"Effekterna börjar synas..."

Det är en självklarhet att kriget i Ukraina är en stor orsak till de skyhöga elpriser vi ser idag. Detta är något vi får höra i media i princip varje dag, och det är förstås svårt att hävda att det skulle vara fel. Däremot, vilket jag har påpekat flera gånger, är orsakerna till att Ukraina-kriget/sanktionerna mot Ryssland får så stor betydelse något som man inte lika gärna pratar om. Den kanske största bakomliggande orsaken är Tysklands beslut att stänga sina kärnkraftverk och ersätta dessa med otillförlitlig förnyelsebar energiproduktion. 

Det som det i princip inte alls talas om i anslutning till dagens energikris är den europeiska utsläppshandeln och dess följder för elpriset. Orsaken är förstås uppenbar: Klimatarbetet får inte dras ner i smutsen. Men det är ett tydligt faktum att dagens höga priser på utsläppsrätter (90 euro/ton) också påverkar elpriserna genom att dessa kostnader styr elproduktionen från tillförlitlig fossil elproduktion till mer otillförlitlig fossilfri elproduktion. Framför allt styr dessa kostnader (som är helt konstgjorda och baserar sig på politiska beslut och på inget annat) investeringar inom energiproduktionen från tillförlitlig produktion till främst otillförlitlig vindkraft. 

Det går inte att blunda för detta när man diskuterar dagens elpriser. Men likväl är detta precis vad som sker idag. Som sagt är orsaken klar och tydlig: Den allmänna allmänna opinionen får inte vända sig mot klimatinsatserna. Men detta får närmast komiska uttryck i media. I en artikel om lagring av koldioxid under norsk havsbotten på Svenska Yles webbplats säger Filip Johansson, professor i systemteknik på Chalmers i Göteborg, att detta projekt (och utsläppshandeln som tvingat fram denna lösning) "bevisar att vi börjar se effekter av EU:s klimatpolitik". Jag hade svårt att hålla mig för skratt när jag läste denna mening. Sanningen är att vi redan en längre tid har sett "effekterna av EU:s klimatpolitik" i form av t.ex. nerkörd torvproduktion, styrning av elproduktionen i riktning från tillförlitliga metoder till mer otillförlitliga dito och i kraftigt styrda investeringar i nämnda elproduktion. Allt detta har sedan bidragit till de skyhöga elpriser vi ser idag. Så nej, vi börjar inte se följderna/effekterna. Vi har tvingats leva med dem redan en längre tid. Och de lär inte bli mindre inom den närmaste framtiden. 

Men äras den/det som äras bör! Också för dagens elpriser.

Om kallelsetider och falska salighetsstöd

Det finns speciella tider när Gud kallar människor till sitt rike. Vi vet ju hur det är; vi människor lever våra liv här under så och så många år, men det liv vi lever här är bara en liten marginalanteckning jämfört med evigheten som kommer att vara den riktiga berättelsen. Men under dessa några få år vi lever här avgörs var vi kommer att spendera denna evighet. Vi vet inte när, eller hur många gånger, Gud kallar oss in i sin gemenskap, men när han gör det är det viktigt att vi inte visar bort hans kallelse. Vi vet nämligen inte om vi nås av den fler gånger. Vi brukar tala om kallelsetider eller besökelsetider när Gud kallar oss. Sådana tider kan vara antingen personliga, alltså tider när Herren kallar enskilda människor, eller så kan det vara fråga om mer allmänna besökelsetider. Sådana tider brukar, om Guds kallelse hörsammas av större skaror, kallas för väckelsetider.

Allmänna besökelse- eller kallelsetider brukar ofta, men förstås inte alltid, sammanfalla med tider när det är oroligt i världen. Detta är, ur en psykologisk synvinkel, inte alls så konstigt. När våra falska salighetsstöd (för att använda ett ord som "de gamla" brukade använda) rasar och tas ifrån oss, då kan människor  - om Gud så vill - få upp ögonen för det som håller i både tiden och inför evigheten: Guds nåd i Kristus.

I dessa dagar lever vi i en tid när många falska salighetsstöd har blivit till grus. Världsfreden är hotad riktigt på allvar för första gången på årtionden. Hotet om ett kärnvapenkrig, som vi har varit förskonade från länge, länge, är igen aktuellt. Vår värld suckar och våndas allt tydligare under synden och dess följder med sjukdomar, farsoter, torka, bränder, hårt väder och översvämningar. Världsekonomin är i gungning och vi står inför en sällan skådad dyrtid som kan innebära att vanliga människor inte har råd att betala sina elräkningar och kommer att ha svårt att få mat på bordet.

Vi som Guds barn stadda på himlavägen (eller som jag har brukat säga när jag har försökt modernisera detta: Vi som har vår exitplan klar) har vi en stor uppgift i de tider som nu ligger framför oss. Oberoende av vad som händer är det nu viktigt att vi ber. Att vi ber för alla vars falska salighetsstöd har slagits sönder. Att vi ber för alla som är rädda och oroliga för vad som kommer att ske. Att vi ber för alla de människor som fruktar för krig och oroligheter. Vi får, ja vi ska, be att den besökelsetid vi har framför oss skulle få bli en väckelsens tid. En tid när människor inte längre är blinda och döva för Guds gåva utan klarar av att se att de är älskade av sin Skapare och att han själv i Jesus steg ner till jorden och blev människa för att vi skulle få komma till Gud.Vi får be att de svåra tider vi har framför oss skulle få bli tider när människor inte skulle fly bort från sin Skapare utan i stället fly till honom och se att det är Jesus, och endast Jesus, som håller när allt annat raseras och tas ifrån oss.

Här har vi alla en uppgift. Också du.

 

 

Tandlösa sanktioner

Broder Rune Fant skrev för några veckor sedan en insändare i ÖT i vilken han uppmanade politiker och makthavare att se sig själva i spegeln och korrigera kursen. Som väntat har det han skrev bemötts med tystnad - dylika träffsäkra insändare bemöts oftast just genom att tiga ihjäl det som sägs. Speciellt som det som sägs går emot det i media och bland våra politiker närmast allenarådande narrativet. 

Runde avslutar sin insändare med några ord om Ryssland och sanktionerna mot landet: "Detta land [Ryssland] har jag nyligen besökt som den 169:e resan sedan 2007. Jag var nu där i tio dagar efter att gränsen öppnats efter coronapandemin. Där syntes inga sanktioner till, mat fanns i butikerna som före pandemin. Människorna verkade harmoniska och glada. Fina turistbussar fulla med turister från storstäderna körde runt. Några matköer syntes inte till, människorna knogade på som före pandemin. Inte är det väl så att EU-sanktionerna kommer över oss själva med katastrofala följder? Bästa beslutsfattare, lyft blicken och se er själva i spegeln och erkänn att ni är på fel kurs."

Narrativet i media, och bland politiker i väst, är att sanktionerna biter och att den ryska ekonomin är i närmast fritt fall. Tyvärr, får jag säga, tycks detta vara inget annat än en lögn. En förståelig sådan, men dock en lögn. Det är givetvis så att eftersom dessa sanktioner tär så hårt på ekonomin i västvärlden, speciellt i EU (och i Finland i synnerhet), måste media ljuga på detta flagranta sätt för att hålla moralen hög och kampviljan vid liv. Om sanningen, som broder Rune berättar den, skulle bli allmänt känd skulle nämligen leden snabbt krackelera och sanktionerna ifrågasättas och i förlängningen bli omöjliga att upprätthålla. 

Nu finns det ändå hopp om att sanningen om sanktionernas effekt (eller rättare sagt bristen på effekt) ska bli mer allmänt känd. Aftonbladet-kolumnisten Wolfgang Hansson skriver i en kolumn, daterad 25/8) att "Effekten av sanktionerna [är] en besvikelse". Han inleder sin kolumn med orden: "Den ryska valutan rubel är starkare i dag än när kriget startade. Någon ekonomisk kollaps i Ryssland syns inte till. Putin lider ingen brist på pengar." Sedan säger han samma sak som broder Runde gjorde i sin insändare: "De få utländska korrespondenter som fortfarande kan arbeta i Ryssland rapporterar att restauranger och barer i städer som Moskva och St Petersburg är fullsatta. Butikshyllorna är tämligen välfyllda även om en del västerländska varumärken saknas. Men nya ryska ersättningsprodukter dyker upp hela tiden."

Är det inte senast nu dags att inse att sanktionerna vi infört skadar oss själva mycket mer än de skadar Ryssland? Framför allt finns det en stor risk att våra sanktioner kommer att drabba länder i Afrika ännu hårdare än de drabbar oss. När det blir brist på livsmedel på världsmarknaden får ändå som kan betala vad de behöver. Det är de som inte kan betala som blir utan. 

Risken är överhängande att det är barnen i Afrika som får betala det dyraste priset för sanktionerna. Och så var det ju inte tänkt. Eller?    

Ingen klimatkris?

För knappt två månader sedan publicerades ett ställningstagande i klimatfrågan (World Climate Declaration), undertecknad av drygt 1000 vetenskapsmän från många olika områden. Förste undertecknare är den norske nobelprisvinnaren i fysik Ivar Giaever och rubriken på dokumentet är "Det finns ingen klimatkris".

Ställningstagandet består av några korta, men självklara, påståenden, varav det första inleds med orden: "Climate science should be less political, while climate policies should be more scientific." Det undertecknarna alltså efterlyser är mer vetenskaplighet och mindre politiserande/ideologi i klimatfrågan. 

Detta är en strävan som alla, oberoende av ståndpunkt i klimatfrågan överlag, borde kunna skriva under. Skulle man tycka. Likaså borde media, skulle man igen tycka, hoppa på detta och slå upp det stort. Men vad jag förstår har detta mötts av total tystnad från medias sida. Det säger väl i princip allt som behöver sägas om klimatfrågan idag.  

Utan ursäkt!

Det är konstigt hur oerhört hårt vi människor kämpar emot sådant som skulle vara det bästa av allt för oss. Då talar jag givetvis om gemenskap med vår Skapare och med Frälsaren Jesus Kristus. Trots den härliga och till perfektion fungerande skapelsen runtomkring oss värjer vi oss mot tanken på en skapare och ersätter honom och hans verk med påstått vetenskapliga förklaringar som kräver mer tro än vad tron på en skapare kräver. Trots att vi alltså ser spåren av Skaparen väljer vi att ignorera dessa och sätter vår tro till våra egna tankekonstruktioner i stället. Vi SER att det måste finnas en skapare, men vi väljer att inte ge honom äran för sin skapelse. Därför, skriver redan aposteln Paulus på tidigt 50-tal i det första århundradet, är vi utan ursäkt. 

Gud blev människa och steg ner till oss och levde ett liv som innehöll allt det lidande och elände som vanliga människors liv innehåller. Men med den stora skillnaden att han gjorde detta utan synd. Därför kunde han iklä sig alla människors synder och ta det straff dessa synder hade förtjänat. Han hade ingen egen synd att betala priset för, därför kunde han betala priset för din och min synd genom att gå in i döden i vårt ställe. Men döden kunde inte behålla honom utan han uppstod och besegrade därför en gång för alla döden. Denna hans seger över döden är tillgänglig för alla som väljer att leva sitt liv i trosgemenskap med den uppståndne. Det att Jesus uppstod från de döda finns belagt i trovärdiga och så gott som samtida källor tillika med vittnesbörd från människor som var vittnen till hans uppståndelse. Dessa vittnen och dessa källor har visat sig vara av sådan kaliber att deras vittnesbörd inte kan omkullkastas. Detta innebär att vi som lever idag kan, trots att vi inte själva var med, kan VETA att talet om uppståndelsen inte är någon myt eller saga utan något som verkligen hände. I denna samma historia som vi lever i. Med största sannolikhet i gryningen den 5. april år 33 strax utanför Jerusalems stadsmurar. 

Som sagt kämpar vi människor ofta så oerhört hårt emot sådant som skulle vara till enormt stort gagn för oss. Jesu uppståndelse är det bästa som har hänt människosläktet, och vi har alldeles tillräckligt hållbara vittnesbörd om att detta är ett historiskt faktum för att vi ska kunna lita på att detta verkligen har skett. Men likväl värjer sig många människor mot detta på alla tänkbara, och även otänkbara, sätt. Men Jesus säger själv att det att han kom hit till jorden och talade till oss innebär att vi är utan ursäkt om vi visar bort honom och hans frälsning. 

Utan ursäkt. Det betyder att om vi väljer att inte erkänna Gud som Skapare och Jesus som Frälsare och Herre kommer vi en dag, kanske ganska snart, att få stå för vårt val inför Guds domstol. Utan ursäkt. Det är hårda ord. Men ingen kommer på den dagen att kunna hävda att det är orättvisa ord. Helt enkelt för att vi hade allt vi behövde för att kunna se, tro och bekänna.

I morgon, söndagen den 21/8, firar vi tionde söndag efter Trefaldighet (eller elfte söndag efter Pingst) med temat "Besökelsetider"/"Kallelsetider". Jag kommer att medverka i ett möte i Emaus bönehus i Purmo kl 15 där jag kommer att gå närmare in på det jag skriver om ovan. Välkommen med!

Skryt på SDP

Nu ska jag göra något jag vanligen inte brukar göra. Jag ska skryta på SDP. Sanna Marin kan nämligen göra annat än att festa och dansa. I går publicerade SDP ett niopunktsprogram för att underlätta för de människor (= oss alla) som lider av följderna av den skenande inflationen. En av dessa punkter handlar om att släppa ut fler utsläppsrätter på marknaden för att dämpa trycket på elpriserna. Detta skulle möjliggöra ökad elproduktion (till lägre pris) med hjälp av fossila bränslen. 

Jag är överhuvudtaget inte alls någon vän av hela denna konstlade marknad för utsläppsrätter utan anser att den borde skrotas helt och hållet eftersom den styr energimarknaden mot alternativ som inte är hållbara ur ett tillförlitlighetsperspektiv. Men detta är ändå en åtgärd jag kan stöda i detta utsatta läge. 

Men givetvis fick detta förslag skarp kritik. Mai Kivelä (VF) som många gånger har visat att hon inte har någon som helst kontakt med verkligheten och Bella Forsgren (Gröna) som hör till ett parti som i sin helhet har tappat kontakten med verkligheten fördömer förslaget i kraftiga ordalag. Kivelä och de Gröna (Forsgren i detta fall) menar uppenbarligen att denna situation kommer att lösa sig av sig själv. Eller så vill de inte alls att den ska lösa sig. 

SDP beter sig här som ett statsministerparti bör bete sig. Det ska de ha en eloge för!

Modern häxjakt?

När man, som jag, har följt med vad vår media har rapporterat angående FBI-tillslaget mot Donald Trumps hem i Florida får man bilden att det hela handlade om att Trump olagligt tagit med sig hemligstämplade och t.o.m. topphemliga dokument när han lämnade Vita huset. Detta utmålas som klarlagt och frågan som kvarstår är vilket straff den före detta presidenten kommer att få för detta. Blir det ett nytt riksrättsåtal? 

Om man däremot lyssnar på andra röster för att, om möjligt, få en mer balanserad bild inser man att det som media håller på med med störta sannolikhet inte är annat än en häxjakt. Avsikten med denna häxjakt är det som sades i en artikel på Svenska Yle: Efter detta blir det omöjligt för Trump att ställa upp i valet 2024. Det var uppenbarligen målet med denna process, och redan det att processen inletts uppnås, med medias hjälp, detta mål. Det är så moderna häxprocesser fungerar. 

Margot Cleveland, ansvarig utgivare på The Federalist, konstaterar att allt tal om "Hemligstämplade och topphemliga dokument" är en "Red Herring", alltså en ren och skär lögn. Hon konstaterar också att det finns inkörda processer som varit i bruk vid otaliga presidentskiften rörande dokument som den avgående presidenten tagit med sig från Vita huset. Processer där olika statliga instanser (INTE inkluderande justitiedepartementet) samarbetat för att frigöra dessa dokument. Det var t.ex. så denna sak sköttes när Obama lämnade Vita huset (och som Trump hänvisade till på sociala medier), och så denna sak ska skötas när det alltså inte ligger i den sittande administrationens intresse att bedriva en häxjakt. Behöver jag tillägga att dessa processer inte har följts i detta fall, utan att det redan när Trump lämnade Vita huset drogs igång en helt annorlunda process, alltså den process som nu utmynnade i denna husrannsakan?

Nåväl, denna sak är förstås inte utagerad och kommer inte att vara det på länge. Men om du vill få en annan sida av denna sak kan du gärna lyssna på vad Margot Cleveland har att säga. Den bild hon målar upp är helt annorlunda än den bild vi får oss till livs genom media. Båda sidor kan inte ha rätt, så någon ljuger så det osar om det här. Med det Trump-hat (och rädsla för att han kan komma att ställa upp i valet 2024) som finns bland demokrat-anknuten media i USA (som sedan helt okritiskt kopieras av vår media) är det inte alls fel att vara åtminstone en aning skeptisk till det som sägs i media angående denna sak. 

Men det är djupt tragiskt att man inte kan lita på att det som sägs i media är sant. 

Om Anne Heche och om omvändelseterapi

Det blir riksdagsval om en månad i Sverige, och valtemperaturen håller så småningom att stiga. En fråga som de partier som står med fingret i vädret för att ha koll på i vilken samhällsvinden blåser har tagit ställning i (läs: för) är ett förbud mot så kallad "omvändelseterapi" för homosexuella. Fronten av partier som är för ett förbud i Sverige är nu så bred att ett sådant förbud med stor sannolikhet kommer under nästa regeringsperiod. Oberoende av vilket av blocken som vinner valet.

Som jag tidigare har konstaterat finns det mycket kvacksalveri förknippat med tomma löften på detta område. Sådant kvacksalveri kan orsaka stor skada. MEN. Homosexualiteten ÄR en störning i personligheten, och i likhet med de flesta andra störningar kan den hos åtminstone en del av de drabbade förbättras eller t.o.m. helt försvinna med rätt vård. Observera nu mycket noga att detta inte är att peka finger eller på något sätt nedvärdera någon människa. Vi har alla olika former av störningar i vår personlighet, och där dessa förekommer och uppfattas som oönskade kan det vara på sin plats med vård. Då talar jag alltså om sådan vård som en seriös själavårdare, psykolog eller psykoterapeut kan ge.

Men tyvärr är samhället i västvärlden just nu sådant att detta inte kan eller får sägas. Det vi gör när vi beter oss på detta galna sätt är att vi stänger dörren till helande, låser dörren och kastar bort nyckeln. Och de som lider av detta är först och främst de homosexuella.

Nu kanske någon vill protestera. Eller det är förstås fel uttryckt. Nu kommer många att vilja protestera. Men det är svårt att värja sig mot fakta. Får jag ställa en liten fråga? Har du någonsin läst en artikel som går på djupet i en homosexuell människas liv? Kvällstidningarna kan någon gång överträffa sig själva och publicera sådana artiklar. Inte alltid, men påfallande ofta, visar det sig att det någon gång i dessa människors barndom har förekommit någon mycket traumatisk händelse. Det handlar inte alltid, men också det påfallande ofta, om sexuella övergrepp. Alltså just sådana saker som orsakar, just det, störningar i personlighetsutvecklingen. Detta är förstås en sak som alla som inte bär dagens politiskt korrekta glasögon förstår. Men tyvärr är det allt för många idag som bär dessa glasögon, och därför blir denna fråga så oerhört inflammerad och snedvriden.

Ett alldeles nytt exempel på detta fick den som läste om Anne Heches tragiska olycka och bortgång. När man läser artikeln är det svårt att inte bli mycket illa berörd. Förutom att hon blev sexuellt utnyttjad redan som blöjbarn måste den fadersbild hon hade, både av hennes jordiske far och som en följd av detta också hennes himmelske far, ha blivit fruktansvärt förvriden. Detta eftersom hennes far, som alltså utförde övergreppen, levde ett på ytan kristet liv och på dagarna deltog i församlingens verksamhet. Detta samtidigt som han på nätterna, när familjen sov, besökte olika gaybarer. Hennes far var alltså både ett monster och en stor hycklare.

Människor som drabbas av dylika övergrepp kan ofta vara betjänta av någon form av terapi. Oftast är det just fadersbilden som blivit trasig och som behöver ges möjlighet till helande. Det finns många exempel på homosexuella människor som, när deras fadersbild har helats, också deras dragning till personer av samma kön har mildrats eller t.o.m. försvunnit. Givetvis önskar inte alla en sådan process, men de som önskar det bör inte förvägras denna möjlighet genom att en dylik förbudslag införs. Men tyvärr lever vi i dagens västvärld i en så förvirrad tid att det inte skulle förvåna om så skulle ske.

Det är tragiskt att se hur mycket elände vi ställer till för oss, vi människor, och hur vi sedan gör illa så mycket värre genom att vi låter lögnen och lögnens Fader regera och bestämma vad som är havligt och vad som inte är det.  

Om yttrandefriheten

Efter det fega mordförsöket på den brittiske författaren Salman Rushdie har talespersonen för Irans utrikesministerium Nasser Kanaani gjort illa värre genom att uttala sig synnerligen kontroversiellt angående Rushdie och yttrandefriheten. 

"Salman Rushdie och hans supportrar har sig själva att skylla för det som hände. Yttrandefriheten rättfärdigar inte Salman Rushdies förolämpningar av religion och kränkning av dess helighet."

Det är intressant hur yttrandefriheten attackeras från alla håll idag. Man kan, genom att byta ut några ord i Kanaanis uttalande, fånga hbt-lobbyns uppfattning om yttrandefriheten. "Yttrandefriheten rättfärdigar ingen att förolämpa eller kränka sådana som hör till sexuella minoriteter." 

Problemet med både islams och hbt-lobbyns inskränkningskrav på yttrandefriheten är att dessa krav tystar sanningen. Men så är det förstås alltid när yttrandefriheten inskränks - sanningen är det första offret. 

Yttrandefriheten är odelbar. Antingen har vi yttrandefrihet, eller så har vi inte yttrandefrihet. Det finns helt enkelt inget sådant som en partiell yttrandefrihet. Om vi skulle gå in för en sådan "partiell yttrandefrihet" måste vi förr eller senare inrätta någon form av censurkommission som bestämmer vad som är ok att säga och vad som inte är ok. Frågan blir då t.ex. hur många platser Iran ska ha i denna kommission? 

Eller om vi ser på saken från en lite annan synvinkel: Kan vi faktiskt ha en sådan situation där vilka grymheter eller potentiellt samhällsomstörtande styggelser som helst får marknadsföras inom ramen för yttrandefriheten medan kritik eller vederläggning av de samma inte kan framföras eftersom yttrandefriheten inte gäller fullt ut? 

Svaret är givetvis självklart. Har vi yttrandefrihet så har vi yttrandefrihet. Och har vi det, då får man kritisera islam (och andra religioner, kristendomen inkluderad) och t.ex. säga som det är att om en man gifter sig med en nioåring är det fråga om pedofili. Likaså får man tala om det faktum att homosexualitet är onaturligt och en personlighetsstörning. 

Men som sagt: Det finns mörka krafter idag som kämpar hårt för att omintetgöra yttrandefriheten. 

 

Inte bara i Ryssland och Kina!

Jag skrev för några dagar sedan om den insändare på ÖT (skriven av journalisten Robert Björkenwall och den "diplomerade omvärldsanalytikern" Jaan Ungerson) som gav mig kalla kårar. De kalla kårarna berodde främst på att de två skribenterna, förhoppningsvis i okunskap om historien, närmast efterlyste ett kärnvapenkrig. Men i insändaren finns mer otrevligheter.

De två skriver: I sin roman "1984" beskriver George Orwell en värld där tekniken gjort det möjligt för ”Storebror” att i varje sekund följa vad varje medborgare gör. Han beskriver en värld där verkligheten förvrids efter behov och där den offentliga lögnen är regel. Krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Vi har aldrig sedan demokratins genombrott på 1900-talet levt närmare den orwellska dystopin än vi gör i dag. Ryssland och Kina står som avskräckande exempel.

Detta är sant. Men denna verklighet är inte närvarande bara i Kina och Ryssland idag. I dessa två länder är det mer uppenbart att det är på detta sätt, men samma verklighet, om än mer fördolt, finns även här hos oss i väst. Och just det att den är mer fördold gör att den är desto mer bedräglig. Även här hos oss "förvrids verkligheten efter behov" och "den offentliga lögnen är regel", åtminstone på en del områden. Jag tänker främst på energifrågor och vurmen för förnyelsebar energi, hela frågekomplexet som har att göra med könsnihilismen och även frågor som har med livets ursprung att göra. Men även i frågan om Covid och Covid-vaccinerna har lögnen fått regera på ett närmast chockerande sätt.

Björkenwall och Ungerson skriver också: I Orwells samhälle fanns förutom den övervakande ”Storebror” också ett Sanningsministerium som i varje stund talade om för folket hur världen skulle tolkas och vad som skulle betraktas som sant. All politiska opposition var tystad. Fri press och fria media fanns inte ens kvar som idé.

Smaka på dessa ord och jämför med dagens situation i Västeuropa! Inom mediefältet ser vi i våra länder idag en närmast total dominans av ett, vad jag har brukat kalla, värdeliberalt åsiktskluster. Allt som händer pressas genom en tolkningsmodell som har formats inom detta värderingskluster och serveras oss färdigtuggat och färdigtolkat. Någon egentlig åsiktsopposition finns inte, och i den mån den finns tillåts den inte att komma till tals, annat än som undantag.

Sverige är ett bra exempel på hur den politiska oppositionen har tystats ner, eller pressats till konformitet med den dominerande åsiktsströmningen. Alla "godkända" partier är mer eller mindre konforma och de som inte är det har (åtminstone hittills) varit utträngda i marginalen. Är det någon som missade hur Kd:s ordförande Ebba Busch dansade i Pride-tåget för bara någon vecka sedan? Detta var, som jag ser det, den yttersta förnedringen av Kd och även slutet för partiet som trovärdigt politiskt alternativ.

Den fria pressen finns förstås ännu kvar som hyllad idé, men knappast som mer än det.

Förföljelse av politiska motståndare i USA?

Knappast har någon lyckats missa att FBI gjorde en nattlig razzia i förre presidenten Donald Trumps hem i Florida för några dagar sedan. Detta är det senaste, och överlägset mest flagranta, steget i USA:s justitieministeriums förföljelse av demokraternas politiska motståndare. Situationen i USA håller på att bli helt ohållbar när demokraterna på detta sätt använder sig av sin politiska makt för att jaga motståndare och försöka påverka kommande val. Trump har använt ordet "bananrepublik", och det är kanske inte helt missvisande.

Det läckta tillståndet för husrannsakan ger vid handen att justitieminister Garland (som f.ö. var den kandidat till USA:s HD som inte blev bekräftad p.g.a. Trumps tillträde till presidentposten) gett FBI tillstånd att söka efter och beslagta ALLA dokument som Trump sett under sina fyra år i Vita Huset. Trump konstaterar att detta är att göra politik av denna sak eftersom alla de dokument han fört med sig till Florida hela tiden har funnits tillgängliga för FBI om de bara skulle ha frågat efter dem. Han konstaterar också, vilket även vår media har rapporterat om, att alla de dokument som fördes bort i samband med husrannsakan hade gått igenom gängse procedur för att kunna bortföras ur Vita Huset. Han avslutar med att konstatera att den stora frågan nu är vad FBI kommer att göra med alla de 33 miljoner dokument, av vilka en del är topphemliga, som Barack Obama förde med sig från Vita Huset och som nu finns (i presidentbiblioteket) i Chicago.

Svaret på den frågan är givetvis: Ingenting. Detta är nämligen fråga om en klappjakt på politiska motståndare i avsikt att misskreditera och diskvalificera dessa inför kommande val. Och en sådan klappjakt utför man inte på sina egna.

Det är förvisso en aning roande att se hur världens ledande demokrati på detta sätt förvandlas till en, just det, bananrepublik genom den politiska vänsterns desperata försök att påverka (läs: stjäla) kommande val, men samtidigt är det synnerligen illavarslande för oss alla. Om detta kan ske i USA kan det tyvärr ske överallt.  

Hemska saker!

Det finns dåliga insändare, och så finns det insändare som är så dåliga att de inte ryms på skalan. Gunvor Sarelin-Sjöbloms insändare i gårdagens ÖT är ett praktexempel på den senare kategorin. Precis så här går det när vi låter oss matas med den propaganda som mainstreammedia idag presenterar för oss. Allt som har med demokraterna i USA att göra är gott och bra, och allt som har med republikanerna att göra är ont och dåligt. Det är så man får huvudvärk med mindre.

Tyvärr tror jag faktiskt att Sarelin-Sjöblom tror på det hon skriver. T.ex. det hon sätter inom citationstecken (och därmed i Trumps mun) att demonstranterna skulle "ta Kapitolium". Jag har inte sett en så grov lögn i mainstreammedia, men jag antar att Sarelin-Sjöblom har fått detta någonstans ifrån. Som jag tidigare har skrivit här finns det inget sådant i Trumps tal (som han alltså höll delvis medan och mestadels efter det att stormningen hade inletts 2,9 km därifrån), utan han talade om att gå till Kapitolium och på ett patriotiskt sätt visa stöd för de republikanska senatorerna. Nåja, nog om detta för denna gång. 

Det stora problemet med att svälja propagandan med hull och hår är att det blir helt omöjligt att förstå den andra sidan. Sarelin-Sjöblom kastar t.ex. mycket skit på senator Rand Paul för att han "förnekat och motsatt sig allt" under Covid-tiden. Intrycket blir att hon inte ens försöker förstå varför han gjort detta. Ja, helt tydligt saknas inte bara viljan utan också förmågan. Saken är den att Rand Paul är libertarian. Det betyder att han konsekvent motsätter sig ALL statlig inblandning i människornas liv. På en fråga vad han skulle göra ifall han blev president svarade han att han skulle sparka alla federalt anställda och börja bygga staten på nytt. Man behöver givetvis inte hålla med honom, men man kan åtminstone se till att man förstår varför han röstat som han gjort om man en gång ska lyfta fram honom.  

Som sagt är denna insändare ett tragiskt exempel på hur det går när man bara läser nyheter från en (synnerligen vinklad) källa. Notera att jag, medvetet förenklat, betraktar all mainstreammedia som en och samma källa. Insändare som denna aktualiserar det råd jag alltid brukar ge när det gäller media: Läs brett! Och var kritisk när du läser.

Om kampen mot lögnen

En av de största orsakerna till att jag driver denna blogg är att jag ogillar lögner. För att uttrycka det milt. I dagens samhällsklimat finns det en hel del lögner som har blivit eller håller på att bli samhällsbärande. Igen, för att säga det snällt. Faktum är att dessa lögner i sig har potential till samhällsomstörtning. 

En av dessa lögner, som jag inte sällan lyfter fram, är vindkraftens förträfflighet. Det är förstås sant att vindkraftverk ger oss el, och det är en positiv sak. Men det finns flera stora problem med vindkraften som idag pressas undan i marginalerna eftersom vindkraften är en central byggkloss i den energiomställning som klimathetsarna med all makt driver på. Dels handlar det om miljöproblem i anslutning till själva möllorna. De stör bl.a. fågellivet och är fruktansvärt fula rent utseendemässigt. Sedan har vi det kanske största problemet, nämligen elmarknadens/elprisernas svängningar som vindkraften kraftigt förstärker. Det är här vi har fröet till en möjlig samhällsomstörtning på detta område. (Liknande finns också på andra områden där lögnen har blivit/hotar att bli samhällsbärande.) 

Jag har de senaste dagarna letat efter en insändare på Aftonbladets webbplats - en insändare som, visade det sig, inte alls fanns där utan på annat håll. Jag kommer säkert att få orsak att återkomma till mina reaktioner på vad jag hittade på denna webbplats. Den första insändaren jag hittade, som driver lögnen, är skriven av geografiprofessorn Lennart Olsson från Lunds universitet. I hans insändare, som redan i rubriken ("Höga elpriserna beror på vårt fossilberoende") driver en stor lögn, talar han om fossilindustrins och skogsindustrins intresse av att påverka klimatforskningen och få till stånd forskningsresultat som stöder deras agenda. På andra kanten, där objektiviteten enligt honom råder, menar han att bl.a. IPCC står. Problemet med Olssons resonemang här är att det inte finns någon objektivitet värd namnet inom klimatforskningen. Alla forskare är mer eller mindre köpta av olika intressegrupperingar. Som jag tidigare har nämnt måste en forskare, vars arbete ofta finansieras av olika stipendiestiftelser, komma till vissa slutsatser för att garantera sig fortsatt finansiering. I klartext: Den forskare vars forskningsresultat inte går i linje med det havliga, ur IPCC:s och den allmänna opinionens synvinkel, är snart en före detta forskare. Dessutom kan man, utan större problem, ana en (vänster)ideologisk styrning av hela klimatfrågan, ett faktum som även det raserar objektiviteten.

Angående lögnen i insändarens rubrik skriver Olsson i slutet av sin insändare, som även (vilket bör medges) har en del förtjänster, att "Som redan påpekats i debatten men som tål att upprepas så är det inte satsningen på förnyelsebar energi som skapat skenande energipriser i EU utan tvärtom just beroendet av fossil energi."

Detta är som sagt en ren och skär lögn. Det är uttryckligen så att det är just den politiska styrningen bort från fossil energiproduktion och den med det hand i hand-gående satsningen på vindkraft som orsakar de stora fluktuationerna i elpriset (och därmed de skyhöga pristopparna). Detta inser alla som ens lite har följt med elmarknadens skiftningar och kopplingen till olika vädertyper. 

Efterlyses: Kärnvapenkrig?!?

Jag läste för några dagar sedan en insändare på ÖT (skriven av journalisten Robert Björkenwall och den "diplomerade omvärldsanalytikern" Jaan Ungerson) som gav mig kalla kårar. Den första tanken som slog mig var att det kanske skulle vara skäl för en "omvärldsanalytiker" att ha en viss historisk bildning också. Rubriken för insändaren lyder "I Orwells 1984 finns både Ryssland och Kina", och det är speciellt avslutningsorden som ger mig de kalla kårarna. "Med Orwells stat i minnet måste den demokratiska världen satsa på att aldrig göra sig beroende av länder som Ryssland och Kina. Men väl stå beredd att när hoten och aggressionen växer kunna möta det med såväl ännu hårdare ekonomiska medel som med kraftig vapenmakt."

Förstår de två skribenterna vad de skriver. På riktigt? Det de efterlyser är nämligen inget annat än ett kärnvapenkrig. När vi ser på historien ser vi nämligen att en kärnvapenmakt ALDRIG har förlorat ett krig, och särskilt inte ett krig på eget territorium. (Man kan givetvis hävda att USA förlorade Vietnamkriget, men faktum är att de inte förlorade utan att de drog sig ur kriget. Kriget utspelade sig dessutom långt från USA:s territorium.)

När vi betraktar hur USA och väst har fört sitt proxykrig mot Ryssland i Ukraina kan vi se en gradvis upptrappning. Inledningsvis vågade USA inte, av rädsla för att Ryssland skulle uppfatta det som direkta krigshandlingar, stöda Ukraina med annat än förnödenheter som inte bidrog desto mer till Ukrainas stridsstyrka. Men gradvis har USA trappat upp vapenhjälpen, och nu diskuteras t.o.m. sändande av stridsflyg. USA har, som det brukar heta, "sonderat med bajonetten", och hittills har det fungerat. Men att möta Rysslands aggressioner med, som insändarskribenterna efterlyser, "kraftig vapenmakt" skulle – särskilt om detta skulle få Ryssland att hamna i kraftigt underläge i kriget – utan tvekan sänka tröskeln för användandet av kärnvapen i kriget. Som sagt, en kärnvapenmakt har aldrig förlorat ett krig på eget territorium. Eller ens legat under i ett sådant krig.

Krig är alltid ett stort elände, och det måste så långt det går alltid undvikas. Speciellt ett sådant krig där kärnvapenmakter är involverade eller, ännu värre, ställs mot varandra eftersom ett sådant krig bara kan sluta med att ingen förlorar (vilket är synnerligen osannolikt) eller att alla förlorar. Detta betyder givetvis inte att den demokratiska världen kan tillåta skurkar som Putin att göra vad som helst mot sina grannar, men om och när någon efterlyser beredskap att möta sådana aggressioner med  "kraftig vapenmakt" bör vi vara medvetna om vad som sägs och vad detta sannolikt får för följder.   

När objektiviteten blir ohavlig

I krig sker det övertramp. På alla sidor. I ett brutalt och oprovocerat anfallskrig som, av allt att döma, har som mål att utrota ett helt folk gör sig angriparen med största sannolikhet skyldig till (mycket) fler krigsbrott än den försvarande parten. Men som sagt, i krig sker det övertramp. På alla sidor. 

Om någon har undrat om rapporteringen från kriget i Ukraina har varit objektiv eller inte är det nu dags att sluta undra. Amnesty International publicerade för en knapp vecka sedan en rapport som konstaterade att Ukraina också har gjort sig skyldig till krigsförbrytelser i.o.m. att deras krigstaktik har försatt civila i fara. Det handlar, på vanlig svenska, om att använda civila inrättningar som skydd för stridande förband. Detta är en taktik som även är känd från t.ex. konflikten mellan Israel och de palestinska områdena. 

Reaktionerna på denna rapport har emellertid varit mycket mer uppseendeväckande än själva rapportens innehåll. Amnesty har tappat många understödjare eftersom dessa inte tycks klara av att ta in att även Ukraina kan göra fel. 

Den stora frågan är hur det har gått så här galet. Har vi, dagens människor, blivit så svartvita i vårt tänkande att vi inte alls klarar av att se några nyanser. Det här är, tycker jag, tydligt på många områden idag. Inte minst i allt det som har att göra med den s.k. cancel-kulturen. Har en människa felat mot något av dagens viktiga budord ska den människan bort. Inga nyanser tillåts, och ingen nåd visas. 

Men det blir kanske så i ett samhälle där det viktigaste är att vara god. Och då menar jag "god" enligt de normer och den måttstock som gäller just nu. Och där det är så förtvivlat viktigt att dra en gräns mot de som inte är goda. Då blir tyvärr objektiviteten en bristvara. Ja, än mer, den blir ohavlig. 

Nu återstår bara att se om Amnesty gör bot och bättring och stiger tillbaka i ledet. Månne det räcker med att dra tillbaka rapporten och erkänna att de hade "fel"?

Judith Durham 1943-2022

I helgen nåddes vi av nyheten att en av de vackraste rösterna någonsin inom musikindustrin har tystnat. Den autraliensiska sångerskan och solisten i den främst på 60-talet populära pop/folkgruppen The Seekers Judith Durham avled i går som följd av en kronisk lungsjukdom. 

Jag var förstås inte med under The Seekers storhetstid på 60-talet, men jag har i efterhand upptäckt dem. Det som tilltalar mig med deras musik är de vackra melodierna och framför allt just Durhams sköna röst. De flesta torde åtminstone någon gång har hört någon av deras klassiska sånger som "I`ll Never Find Another You", "The Carnival is Over", "Georgie Girl" eller varför inte "I am Australian".

I de intervjuer jag har sett med henne gav Judith Durham gav ett ödmjukt intryck, men jag imponeras framför allt av hennes frimodighet när det handlade om att berätta om sin tro. I en intervju berättade hon om en spelning (under hennes solokarriär) där hon efter konsertens slut blev inapplåderad på scenen igen och valde att sjunga en tonsatt version av bönen Fader vår som extranummer. Detta var, redan på 70-talet, förstås en aning kontroversiellt, men det säger en hel del om henne som person. 

Det är tacksamt att den musik som The Seekers och Judith Durham skapade finns kvar trots att hon själv inte längre finns här bland oss. 

Eu på fel spår

En av gårdagens intressantare nyheter handlar om att EU-kommissionen har publicerat ett förslag som går ut på att alla nya järnvägar som byggs inom EU bör ha en standardiserad spårbredd. Detta skulle innebära att Finland, som enda EU-land, skulle tvingas gå in för två olika spårbreddar på våra järnvägsspår. Det finländska spårnätet byggdes nämligen under 1800-talet då vi var storfurstendöme under Ryssland, varför spårbredden kom att bli den samma som i Ryssland. 

Nu vill (läs: kräver) alltså EU-kommissionen att alla nya järnvägsspår som byggs ska vara av den europeiska modellen, alltså 8,9 cm smalare än de spår vi har i Finland. Detta är ju omöjligt - det går ju inte att ha två olika spårbredd inom samma land - varför det säkert kommer att utarbetas någon form av undantag för Finland. Av praktiska och ekonomiska orsaker. 

Men nyheten avslöjar en utveckling som är synnerligen oroande. EU, som i tiderna såldes åt oss finländare som ett fredsprojekt, håller steg för litet steg att bli en instans som detaljstyr medlemsländerna och i princip allt som sker i dessa. Har du någon gång, när vi nås av en nyhet som denna, försökt ställa frågan: När gav vi över beslutsrätten i denna fråga till EU? Svaret är givetvis att vi aldrig har gjort detta, men att EU och EU-kommissionen tar sig rätten att fatta beslut i fråga efter fråga som hör hemma på medlemsländernas egna bord. Och detta kan de göra eftersom ingen protesterar. 

Jag har här på bloggen många gånger efterlyst en folkomröstning om EU som förbundsstat. Ska vi eller ska vi inte godkänna den utveckling som steg för steg går i riktning mot att EU blir en förbundsstat? Som det nu är blir EU just detta utan att vi har godkänt det, och detta, om något, är helt galet ur demokratisynvinkel.  

Om den nya Yle-lagen

Idag trädde den nya Yle-lagen i kraft. Denna lag begränsar Yles möjligheter att publicera textnyheter på webben och stipulerar att Yles nyheter ska fokusera på "publikationer som innehåller rörliga bilder och ljud". Detta är en bra förändring som kanske, men bara kanske, kan bidra till att rädda den på kommersiella grunder verkande pressen. Som bekant är Yle obligatoriskt för alla finländare – åtminstone när det gäller att betala. Man kan givetvis argumentera för att lagen inte går tillräckligt långt och att det, i ett fritt land (som Finland ännu torde gälla för att vara), borde vara möjligt att välja bort Yle på samma sätt som man kan välja bort t.ex. Hbl eller Vbl. Men det är en förändring som ännu ligger i framtiden.

I anslutning till denna lagändring publicerade Svenska Yle en artikel, skriven av Johanna Törn-Mangs, i vilken hon ondgör sig över den nya lagen. Artikeln avslutas med ett konstaterande att "innehåll i textform behövs för att Yles innehåll ska vara tillgängligt för olika publikgrupper". Här hänvisar Törn-Mangs till lagens sjunde paragraf i vilken det sägs att "Yle ska stödja demokratin genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, diskussioner och åsikter, producera kultur, konst och stimulerande underhållning, och erbjuda möjligheter till lärande och självutveckling." Till detta lägger hon dessutom att lagen förutsätter att detta ska "erbjudas alla på lika villkor".  

När man, som tillhörande en utsatt minoritetsgrupp (= bibeltroende och värdekonservativ kristen), läser detta är det inte svårt att hålla sig för skratt. Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att Yle, och särskilt Svenska Yle, har antagit en linje som går ut på att nonchalera vissa typer av nyheter och därmed presentera en mycket skev bild av verkligheten. Det är alltså mer än tydligt att det som sägs i Yle-lagen inte uppfylls. (Svenska) Yle har, kort sagt, blivit ett vädeliberalt vänsterinriktat propagandainstitut.

När man påpekar detta blir man emellertid censurerad. Den senaste tiden har möjligheterna att kommentera artiklar på Svenska Yle dessutom minskat drastiskt, varför det har blivit ännu lättare för redaktionen att värja sig mot (läs: censurera) kritik mot den journalistiska linjen. Jag har blivit censurerad så många gånger att jag i princip har slutat försöka skriva kommentarer, men Törn-Mangs artikel var av sådan karaktär att jag tyckte att det var på sin plats att försöka ännu en gång. Resultatet blev givetvis det samma som så många gånger förr: Min kommentar fastnade i censuren. Nåväl, jag har möjlighet att publicera den här, så det gör jag. Min censurerade kommentar lydde på följande sätt:  

"Betjäna alla på lika villkor"? Det låter bra, men det är ord som inte kan sättas som rubrik över Svenska Yles verksamhet. Kantringen vänsterut blir bara kraftigare och rädslan för allt som har med den kristna tron att göra är rent av slående. Den bild som ges av samhället och vad som sker i världen blir som ett resultat av detta synnerligen snedvriden och stora befolkningsgrupper blir helt förbisedda och ignorerade. Ett exempel: Varför utmålas högern i USA som en fara för demokratin i landet samtidigt som de många attacker vänsterextremister gjort mot kyrkor och "pregnancy-centers" i landet efter HD:s Dobbs-utslag inte nämns med ett enda ord?

Något svar på min fråga är således inte att vänta. Det bäst fungerande försvaret mot all kritik är förvisso att inte låta kritiken synas och höras. Detta har många förtryckande makthavare vetat länge, och också använt sig av. Så inget nytt under solen här inte.