Om hur Gud använder lidande

Tänk vad fint det skulle vara om vi människor skulle se alla de goda gåvor Gud ger oss och tacka honom för dem och öppna oss för hans kärlek och nåd! Men tyvärr fungerar det inte så. Eller rättare sagt är det väldigt sällan det fungerar så. Vi människor vill vara vår egen gud, och då finns det helt enkelt inte rum för någon annan. Som en följd av detta har vi också börjat betrakta Guds goda gåvor och de välsignelser han dagligen öser över oss som något självklart. Som något vi har rätt till. Bland det mest sorgliga jag sett var intervjun med mamman som förlorat sitt barn och som beskyllde Gud för sin förlust. I intervjun kom det samtidigt fram att hon aldrig hade kommit sig för att tacka Gud för sin dotter medan hon hade henne. Men när hon förlorat henne var plötsligt allt Guds fel. Så fruktansvärt sorgligt!

En sak vi människor borde lära oss handlar om Guds vilja och ett gott liv. Guds vilja är nämligen inte främst att vi människor ska vara friska och leva länge här på jorden. Hans vilja är framför allt att vi ska inse vem han är och att vi behöver hans nåd och att vi börjar leva i hans kärlek och i sanning. Kort sagt: Hans vilja är inte att vi ska ha ett gott liv, utan att vi ska få ett evigt liv. Med bakgrund i detta kan vi därför inse att ifall han inte lyckas övertyga oss genom alla de välsignelser han låter flöda över oss kan det t.o.m. hända att han kan behöva ta bort våra välsignelser för att kanske detta skulle kunna skaka om oss och få oss att inse vad som verkligen betyder något. Eller kanske att sända en farsot för att försöka på den vägen i stället.

Jag har ett par gånger berättat om den gamla troende kvinnan som jag kom att diskutera med på ett möte i Karleby. Vi pratade om väckelse och om hur vi alla så gärna skulle vilja att våra nära och kära skulle få komma till tro på Jesus. Hon berättade om sin son, tror jag det var (eller sonson?), som hade ett välordnat och välsignat liv men som saknade tron. Den här gamla kvinnan konstaterade att när hon ber om väckelse i hans liv är det sannolikt att hon ber om elände och svårigheter över honom. Tanken var förstås den att när han inte tackat Herren för sina välsignelser kanske Herren i stället behöver ta bort dem för att kunna väcka honom.

C.S. Lewis, som skrev mycket bra, konstaterade: "Gud viskar till oss i våra njutningar, han talar till oss i våra samveten och ropar till oss i våra lidanden. Lidandena är hans megafon för att väcka en sovande värld." Precis så är det. Detta är något vi får falla tillbaka på också mitt i den pandemi vi lever i just nu. Gud kanske inte har sänt farsoten, men han tillåter den för att kanske väcka någon till insikt om att detta livet inte är allt. Att det faktiskt finns en evighet som är så oerhört mycket längre, och så oerhört mycket viktigare, än detta korta liv vi får ha här.

Om vi inte låter oss övertygas av Guds godhet och mildhet i hans gåvor är det inte honom främmande att i stället begagna sig av betydligt hårdare tag för att väcka oss till insikt.