Protoevangeliet

När de två första människorna valde den egna viljan framför Guds vilja och därmed syndade och som en följd av det blev förvisade från Guds närhet och den paradisiska tillvaro de dittills hade levat i förändrades deras liv på ett ögonblick. De hade haft allt. Glädje, frid, salighet, fullständig tillfredställelse och framför allt full och fri tillgång till Gud själv. Men nu förbyttes allt detta härliga mot det elände som synden och dess följder innebär. Vi, Adams barn, som är födda i synd och som aldrig har upplevt annat än ett liv i det elände som synden och dess följder ger, vi kan inte förstå hur hemskt det här måste ha varit. De hade jämförelsens möjlighet. Eller kanske det innebar inte så mycket en möjlighet som en förbannelse. Ja, det var nog en förbannelse. Det att veta vad de hade haft, och samtidigt se det elände de nu tvingades leva i och veta att detta är vad som väntar dem så länge de lever. Aldrig mera denna förlorade härlighet. I stället ett slit i sitt anletes svett för att få mat för dagen, sjukdomar, åldrande och sedan detta fullständigt onaturliga – döden.

Adam och Eva visste vad syndens förbannelse innebar. Men. De fick med sig en sak från paradiset som de måste ha värdesatt mera än något annat. Löftet. För när Gud fördrev dem från lustgården gav han dem samtidigt ett löfte. Löftet om ”Kvinnans säd som ska söndertrampa ormens huvud”. Det här var allt de hade. Ett kort och smått vagt löfte. Men med en klar innebörd: En dag ska Gud ge Eva en son som kommer att återställa det som de två förstörde. Som kommer att ge mänskligheten igen det som gick förlorat. Detta löfte hade de med sig. Mitt i det elände de numera levde i. Vi kan förstå att det här var något som de värdesatte. Dessa några få ord. De höll dem som den största skatt, de levde för och av dessa ord, detta löfte. En dag ska det komma en Son till Eva som kommer att rätta till det som blivit fel. Detta löfte gav de sedan vidare till sina barn, till deras barn och barnbarn. Detta löfte kom att bli och vara den dyraste släktklenod som Adams fallna släkte hade att bära med sig genom århundradena.

Det började med detta. Sedan lyfte Gud så småningom lite till på den slöja som dolde den plan han gjort upp, det försoningsverk som han hade i beredskap. Lite åt gången gav han människorna, Adams fallna släkte, kunskap om hur detta skulle gå till. Abraham fick löftet om en Son genom vilken alla folk skulle bli välsignade. Abraham fick en son, men det var först många generationer senare som denne verklige Löftet Son skulle födas. Genom Mose fick folket bilden om offerlammet som skulle offra sig för att rädda folket, liksom också bilden av kopparormen som skulle hängas upp på trä för att alla som såg honom skulle bli helade. Gud uppenbarade genom historien mera och mera av hur detta frälsningsverk skulle gå till i vilket han skulle reparera den skada som Adams och Evas synd hade ställt till. En liten uppgift här, en liten uppgift där. Var denna Son skulle födas. In i vilken släkt. Vad hans namn skulle vara. Att han skulle segra genom att lida och dö. Och så, när Guds tid var inne föddes ett litet barn i ett anspråkslöst stall. Just där som Gud hade uppenbarat att han skulle födas. I Betlehem, i Juda stams land. I Jesus uppfylldes alla de profetior Gud genom århundradena hade gett till sitt folk om denne löftets Son, denne kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud. Och precis som var förutsagt blev Jesus förkastad och övergiven, utlämnad till att dö för att Guds folk skulle bli helat, för att frälsning från alla synder skulle vinnas och en evig rättfärdighet upprättas.

Detta är nu den verklighet vi lever i idag. En verklighet där alla löften ÄR uppfyllda. En verklighet där fördärvsmakterna synden, döden och djävulen har berövats sin absoluta makt över mänskligheten. En verklighet där alla som vill höra Guds milda herderöst kan göra det och vända om och bli räddade. En verklighet där Guds nåd är det enda som verkligen betyder något. Faktum är att detta är verklighetens sanna natur. Allt annat är bara skuggor och skuggbilder. Allt det som vi människor så gärna sätter vår lit och vår förtröstan till - allt det är sådant som en gång kommer att förgå och försvinna. Verkligheten är Kristus och det liv han har fört in i världen. Detta liv som vi alla, av nåd, få ha del i och av. Verkligheten är den att Gud har gripit in i världen, i historien, och själv gjort det rakt som vi människor har gjort krokigt och förstört. Detta är den yttersta verkligheten. Gud vare tack för löftena och framför allt för löftenas uppfyllelse!