Djur och människor

Jag ska börja med en varning. Den här texten kan, om den läses av personer som inte förstår vad det är att vara en kristen, uppfattas som synnerligen störande. Så jag skulle rekommendera sådana att INTE läsa den här texten. Den är ändå inte riktad till er.

Jag har har börjat läsa en bok som, redan i och med de inledande kapitlen, fick mig att börja tänka. Boken heter "Fader Elia", och den är skriven av en Michael O´Brien. (Tack än en gång för boken, de som känner sig träffade!) Tankarna har kanske inte så mycket med boken att göra, men boken så att säga satte tankarna på rätt spår.

C.S. Lewis skriver i sin "inte så mycket allegori som tankeexperiment" (eller vad han kallade det) Narnia-serie om de djur som Aslan gjorde till talande djur att de kunde välja att gå tillbaka till att vara vanliga djur om de övergav det som han gett dem (i "Min morbror trollkarlen") och i "Caspan, Prins av Narnia" låter han dvärgen Trumpkin säga att "nästan alla djur har blivit fiender och stumma". Det jag tror (utan att veta) är att Lewis här var ute efter är det samma som också O´Brien berör i de inledande kapitlen av sin bok, nämligen det att en människa bara kan bevara (och det inte fullt ut eftersom vi trots allt lever i en fallen värld) vad det är att verkligen vara människa om hon lever i gemenskap med sin Skapare. Om vi inte lever i denna gemenskap kommer vi att bli mera och mera djuriska. Och nu ska vi notera att detta är sagt utifrån vad Bibeln säger om att vara människa fullt ut, sådana vi är tänkta att vara. Människor som har tappat bort denna sin fulla mänsklighet ser fortfarande ut som människor, låter som människor och kan "dresseras" till att bete sig som människor, men det som gör dem till människor finns inte inom dem utan det är något yttre, något de har lärt sig eller blivit dresserade till.

Vad är det egentligen jag pratar om nu, tänker kanske någon. Eller kanske alla? Nåväl, jag ska försöka förklara genom att ge några exempel. (Några få av många man kunde ge.) Jag såg för ett par dagar sedan en artikel i Iltalehti som visade hur djurisk människan blir när hon tappar kontakten till sin Skapare. Artikeln handlade om hur många sexpartners finländska kvinnor har under sitt liv. Och siffrorna var oerhört chockerande. En bra bit över 50% som hade svarat på enkäten hade angett att de haft över tio sexpartners. (Och då kan man med fog anta att männens siffror är ännu bedrövligare.) Nästan 30% av de svarande hade haft över 30 partners. Min poäng? Så här är beter sig djur, inte människor. Skaparen har designat oss att vara trogna och att hålla oss till. En partner. Inte två, inte tre och sannerligen inte 30. Utan en.

Djur kan, i vissa fall, äta sin egen avkomma. Det gör inte människor. Likväl sker det idag t.o.m. ofta att vi människor medvetet dödar våra egna barn. I Finland görs årligen över 10 000 aborter. I USA, som vi diskuterade på en annan tråd, görs det årligen nästan en miljon aborter. I Ryssland och det forna östblocket är siffrorna ännu bedrövligare. Djur äter ibland sin egen avkomma för att förbättra sina egna chanser att överleva (=ha ett sådant liv de vill ha), människor gör det inte.

När det gäller pengar och ekonomi råder idag en fullständig djungelns lag. "Krafsa åt dig så har du." Dagens klimat på det ekonomiska området påminner till inte några små delar om hur det kan se ut när en utsvulten lejonflock river ihjäl och äter upp en buffel någonstans på den afrikanska savannen. Vi har alla sett hur det kan se ut.

Min poäng är alltså att vi människor, likt djuren i Lewis Narnia-serie som hade övergett det de kallades att vara, har blivit mera djur än människor. För att vi har övergett Skaparen, hans bud och hans goda vilja. Och observera nu mycket noggrant: Nu talar och tänker jag inte som vi människor överlag tänker. Alltså så att det som är ganska bra duger. Det är också något som vi behöver komma bort ifrån, tror jag. Det är Skaparens måttstock som gäller, och vi behöver öva oss på att tillämpa den och inte de måttstockar som vi människor har tillverkat och där det som är "ganska bra" duger.

Det värsta är att också vi, som genom dopet och tron är förenade med Herren Jesus och därmed med vår Skapare, har drabbats av det klimat vi lever i. Det här är förstås inte så konstigt eftersom vi lever mitt i den här världen och i den lavin av orenhet och djuriskhet som finns här. Men det är inte så här det ska vara. I stället är vi kallade att vara heliga. (1Petr. 1:16) Ordet "helig" betyder, översatt till dagens svenska, "avskild för Herren" eller "annorlunda". Som döpta och troende människor är vi kallade att vara rena från denna världens djuriska smitta. Vi är kallade att vara annorlunda. Vi ska inte gå i kloster, även om det på ett sätt kanske skulle vara enklast, utan vi är kallade att leva mitt i denna smutsflod av gudsfientlighet och djuriskhet. Det här är inte lätt, och vi klarar inte av att göra det utan att påverkas. Åtminstone en aning. Men vi har fått redskapen till både rening och ny kraft för att klara av att leva här. Då talar jag förstås om Guds ord, nattvarden, bönen och de heligas gemenskap.  

Här har vi alla, också jag, mycket att öva på ännu.Och ännu även mycket osett.