Om friheten

Idag publiceras ett nytt nummer av satirtidningen Charlie Hebdo. På första sidan finns en nidteckning som ska försöka föreställa profeten Muhammed. Rätt eller fel? Ja, det kan man diskutera, och den diskussionen förs också. T.ex. på ÖT:s webbplats. Diskussionen handlar, förstås, om yttrandefriheten och dess gränser och i förlängningen om friheten som sådan. (Något jag redan var inne på här.)  Jag skrev också en liten kommentar i morse: "Frihet i alla former är ett begrepp som vuxit fram i en kristen kontext och, djupast sett, ur det kristna evangeliet. Vi ska på alla sätt slå vakt om denna frihet, men vi kan inte förvänta oss att muslimer - av vilken inriktning som helst - ska kunna förstå denna frihet. Därför ska vi också avhålla oss från onödiga provokationer, även om vår frihet i sig tillåter det. Dessa onödiga provokationer skapar bara gnissel, i bästa fall. Det finns ett mycket bättre sätt för den som vill göra skillnad. Men även det är förknippat med livsfara, vilket händelserna i Afghanistan i juli 2014 visade."

Som väntat gillar inte dagens "fritänkare" påståendet om friheten som ett resultat av den kristna tron. Men faktum kvarstår. Här, där den kristna tron har varit dominerande, har vi frihet och ser vi friheten som något gott. Det samma gäller inte för muslimska, hinduistiska och buddhistiska länder. Varför inte? Jag skulle vilja se ett svar på den frågan som inte på något sätt tar upp den kristna tron.

Nu kan man visserligen hävda att det är Upplysningen vi har att tacka för vår frihet. Det är säkert också ganska långt sant. Men det vi då behöver komma ihåg är att Upplysningen inte uppstod ur något vakuum. Utan filosofer som John Locke och naturvetenskapare som Isaac Newton skulle det inte ha blivit någon Upplysning, och utan den kristna tron skulle vi inte ha haft någon John Locke eller Isaac Newton. (Båda var bibeltroende kristna, till och med vad vi idag skulle kunna kalla fundamentalister.) Det här handlar helt enkelt om att kolla rötterna! Idéhistoria, inget mera och inget mindre.

Signaturen "Enbär" hävdar på ÖT:s webbplats att "Islam skulle vara betjänt av samma reformation" (som väst under Upplysningen). Här kan jag förstås inte annat än hålla med. Men problemet är att det inte finns några John Locke eller Isaac Newton i den muslimska världen. Varför inte? Svaret är mycket enkelt: Därför att det inte finns någon kristen tro och inte heller någon Evangeliets frihet i de muslimska länderna. Därför finns det inte heller någon Upplysning och därför ses inte heller friheten som något ideal i dessa länder.

Nå, nu måste jag ju då också sätta med en brasklapp. Upplysningstiden må ha gett oss friheten, men den gav oss också mycket annat som vi gärna kunde vara utan. För där det finns full frihet finns det också friheten att tänka fel. (Locke var annars beredd att förbjuda ateismen, sitt vurmande för friheten till trots, för han menade att den skulle åstadkomma kaos. Tiden kommer att utvisa hur rätt han hade, åtminstone vad gäller följderna av ateismen...) Upplysningstiden gav oss bl.a. den extrema rationalismen som är/har blivit en nära släkting till just ateismen. Problemet här är givetvis det att ett förmörkat mänskligt förstånd inte kan tänka sig fram till sanningen/ljuset. I den meningen ledde Upplysningen inte till ljus utan till mörker. För att det mänskliga förnuftet ska kunna nå sanningen och bli sant upplyst räcker det nämligen inte med förstånd och med att tänka. Detta tänkande behöver upplysas av Guds ord, något som också John Locke var inne på, men som senare tiders "upplysta" har glömt bort. Med det resultatet att mörkret igen håller på att sänka sig över västvärlden. Få se bara hur länge det dröjer innan också friheten får stryka på foten.

Ja, och så en liten utblick för den som blev att fundera på detta med Afghanistan 2014. Jag kommer att komma in på detta och förklara vad jag menar så snart jag hinner till det. Håll utkik efter en text med rubriken "Toleransen och kärleken".