Avgörande dagar

Idag, torsdag, ska Europeiska centralbanken (ECB) bestämma om de ska gå in för, som det heter, stödköp av statsobligationer. På söndag röstar grekerna i ett, som det kan visa sig, för eurons framtid väldigt avgörande parlamentsval. Om vänsterkoalitionen Syriza vinner kan det bli intressant. De har nämligen lovat (på hemmaplan) och hotat (i europeiskt perspektiv) att skippa åtstramningspolitiken som var villkor för att få de lån som räddade den grekiska (och euoropeiska) ekonomin för ett antal år sedan. Dessa lån som också Finland har varit med och garanterat. Om Syriza vinner, och de gör som de har lovat/hotat, borde detta innebära att Grekland lämnar eurosammarbetet (som det så fint heter). Men det här räknar ingen med på allvar, eller?

Sedan har vi det här med sedelpressarna. Många (sydliga) euroländers ekonomier är ännu hårt trängda. Inte bara Greklands. Om ECB skulle gå in och stödköpa statsobligationer för, som det har ryktats, 500 - 1000 miljarder euro (motsvarande upp emot fem miljoner nya egnahemshus, för att få lite proportioner) skulle detta innebära en stor lättnad för dessa länder. Problemet är bara att ECB inte har några sådana pengar, alltså måste detta köp göras med leksakspengar. Eller, i detta fall, genom att trycka nya pengar. Som en vän förklarade för mig innebär detta att det kommer att finnas så och så mycket mera euron på marknaden, men det som kan köpas för dessa pengar (substansen i ekonomin) ökar inte. Detta betyder att mina och dina euoron blir mindre värda, helt enkelt. På ekonomiskt fikonspråk kallas detta för inflation. På ren svenska kunde man kalla det för stöld, helt enkelt. Men, som redan Lenin visste, om man gör något galet så ska man göra det i så stor skala att ingen förstår att protestera. Det är väl dessa lärdomar från historien som ECB nu kommer att tillämpa.

Vi får se om slutet av denna vecka kommer att bli så avgörande dagar i eurons historia som de ser ut att kunna bli.