Schack matt?

Den som har följt med vad jag har skrivit här en tid har sett att jag skriver en del också om politik och om ekonomiska frågor. Detta helt enkelt för att jag tycker att detta är så oerhört intressant! Mina dagar som politiker är nog med största sannolikhet till ända, men det betyder ingalunda att mitt intresse skulle ha tagit slut. Som företagare och småbarnsförälder räcker tiden helt enkelt inte till för allt jag skulle vilja göra, och då måste man helt enkelt prioritera – och då var politiken det första som fick stryka på foten.

Men intresset finns nog kvar, som sagt. Det som gör dessa frågor så intressanta är att politik, och speciellt då i kombination med ekonomi, aldrig är endimensionellt. Man måste alltid tänka i två och vissa gånger ännu flera dimensioner. Ett beslut som fattas påverkar inte bara direkt utan också indirekt och över tid, och god politik är sådan politik som klarar av att ta hänsyn till alla dessa följder som ett enskilt beslut får. Det är lite som ett schackspel i stort format. Ett lysande drag (som t.ex. att äta upp motståndarens torn) kan redan efter ett par drag visa sig ha varit fullständigt idiotiskt (och resultera i att man tappar sin egen drottning), medan ett drag som vid en första anblick kan te sig märkligt (att flytta fram en bonde) efter ett par drag kan resultera i att man vinner spelet.

Det som jag många gånger reagerar på är det röstfiske som många politiker och politiska partier ägnar sig åt genom att bara framhålla en av dimensionerna i de beslut de vill få igenom. För att igen ta bilden av schackspelet: De tutar ut hur oerhört bra det skulle vara att få bort motståndarens torn ur spelet, och glömmer att berätta för väljarna (eller klarar själva inte av att se) att detta drag kommer att leda till att den egna drottningen går förlorad. Detta gäller beslutet om det nya äktenskapet (där gäller definitivt att förespråkarna inte klarar av att se vad som kommer att ske om ett par drag), men det gäller också inom skattepolitiken och inom den s.k. SOTE-reformen. När det gäller den sistnämnda reformen är spelupplägget så oerhört komplicerat att knappast någon klarar av att se vad som kommer att hända efter bara ett par drag – mig själv inkluderad. Men när det gäller skattepolitiken är saken inte lika svåröverblickbar. Där kan vi ganska långt veta vilka följder olika drag kommer att få, men likväl finns det politiker som ägnar sig åt röstfiske genom att tala varmt för ett drag som kommer att få katastrofala följder. Sådant stör mig, och värre blir det av att väljarnas politiska minne bara är ungefär sex månader långt. Det betyder att de dåliga dragen – och vem som orsakat dem – är glömda redan långt innan följande val.

Jag skrev för ett par dagar sedan om en artikel som ÖT publicerade angående kapitalbeskattningen och det att SDP och SFP vill ”jämna ut” skillnaderna mellan beskattningen av kapitalinkomster och förvärvsinkomster. Det här låter ju bra, och många låter sig luras av detta drag. Det ser ju bra ut att få äta upp motståndarens torn! Problemet är bara det att en sådan ”utjämning” får rent av bedrövliga följder på annat håll, ja till och med så bedrövliga följder att den egna drottningen är i fara.

För bara ett par år sedan reformerades beskattningen av företag och på samma gång också hela kapitalinkomstbeskattningen. Företagsbeskattningen sänktes till 20%, och samtidigt, som en kompensation för denna lägre skattesats, försvann möjligheten att lyfta ut skattefria dividender ur företagen. Det här är på det stora hela helt i sin ordning. Man tar med en hand och ger med den andra. Något nollsummespel var det ändå inte fråga om, och det är det aldrig när staten gör sina reformer här i landet. Helhetsbeskattningen av små och medelstora företagares uttag ur sina företag (förvärvs- och kapitalinkomster sammantaget) ökade nog en aning, men det måste man kanske acceptera eftersom vi lever i en tuff tid rent ekonomiskt. De som har inkomster ska, och bör, vara beredda att delta i finansieringen av det gemensamma. Dessutom, och då kommer en tredje (och kanske en fjärde dimension med i bilden), var tanken att genom detta beslut göra det lönsammare för företagen att anställa folk och att investera. För att få fart på ekonomin, helt enkelt. Företagen skulle få mera rörelsefrihet med en lägre skattesats. Dessutom skulle beslutet stärka företagens balans genom att beskattaren med detta nya beskattningssystem skulle göra det olönsammare att lyfta ut överstora dividender ur bolagen. Detta var på det stora hela ett bra beslut eftersom man tänkte flerdimensionellt och försökte spela så att man tog alla följder i beaktande. Lite missade man dock eftersom vissa företag och företagare passade på att ta ut en hel massa dividender innan beslutet trädde i kraft, vilket sänkte dessa bolags balans. Dessutom fanns det vissa tendenser till röstfiske också kring och efter detta beslut som smakade mycket dåligt. Men den positiva följden hade det att vissa politiker fick bekänna färg. Men överlag var denna skattereform alltså bra eftersom man tänkte flerdimensionellt och beaktade åtminstone de flesta följder beslutet skulle få innan det togs.

Nu vill alltså vissa partier (bl.a. SDP och SFP) igen gå in och reformera kapitalinkomstbeskattningen för att ”göra beskattningen mera jämlik”. (Märk väl användningen av ordet ”jämlik” – redan det luktar röstfiske lång väg!) Man vill höja beskattningen av kapitalinkomsterna så att denna skulle hamna på samma nivå som beskattningen av förvärvsinkomster. Problemet här är bara det att man tänker endimensionellt. En sådan förändring skulle få stora, negativa, följder på andra områden – t.ex. när det gäller benägenheten att ta risker och viljan att starta upp ett nytt företag och i förlängningen när det gäller sysselsättningen och även det totala skatteuttaget. Det här är, som jag skrev, simpelt röstfiske och dessutom oerhört dålig politik. Dessutom går detta utspel ut på att skapa motsättningar mellan olika grupper i samhället och göda missunnsamheten. Tyvärr kommer alltför många väljare att låta sig luras av detta utspel.

Vi står idag inför, eller egentligen mitt i, många stora och komplexa reformer. Den som har följt med till och med bara lite av den diskussion som pågår har insett att det vi mest av allt behöver i dagens finländska politik är politiker som klarar av att tänka flerdimensionellt och som skulle vara beredda att arbeta långsiktigt utan att hemfalla åt billigt röstfiske och strävan efter kortsiktiga segrar som i slutändan blir landet till förfång. Politiker som bara tänker endimensionellt är en av de största farorna som detta land är utsatt för idag. Detta då i kombination med röstare som låter sig luras av dessa politiker. Problemet är att kvartalstänkandet dominerar också inom politiken – och att väljarnas politiska minne alltså bara är ungefär sex månader långt.

Politik och ekonomi är intressant. Men samtidigt så oerhört frustrerande.