Ingen gemensam verklighet!

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Som när jag nyss läste en debattartikel på Expressen, skriven av två av Sveriges Radios chefer. Där påstås, helt riktigt att det amerikanska samhället är mer delat än någonsin, och att detta också gäller för medielandskapet i USA. Men sedan bar det av ordentligt när de två (Cilla Benkö och Björn Löfdahl) hävdar att "den starka och oberoende public service som finns i Sverige" skulle vara opartisk och stå för en objektiv nyhetsrapportering. Så är det givetvis inte. Men problemet är att det inte finns någon egentlig motpol inom svenskspråkig nyhetsförmedling som det finns t.ex. i USA. Därför kan sådana som Benkö och Löfdahl tro, och få andra att tro, att situationen skulle vara bättre i Sverige när den i själva verket är ännu sämre än den är i USA.

Det som gör att det går att lura sig själv på detta sätt är förstås att svensk public service-media inte är partipolitiskt bunden så som mediefältet har blivit i USA. Men det innebär inte automatiskt att svensk media skulle vara opartisk och oberoende. I Sverige, och långt också i resten av (västra) Europa, är media oerhört starkt knutet till ett, vad jag brukar beskriva som, liberalt värderingskluster som sätter sin prägel på i princip allt media producerar och förmedlar. Man kan ännu sätta till adjektivet "vänster" om man vill.

Benkö och Löfdahl säger sig vilja se en "gemensam verklighet" dit alla hör och där alla finns inom samma ramar. De säger inte det, men det är förstås en självklarhet att denna "gemensamma verklighet" ska präglas av den vänsterinriktade värdeliberalism och de sekulära dogmer som denna vänsterinriktade värdeliberalism driver – och drivs av.

Nej tack, säger jag. Jag vägrar inordna mig i denna "gemensamma verklighet". Jag godkänner nämligen inte att det finns 78 (eller vad som nu är dagens siffra) kön. Eller att det inte finns några gränser mellan könen. Eller att det inte finns några kön överhuvudtaget utan att allt som har med kön att göra bara är en social konstruktion. Jag godkänner inte (som om detta skulle ha något att göra med om någon godkänner det eller inte!) att homosexualitet skulle vara något naturligt. Jag godkänner inte heller att människan som hon är idag skulle ha uppkommit som ett resultat av en massa slumpartade mutationer och utvecklats under en oerhört lång tid. Jag godkänner inte heller att den klimatförändring vi ser hända idag skulle bero på mänsklig verksamhet och inte heller godkänner jag den tanken att vi radikalt behöver förändra allt vi är och gör för att mänskligheten inte ska gå under genom en klimatkatastrof. Jag godkänner inte den revisionistiska historiesyn som blundar för vissa historiska fakta och överbetonar andra vissa gånger t.o.m. ahistoriska påståenden. Som t.ex. att korstågen var något i grunden ont och att islam är en fredens religion. Med mera, med mera.  

Allt detta, och mycket mera av samma sort, är sådant mainstreammedia – också den public service-media som Benkö och Löfdahl representerar – tutar ut som om detta vore fullständigt självklara sanningar. Sanningar som är en viktig del av denna "gemensamma verklighet" de vill att alla ska vara del av. Men som sagt, jag betackar mig för detta. En sådan "gemensam verklighet" i vilken man förväntas omfamna lögnen vill jag inte vara del av, och jag lovar att fortsätta arbeta för att så många som möjligt ska vilja, likt mig, lösgöra sig från denna.

Som sagt, ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det kan hjälpa att skriva av sig. Ibland blir det t.o.m. en bloggtext av det hela.