatet mot vår frihet. Det faktum att vi har frihet att uttrycka oss fritt, också om vi gör det provocerande och smaklöst (som det ju handlade om här), är en enorm nagel i ögat på dessa terrorister. Låt mig säga det här ännu en gång, och i klartext: Charlie Hebdo är en riktig skittidning. Men den som vill kan och får publicera också skittidningar, och det är så det ska vara. För ett par dagar sedan citerade jag (vad jag menade vara - se kommentar 8/1 kl 21:07!) Churhill här på bloggen och efterlyste mera av hans tänkesätt idag, och nu har jag anledning att göra det samma igen. "Jag gillar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du ska få ha dem." Idag tror jag att det är också andra än jag som har kommit att tänka på detta citat.

I  morse läste jag en ypperlig ledare i ÖT i detta ämne. Henrik Othman skriver om attacken mot yttrandefriheten och konstaterar bland annat att: "Man kan ha synpunkter på den goda smaken i Muhammedbilderna – de tidningar som avstått publicering har haft goda skäl för sitt linjeval. Men det är helt oväsentligt. Dålig smak är inget­ brott och allra minst ett legitimt skäl att mörda. Yttrandefriheten kan inte definieras av en grupp jihadister." Så sant. Läs gärna hela ledaren!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att konstatera att yttrandefriheten och människors rätt att fritt få ta del av information kan hotas också på annat sätt än genom att terrorister attackerar för dem misshagliga tidningar. Detta kan ske till exempel genom att begränsa åsiktsriktningars eller gruppers - politiska eller andra - rätt att komma till tals, t.ex. på det "torg" där dagens diskussioner förs och där morgondagens agenda slås fast. Det här må vara ett mycket mera civiliserat sätt att begränsa och/eller hota yttrandefriheten, men slutresultatet kan i värsta fall bli precis det samma.

Ja, så ännu om rubriken. Många twittrar idag och visar sitt stöd genom att proklamera att "Jag är Charlie". Det gör inte jag. Helt enkelt för att jag inte gillar det sätt som den här tidningen skriver på, liksom jag inte heller gillar de åsikter den torgför. Men jag stöder rätten att skriva på det här sättet och rätten att uttrycka dessa åsikter. Men det kan ja faktiskt hända att "jag/vi [faktiskt] är Charlie" ändå. Men på det som sagt kanhända mera civiliserade sättet.

Noa och Uppenbarelsen

Vi har under ett par kvällars tid sett filmen ”Noah”. Russel Crowe är - efter ”Gladiator” och ”A Beatiful Mind” - en av mina favoritskådespelare. Men i den här filmen imponerar han inte. Det är emellertid knappast hans fel och inte heller står felet att hitta i filmens budget, utan snarast i manuset. Ja, jag vet att man inte ska lita på Hollywood. Där gör de vad de kan för att förtjäna pengar och göra så storslagna filmer som möjligt. Även så att de går in och ”förbättrar” verkligheten. Så också denna gång. För den som inte har sett filmen kan jag berätta att storyn går ut på att Noa fått för sig att Gud vill börja på nytt efter floden utan människor. Djuren, som enligt Noa är oskyldiga, ska ärva jorden. Sems fru Ila kan inte få barn och Noa ser till att Ham och Jafet inte får med sig några fruar på arken, och således ska människosläktet dö ut när Jafet dör. Så är det alltså tänkt. Men Metusela, Noas farfar, ställer till det. Han välsignar Ila så att hon mitt i allt kan få barn, och under floden får hon tvillingflickor. Noa har hotat att döda barnet om det är en flicka, men när han ska till att göra det klarar han inte av det. Varför han menar sig ha svikit Gud, blir deprimerad, gör druvsaft a la Alko och... Ja, till den delen höll sig nog manuset till ”originalmanuset”.

Det här var nu en snabbgenomgång av filmens handling. Här finns nog mycket annat som man kunde lyft fram, inte minst då de stenmonster som på något sätt har uppfunnits för att göra storyn begriplig. (Men som i själva verket gör den än mera obegriplig...) Ja, liksom det att filmmakarna hävdar att Noa och hans söner var de sista av Sets släkt. Men det får räcka med detta. Det som jag däremot hakade upp mig på mest var det att man avskaffade Tilltalet. Uppenbarelsen. Noa visste, i filmen, inte vad Gud ville att han skulle göra. Han antog bara. Och då blev det givetvis galet.

”Då sade Gud till Noa”. (1Mos. 6:13) Det här är nyckelversen i hela storyn. Gud talade. Han berättade vad han ville att Noa skulle göra, varför han ville få det gjort och framför allt berättade han vad han själv skulle göra. Gud UPPENBARADE detta för Noa genom ett direkt tilltal. På så vis kunde inte Noa missta sig vad det hela handlade om. Så alltså inte i filmen. Där avskaffades Uppenbarelsen. Och då blev det fel, så fel.

Här finns faktiskt en lärdom som vi kan dra. Om vi vill se den. Det samma som gällde för Noa i filmen gäller faktiskt också för oss. Om vi avskaffar Uppenbarelsen, alltså det som Gud har talat, ja, då blir det fel. Då kan vi inte veta vad Gud vill av oss, vad som sker och vad som kommer att ske och vad Gud gör för oss och framför allt vad han har gjort för oss. Och inte heller varför. Det absolut värsta vi människor kan göra är att avskaffa eller förkasta Uppenbarelsen.

Gud har gett oss sitt Tilltal, sitt Ord, för att vi ska kunna veta. För att vi inte, som Noa i filmen, ska behöva sväva i ovisshet. Detta har Gud gjort av kärlek till oss. För att han älskar oss och vill oss väl. Låt oss alltså se till att vi inte förkastar Uppenbarelsen utan att vi tar vara på den! 

Ännu om skolan

Tråden om den obligatoriska förskolan och den diskussion som där försiggick ger mig orsak att klargöra vissa saker, för säkerhets skull. Jag anser att den finländska skolan, och i synnerhet skolan (och förskolan) våra barn går i/kommer att gå i är bra. Visst. Systemet går ofta före individen, och detta har jag klagat på, men detta kompenseras långt av kunnig personal som har ansvar för och omsorg om barnen. Tyvärr är resursbristen ett problem, och detta problem kommer att förvärras avsevärt under de kommande åren. Vad denna resursbrist kommer att föra med sig är ännu ganska långt höljt i dunkel, men helt klart talar vi om större grupper, mindre specialundervisning, färre skolgångsbiträden och färre klubbtimmar mm. Till att börja med.

Men i detta nu anser jag alltså att skolan är bra. Därför går våra barn i skolan. Den kommunala. Inte minst, och detta var ett av argumenten jag fick mot mig på den förra tråden, för att skolan ger mycket av social kompetens som förmedlas genom interaktionen på sidan om undervisningen. Detta med skolan och den sociala kompetensen håller jag alltså med om, helt och fullt! (Förutsatt att skolan tar mobbningspoblemet på allvar, denna slaggprodukt av den sociala interaktionen.) Jag menar ändå att hemundervisningen kan vara ett fullgott alternativ, men - och detta borde jag kanske ha påpekat tydligare - detta förutsatt att de som bär ansvar för undervisningen verkligen gör ett fullgott jobb och också satsar tillräckligt mycket på att kompensera det bortfall av social interaktion som frånvaron av skolmiljön orsakar. Här kan man  nog inte tillräckligt tydligt poängtera det stora ansvar som den som ordnar hemundervisningen tar på sig. Men mitt engagemang är alltså inte, i första hand, ett engagemang för hemundervisning eller för friskolor, utan för föräldrarätten och friheten från obligatorium. (Därför också min ovilja att gå i klinch angående hemundervisningens fördelar och nackdelar.) Detta helt enkelt för att friheten från tvång på detta område är något vi, inför framtiden, helt klart behöver slå vakt om.

I diskussionen som följde på riksdagens beslut att deformera äktenskapet hävdade jag att en av följderna som detta horribla beslut kommer att få rör just skolan. Vissa kommentatorer frågade hur jag menar att detta kommer att påverka skolan, och jag svarade faktiskt inte på deras fråga. Inte där och då. Helt enkelt för att jag gjort det redan i ett tidigare skede. Men de här två frågorna hör faktiskt ihop. Ett bevarande av föräldrarätten så som artikel två i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast garanterar min, och andras rätt, att säga stopp när t.ex. Seta vill komma in i skolorna och indoktrinera våra barn. Och tro mig, Seta kommer garanterat att intensifiera sitt engagemang efter denna lagändring!

I tråden om den obligatoriska förskolan var vi också inne på den undervisning i filosofi (läs: Evolutionism) som alla skolelever utsätts för under biologilektionerna, så jag vet inte om jag behöver säga mera om det här. Jag nöjer mig med att upprepa det jag sade där om att jag anser att barnen behöver få lära sig också om detta (eftersom denna filosofi är den dominerande filosofin i västvärlden idag), men att det, för att undvika hjärntvätt, måste sägas klart ut att detta inte är Sanningen utan snarare ett försök att förklara varför vi finns och hur vi har kommit till. Ett försök som alltså varken är bevisat eller något faktum. Här finns det idag uppenbara brister i skolan. Så var detta sagt. Den som inte inser behovet av att försvara föräldrarätten i detta sammanhang kanske har blivit smått påverkad av denna brist. Vad vet jag.

Inför framtiden har vi ännu ett stort problemkomplex som gör att jag med tänder och klor vill försvara föräldrarätten, och det är skolan och Yoga. Ja, du läste rätt. Yoga. Under mina år i skolnämnden i Pedersöre försökte jag påtala riskerna med Yoga, men detta gjorde jag tyvärr för helt döva öron. Då infördes de första Yogakurserna i MI:s program, mitt motstånd till trots. Idag upptar de olika Yogakurserna nästan en hel sida i det MI-program som utkom för några dagar sedan. Det finns ett stort intresse för Yoga, och det är många som deltar i dessa kurser. Till synes helt ovetande om vad Yoga är. Min stora farhåga är att Yogan också, på något sätt och i något skede, kommer att införas i skolans undervisning. Då vill jag ha rätten att säga nej. Mina barn ska INTE utsättas för främmande religioner annat än i undervisningen OM dessa religioner. De ska inte praktiseras i skolan, vilket man alltså gör om man inför Yoga t.ex. i gymnastiken. I klartext, och för tydlighetens skull: Yoga är inte bara fråga om kroppsövningar. Yoga är religionsutövning.

Detta var nu något, helt kort, om varför jag vill försvara föräldrarätten och motsätter mig skolplikt. Säkert har jag missat någonting som borde ha varit med, och helt säkert kommer det i framtiden att tillkomma nya, och kanske ännu värre, saker som barnen behöver skyddas mot. Men det här får räcka såhär långt.