Rätten till otukt

I diskussionen om HPV-vaccinet har det med all önskvärd tydlighet framkommit att ingen vill diskutera själva problemet, alltså promiskuiteten. Eller otukten, om vi så vill kalla det. Själva idén med vaccineringen handlar ju om att vaccinera mot otuktens följder, alltså att behandla symptomen i stället för att ta itu med själva huvudproblemet. Som man alltså försöker göra i alla andra fall. Nu kan jag förstås förstå ett sådant argument att vi aldrig kommer att få bukt med otukten, och att vaccinet därför ändå behövs. Men varför inte ens ta diskussionen? Jag finner bara ett svar på den frågan: Otukten, eller promiskuiteten, ses som en rättighet som inte kan eller får ifrågasättas - och alla eventuella följder ska elimineras på sätt eller annat.

Man kan få cancer. Nåväl, då hittar vi på ett vaccin som tar bort de största riskerna. Kvinnan kan bli gravid. Nåväl, då hittar vi på preventivmedel. Men om hon ändå blir det, sådant kan ju ske? Nåväl, då behöver det finnas fri abort. Men hur är det då om någon vårdpersonal - som ju har gått in i yrket för att rädda liv - inte vill döda ett litet barn och kräver rätt att av samvetsskäl inte delta i sådan verksamhet? Nåväl, då får de så lov att söka sig till ett annat arbete. Men hur är det då om det finns en Gud som har meddelat att det är skadligt att begå otukt? Inget problem, då avskaffar vi bara honom.* Nå, hur är det då ifall någon skulle drista sig till att hävda att sexualiteten hör till äktenskapet och t.o.m. skulle våga dra igång någon form av kampanj för att sprida detta budskap bland de unga? Nå, då idiotförklarar vi dem i media och så är det problemet löst.

Jag tycker mig se ett mönster här, gör inte du? Otukten är en rättighet som i dagens västerland är så helig att inget, INGET, får inkräkta på denna rättighet. Alla vägar ska jämnas och alla hinder övervinnas för att människan ska kunna inbilla sig att hon har denna rättighet. Alltså att hon kan ha sex när hon vill, hur mycket hon vill och gärna med vem hon vill - och utan att det får några följder för henne. Men hur är det då om människan tar skada emotionellt av detta experimenterande? Om hon helt enkelt går sönder inombords? "Nä, men det kan väl inte hända?" Ja, men om det ändå kan det? Finns det inget botemedel mot det? Kanske vi borde satsa på att ta fram ett vaccin mot det också?


* Thomas Henry Huxley, som gick under det (egenhändigt) antagna smeknamnet "Darwins bulldog", menade att den största orsaken till att acceptera evolutionismen var att vi människor då kunde avskaffa Gud och bli fullt myndiga. Främst för att komma bort från den kristna sexualetiken.