Den som har följt med vad jag har skrivit här en tid har
sett att jag skriver en del också om politik och om ekonomiska frågor. Detta
helt enkelt för att jag tycker att detta är så oerhört intressant! Mina dagar
som politiker är nog med största sannolikhet till ända, men det betyder
ingalunda att mitt intresse skulle ha tagit slut. Som företagare och
småbarnsförälder räcker tiden helt enkelt inte till för allt jag skulle vilja
göra, och då måste man helt enkelt prioritera – och då var politiken det första
som fick stryka på foten.
Men intresset finns nog kvar, som sagt. Det som gör dessa
frågor så intressanta är att politik, och speciellt då i kombination med
ekonomi, aldrig är endimensionellt. Man måste alltid tänka i två och vissa
gånger ännu flera dimensioner. Ett beslut som fattas påverkar inte bara direkt
utan också indirekt och över tid, och god politik är sådan politik som klarar
av att ta hänsyn till alla dessa följder som ett enskilt beslut får. Det är
lite som ett schackspel i stort format. Ett lysande drag (som t.ex. att äta upp
motståndarens torn) kan redan efter ett par drag visa sig ha varit fullständigt
idiotiskt (och resultera i att man tappar sin egen drottning), medan ett drag
som vid en första anblick kan te sig märkligt (att flytta fram en bonde) efter
ett par drag kan resultera i att man vinner spelet.
Det som jag många gånger reagerar på är det röstfiske som
många politiker och politiska partier ägnar sig åt genom att bara framhålla en
av dimensionerna i de beslut de vill få igenom. För att igen ta bilden av
schackspelet: De tutar ut hur oerhört bra det skulle vara att få bort
motståndarens torn ur spelet, och glömmer att berätta för väljarna (eller
klarar själva inte av att se) att detta drag kommer att leda till att den egna
drottningen går förlorad. Detta gäller beslutet om det nya äktenskapet (där
gäller definitivt att förespråkarna inte klarar av att se vad som kommer att
ske om ett par drag), men det gäller också inom skattepolitiken och inom den
s.k. SOTE-reformen. När det gäller den sistnämnda reformen är spelupplägget så
oerhört komplicerat att knappast någon klarar av att se vad som kommer att
hända efter bara ett par drag – mig själv inkluderad. Men när det gäller
skattepolitiken är saken inte lika svåröverblickbar. Där kan vi ganska långt
veta vilka följder olika drag kommer att få, men likväl finns det politiker som
ägnar sig åt röstfiske genom att tala varmt för ett drag som kommer att få
katastrofala följder. Sådant stör mig, och värre blir det av att väljarnas politiska
minne bara är ungefär sex månader långt. Det betyder att de dåliga dragen – och
vem som orsakat dem – är glömda redan långt innan följande val.
Jag skrev för ett par dagar sedan om en artikel som ÖT
publicerade angående kapitalbeskattningen och det att SDP och SFP vill ”jämna
ut” skillnaderna mellan beskattningen av kapitalinkomster och
förvärvsinkomster. Det här låter ju bra, och många låter sig luras av detta
drag. Det ser ju bra ut att få äta upp motståndarens torn! Problemet är bara
det att en sådan ”utjämning” får rent av bedrövliga följder på annat håll, ja
till och med så bedrövliga följder att den egna drottningen är i fara.
För bara ett par år sedan reformerades beskattningen av
företag och på samma gång också hela kapitalinkomstbeskattningen.
Företagsbeskattningen sänktes till 20%, och samtidigt, som en kompensation för
denna lägre skattesats, försvann möjligheten att lyfta ut skattefria dividender
ur företagen. Det här är på det stora hela helt i sin ordning. Man tar med en
hand och ger med den andra. Något nollsummespel var det ändå inte fråga om, och
det är det aldrig när staten gör sina reformer här i landet.
Helhetsbeskattningen av små och medelstora företagares uttag ur sina företag
(förvärvs- och kapitalinkomster sammantaget) ökade nog en aning, men det måste
man kanske acceptera eftersom vi lever i en tuff tid rent ekonomiskt. De som
har inkomster ska, och bör, vara beredda att delta i finansieringen av det
gemensamma. Dessutom, och då kommer en tredje (och kanske en fjärde dimension
med i bilden), var tanken att genom detta beslut göra det lönsammare för
företagen att anställa folk och att investera. För att få fart på ekonomin,
helt enkelt. Företagen skulle få mera rörelsefrihet med en lägre skattesats.
Dessutom skulle beslutet stärka företagens balans genom att beskattaren med
detta nya beskattningssystem skulle göra det olönsammare att lyfta ut överstora
dividender ur bolagen. Detta var på det stora hela ett bra beslut eftersom man
tänkte flerdimensionellt och försökte spela så att man tog alla följder i
beaktande. Lite missade man dock eftersom vissa företag och företagare passade
på att ta ut en hel massa dividender innan beslutet trädde i kraft, vilket
sänkte dessa bolags balans. Dessutom fanns det vissa tendenser till röstfiske också
kring och efter detta beslut som smakade mycket dåligt. Men den positiva
följden hade det att vissa politiker fick bekänna färg. Men överlag var denna
skattereform alltså bra eftersom man tänkte flerdimensionellt och beaktade
åtminstone de flesta följder beslutet skulle få innan det togs.
Nu vill alltså vissa partier (bl.a. SDP och SFP) igen gå in
och reformera kapitalinkomstbeskattningen för att ”göra beskattningen mera
jämlik”. (Märk väl användningen av ordet ”jämlik” – redan det luktar röstfiske lång
väg!) Man vill höja beskattningen av kapitalinkomsterna så att denna skulle
hamna på samma nivå som beskattningen av förvärvsinkomster. Problemet här är
bara det att man tänker endimensionellt. En sådan förändring skulle få stora,
negativa, följder på andra områden – t.ex. när det gäller benägenheten att ta
risker och viljan att starta upp ett nytt företag och i förlängningen när det
gäller sysselsättningen och även det totala skatteuttaget. Det här är, som jag
skrev, simpelt röstfiske och dessutom oerhört dålig politik. Dessutom går detta
utspel ut på att skapa motsättningar mellan olika grupper i samhället och göda
missunnsamheten. Tyvärr kommer alltför många väljare att låta sig luras av
detta utspel.
Vi står idag inför, eller egentligen mitt i, många stora och
komplexa reformer. Den som har följt med till och med bara lite av den
diskussion som pågår har insett att det vi mest av allt behöver i dagens
finländska politik är politiker som klarar av att tänka flerdimensionellt och
som skulle vara beredda att arbeta långsiktigt utan att hemfalla åt billigt
röstfiske och strävan efter kortsiktiga segrar som i slutändan blir landet till
förfång. Politiker som bara tänker endimensionellt är en av de största farorna
som detta land är utsatt för idag. Detta då i kombination med röstare som låter
sig luras av dessa politiker. Problemet är att kvartalstänkandet dominerar
också inom politiken – och att väljarnas politiska minne alltså bara är ungefär
sex månader långt.
Politik och ekonomi är intressant. Men samtidigt så oerhört
frustrerande.