Är vi Charlie?

Det var bara en tidsfråga innan det skulle hända, alltså att ISIS skulle slå till någonstans i Europa. Nu råkade det hända i Paris och mot en satirtidning. Det kunde lika väl ha hänt i Danmark, i England eller någon annastans. Man kan givetvis spekulera i hur mycket Mohammedkarikatyrerna spelade in, säkert en hel del, men egentligen handlar detta inte primärt om dessa karikatyrer utan om det islamistiska hatet mot vår frihet. Det faktum att vi har frihet att uttrycka oss fritt, också om vi gör det provocerande och smaklöst (som det ju handlade om här), är en enorm nagel i ögat på dessa terrorister. Låt mig säga det här ännu en gång, och i klartext: Charlie Hebdo är en riktig skittidning. Men den som vill kan och får publicera också skittidningar, och det är så det ska vara. För ett par dagar sedan citerade jag (vad jag menade vara - se kommentar 8/1 kl 21:07!) Churhill här på bloggen och efterlyste mera av hans tänkesätt idag, och nu har jag anledning att göra det samma igen. "Jag gillar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du ska få ha dem." Idag tror jag att det är också andra än jag som har kommit att tänka på detta citat.

I  morse läste jag en ypperlig ledare i ÖT i detta ämne. Henrik Othman skriver om attacken mot yttrandefriheten och konstaterar bland annat att: "Man kan ha synpunkter på den goda smaken i Muhammedbilderna – de tidningar som avstått publicering har haft goda skäl för sitt linjeval. Men det är helt oväsentligt. Dålig smak är inget­ brott och allra minst ett legitimt skäl att mörda. Yttrandefriheten kan inte definieras av en grupp jihadister." Så sant. Läs gärna hela ledaren!

Men samtidigt kan jag inte låta bli att konstatera att yttrandefriheten och människors rätt att fritt få ta del av information kan hotas också på annat sätt än genom att terrorister attackerar för dem misshagliga tidningar. Detta kan ske till exempel genom att begränsa åsiktsriktningars eller gruppers - politiska eller andra - rätt att komma till tals, t.ex. på det "torg" där dagens diskussioner förs och där morgondagens agenda slås fast. Det här må vara ett mycket mera civiliserat sätt att begränsa och/eller hota yttrandefriheten, men slutresultatet kan i värsta fall bli precis det samma.

Ja, så ännu om rubriken. Många twittrar idag och visar sitt stöd genom att proklamera att "Jag är Charlie". Det gör inte jag. Helt enkelt för att jag inte gillar det sätt som den här tidningen skriver på, liksom jag inte heller gillar de åsikter den torgför. Men jag stöder rätten att skriva på det här sättet och rätten att uttrycka dessa åsikter. Men det kan ja faktiskt hända att "jag/vi [faktiskt] är Charlie" ändå. Men på det som sagt kanhända mera civiliserade sättet.