Politiskt korrekta fakenews

Ibland blir jag bara så oerhört förvånad. Och ledsen. Det sägs att vår media är trovärdig och att de nyheter som släpps över nyhetströskeln är granskade så att vi nyhetskonsumenter verkligen kan lita på att de stämmer överens med verkligheten. Men tyvärr visar det sig gång på gång att det inte är så. Allt för ofta påverkar ideologi och politiskt korrekta filter de nyheter vi får oss till livs till den grad att nyhetsförmedlingen blir helt förvrängd. 

Det senaste exemplet på detta är nyheten om hur belgiska fotbollssupportrar, efter det egna lagets chockförlust mot Marocko i det pågående VM-slutspelet, gick bärsärkargång i flera städer och förstörde egendom. Detta har rapporterats av bl.a. SVT och Österbottens Tidning. I dessa nyheter sägs det klart och tydligt att det var fråga om belgiska supportrar som ställde till med upploppen. Detta trots att det, t.ex. på den video som SVT visade i samband med detta uttalande, klart och tydligt syns jublande människor som viftar med den marockanska flaggan. Det var alltså INTE fråga om frustrerade och besvikna anhängare av det belgiska landslaget utan om segerrusiga marockanska invandrare som, i segerns stund, passade på att gå bärsärkargång.

VARFÖR ska det vara så omöjligt att kunna ge oss korrekt nyhetsrapportering när det handlar om asylsökande, flyktingar och immigranter? Är det så viktigt att vara politiskt korrekt att sanningen är av underordnad betydelse? Skulle det inte ha varit bättre att helt enkelt låta bli att rapportera om dessa upplopp i stället för att rakt av ljuga om dem - speciellt som det är så lätt att avslöja lögnen?

Nu är detta förstås en mindre sak. Men det viktiga här är lärdomen att mainstreammedia inte tvekar att ljuga för oss när det politiskt korrekta kräver detta. Trots försäkringarna om att vår media är att lita på kan vi med lätthet se att ideologi och en politiskt korrekt agenda väger tyngre än sanningen och en korrekt rapportering av vad som händer i världen. 

Jag blir så oerhört ledsen när jag ser detta ske.  

Om det politiska minnet och om censur

Det sägs att det politiska minnet bara är sex månader långt. Det betyder att vi väljare ofta glömmer bort sådant som har hänt tidigare än för sex månader sedan. Men idag får vi tillägga: Om media låter oss göra det. 

En sak media ständigt påminner oss om är Trumps "bevisade lögner" om att presidentvalet 2020 var stulet och att det förekom utbrett valfusk. Nå, nu ska jag säga detta klart och tydligt: USA och världen har inte vunnit någonting alls på att Trump har hållit på som han har gjort. Han borde ha slutat med sina påståenden om valfusk när det stod klart att det inte fanns några chanser att så att säga vinna valet i efterskott på det sättet. Men det har han, som bekant, inte gjort och det har ytterligare splittrat USA. 

Men sex månader, alltså. Handen upp de som kommer ihåg det massiva motstånd mot Trumps valseger som demokraterna/vänstern stod för efter valet 2016? Och upploppen i flera amerikanska städer? Ingen? Nej, jag tänkte väl det. Jag hade också mer eller mindre glömt bort dem. Men faktum är att orden "stolen election" och "illegitimit president" förekom ytterst ofta månaderna efter Trumps valseger. Hillary Clinton var en av de som använde orden mest. 

Nå, detta är historia idag. Men det är intressant hur lätt vi har att glömma. Speciellt när media inte vill påminna oss (i motsats till vad gäller Trump och valet 2020), och framför allt när de som försöker påminna oss blir censurerade. The Federalist berättar historien om den oberoende Youtubern Matt Orfalea som lade upp en video på Youtube där han klippt ihop ett kollage av vad ledande demokrater och medias representanter sade om valet 2016 - och om upploppen som följde på Trumps valseger. För att påminna om att situationen 2020 inte var SÅ helt annorlunda än situationen 2016. Men givetvis blev videon bortplockad från Youtube. 

Vissa saker behöver tydligen glömmas bort. tack och lov finns det oberoende mediakanaler som inte går att censurera. 

 

Stämma staten?

En av dagens märkligaste nyheter presenteras i en artikel i ÖT i vilken det sägs att Greta Thunberg och en lång rad andra ungdomar stämmer svenska staten. Orsaken till stämningen sägs vara att ungdomarna menar att den svenska klimatpolitiken är olaglig. "Om statens klimatåtgärder brister nu så hotar de våra mänskliga rättigheter i framtiden. Det är en juridisk skyldighet som staten rättsligt kan ställas till svars för."

Det här är förstås löjligt i potens, men tyvärr finns det stora risker att denna stämning kan bli framgångsrik. Det har nämligen, enligt artikeln, skett i både Tyskland och Nederländerna och där ledde utslagen till att regeringarna tvingades "skärpa klimatmålen".

Risken är alltså, uppenbar att dessa klimathetsande nihilister (för det är de, i ordets egentliga betydelse) nu också i Sverige kan tvinga samhället att ta till sådana åtgärder som ytterligare slår undan benen på samhällsordningen, för att inte tala om välfärdssamhället. 

Det är något ruttet i västvärlden när det går att använda rättssystemet för att tvinga samhället att, på basen av ideologi och irrationella och rent av falska framtidsrädslor, skjuta sig själv i benet. Detta samtidigt som Kina springer för allt vad tygeln håller och helt ohämmat ökar sina utsläpp av växthusgaser som redan nu uppgår till ca 1/3 av hela planetens utsläpp. 

Om Thunberg et alii verkligen skulle vilja göra skillnad borde de ta tag i det som pågår i Kina. Kanske resa dit och skolstrejka och se vilken reaktionen blir? Men givetvis nej. Det är så oerhört mycket lättare att slå hårt mot de som redan gör mycket för att råda bot på klimathetsarnas farhågor och kräva att de gör mycket mer. Detta trots att Sverige redan ligger mycket lågt i utsläpp per capita, drygt dubbelt lägre än t.ex. Finland. Och Kina.

 

  

Om bönekampanjer mm

En artikel i dagens ÖT återkallade ett gammalt minne. I artikeln talas om det "ett religionsgräl" som utspelade sig i Jakobstads gymnasium 2003-2004 och som hade sitt ursprung i att en elevgrupp, anknuten till organisationen "Ny generation", bad för sina medstudenter. Detta gick till så att elevgruppen hade kommit över elevlistor och utifrån dessa gick in i bönekamp för sin skola och sina klasskamrater. "Utan att be om lov", som det sägs i artikeln - vilket sägs ha upprört många elever.

Det här är intressant. Skrattretande intressant. En kristen behöver verkligen inte be om lov för att be till Herren för en annan människa. Jag kan här avslöja att detta inte är något nytt. Redan i början av 90-talet gjorde vi precis samma sak i Pedersöre gymnasium. Och det var inte vi som var först, absolut inte. Vi var t.o.m. så systematiska att vi delade upp årskursens elever så att vi hade fyra-fem personer vi som deltog i bönesatsningen bad för varje dag. Utan att be om lov, kan jag tillägga. Detta ägde rum framför allt under läseperioden inför studentskrivningarna, och förutom att vi bad om att alla skulle få lära känna Herren bad vi också om koncentration, om hälsa inför skrivningarna och om att alla skulle klara av att göra sitt bästa.

Jag kan också avslöja att jag (åtminstone ibland och alltid när jag kommer ihåg det) ber för de som läser och speciellt för de som kommenterar här på bloggen. Igen: Utan att fråga om något tillstånd. Jag ser det närmast som så att om man väljer att komma hit och läsa, och framför allt att kommentera, är detta något man får s.a.s. på köpet. 

Vi har kraftiga uppmaningar och stora löften i Guds ord vad gäller bönen. Vi vet också att Herren hör våra böner och att han sänder bönesvar. I förtröstan på detta får vi, och ska vi, fortsätta att be. 

Domsöndag

Den som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden utan begränsning. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh. 3:34-36)

Dessa verser är hämtade ur Joh. 3 efter det nattliga samtal Jesus hade med rådsmedlemmen Nikodemus och finns strax efter det vi brukar kalla "Lilla Bibeln" i Joh. 3:16ff. "Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn."

Idag är det domsöndag, och temat är "Den yttersta domen". När man idag talar om domen och det att alla människor en dag kommer att stå inför Guds domstol och bli dömda får de flesta människor "dåliga vibbar" som det brukar heta. Vi tycker att det låter skrämmande.

Och det är det. Att ställas inför en Gud som vet och ser allt för att få våra liv utvärderade och bli dömda av honom är inget som kan sluta väl, eller hur? Speciellt inte som denne domare kräver fullkomlighet av alla som ställs inför honom.

Hur är det med dig? Eller med mig? Klarar vårt liv denna bedömning? Vi vet förstås vilket svaret på den frågan är. Vi klarar det inte. Vi kommer inte över ribban.   

Bibeln gör klart för oss att det finns två sätt Gud ser på oss människor. Eller rättare sagt två alternativ för hur Gud kan se på oss. Antingen ser han på oss med vrede, eller så ser han på oss i nåd. Vreden eller nåden. det är de två alternativ som finns. Och Bibeln är också klar och tydlig med vad vi människor har förtjänat. Ställs vi inför Gud i oss själva och får det vi har förtjänat, då är det vreden som gäller. Guds vrede, en fällande dom och ett fruktansvärt straff. Ett evigt straff. Och ingen, INGEN, kan hävda att detta straff är orättvist. Vi har nämligen alla syndat, och syndens lön är döden.

Detta är den naturliga människans situation inför domen. Så det är verkligen inte konstigt att allt med domen låter skrämmande. Det gör det helt enkelt för att det ÄR skrämmande. Ja, mer än så. Det är fruktansvärt.

Men så har vi denne Jesus. Denne Immanuel, Gud med oss. Gud FÖR oss. Inte Gud mot oss, utan Gud för oss. Bibeln gör klart att när det blir dags för domen är det Jesus som kommer att fungera som domare. Och vi kommer ihåg vad som sägs om honom: "Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd."

Jesus levde ett alltigenom fullkomligt liv. Han klarade det. Han kom över ribban. Men i stället för att få det pris, alltså himmelen, han hade förtjänat tog han det straff vi människor, du och jag, hade förtjänat. Inte för att vi är värdiga. Nej, verkligen inte. Men för att Gud älskar oss människor. Alla människor, utan undantag. Hur vidriga och o-älskvärda vissa, ja egentligen alla, av oss än är gick Jesus in i vårt ställe och tog vårt straff. Han tog ditt straff, och i stället får du hans förtjänst.

Detta är evangeliet. Detta är vad den kristna tron handlar om. Nåd, och nåd utöver nåd. För den som inte själv klarar av att leva det liv som Gud kräver. För den som vet sig vara en syndare som inte kan frälsa sig själv. För den som inte kommer över ribban. En sådan människa erbjuds frälsning av nåd. För Jesu och hans korsdöds och uppståndelses skull. Detta erbjuds, och skänkes, dig och mig. Om vi vill ta emot det.

Alternativet finns nämligen alltid också där. Alltså vreden. Att gå in i domen i eget namn och förtröstande på egna gärningar. Utan tro på Jesus. Utan att lita på och förtrösta på honom och hans förtjänst. För den människan gäller orden i Joh. 3. "Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom." och "Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn."

Tänk vad fruktansvärt! Fruktansvärt framför allt för att det är så oerhört onödigt att gå förlorad när allt redan har gjorts klart. För alla.

Det finns alltså två sätt att komma till domen och inför den rättfärdige och slutgiltige domaren. Vi kan komma i Jesu namn och i den nåd som erbjuds oss alla för intet. Och få höra en friande dom. "Kom, ni välsignade!" Eller så kan vi komma i vårt eget namn och under Guds vrede och få den fällande dom vi förtjänat och så höra de fruktansvärda orden: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade!"

Två alternativ. Två sätt. Två utgångar. Evigt liv eller evig död.

Gud vill ingen syndares död, säger oss Guds ord. Och det är sant. Därför gjorde han i Jesus allt som behövde göras för att säkra oss för himmelriket och för evigheten. Denna gåva erbjuds oss alla. Vi ska inte visa den ifrån oss. Inte av någon som helst orsak. Det är det sämsta beslut vi någonsin kan göra. Nej, vi får tro och ta emot. Utan att på något sätt ha förtjänat det. Av nåd och så få stå i denna samma härliga nåd. Också inför Guds domstol.  

Godhetsknarkande teaterspel

Signaturen "Patrik" använde ett intressant ord i en kommentar under texten om den nådelösa "godheten". Ordet var "godhetsknarkare", och det beskriver mycket bra sådana människor som slår ner på människor som, likt Mitchell Miller som den texten handlade om, gjort bort sig ordentligt. Det vi ofta ser i sådana sammanhang är en mobb av "godhetsknarkare" som sätter sig på höga hästar och kräver att sådana människor måste bort. Boret från sin anställning, bort från rampljuset och bort från allt som de byggt upp. Det finns många, många exempel på sådana "godhetsknarkande" mobbar och vad de ställt till med, och jag har också skrivit om en del av dem här på bloggen.

 Tanken slog mig att kanske det är samma sak, alltså "godhetsknarkandet", som även driver klimathetsarna? Vi (eller helst "de andra") ska späka oss in absurdum och rasera vårt samhälle och vårt välstånd för att sedan kunna slå oss för bröstet och visa upp vad vi har åstadkommit. Strunta sedan i allt det som detta ställer till med för oss (eller hellre för alla andra). 

Aftonbladet går i täten för klimathetsandet i Sverige, men ibland kan det finnas en del matnyttigt i deras artiklar i ämnet. Som t.ex. i artikeln som beskriver hur koldioxidutsläppen har utvecklats de senaste decennierna. I grafen som finns i artikeln kan man se att Kina år 2021 släppte ut mer koldioxid i atmosfären är USA, EU, Indien och Ryssland tillsammans. Och att Kinas siffror har ökat dramatiskt och även fortsätter att öka. 

Sett med denna bakgrund är alla världens klimatkonferenser, liksom den i dagarna avslutade konferensen i Egypten, bara slöseri med tid och resurser. Om man alltså bortser från "godhetsknarkandet", vill säga. Men faktum kvarstår: Så länge inget görs åt Kinas koldioxidutsläpp (och ökningen av dessa) är dylika klimatkonferenser bara teater. 

Men deltagarna kanske får en ordentlig endorfinkick av att vara med? Förhoppningsvis dröjer effekterna av denna kick kvar längre än vad flygresan hem från konferensen tar.

Den nådelösa "godheten"

NHL är världens bästa ishockeyliga, och jag följer noggrant vad som händer där, både på isen och och utanför den samma. Bland annat lyssnar jag på flera poddar som behandlar NHL. En av de bästa, eller den kanske allra bästa av dessa, är i mitt tycke Aftonbladets NHL-podd med Bjurman och Ekeliw. Svenska Yles dito ligger dock inte långt efter. 

En sak jag dock reagerar starkt på, också i dessa poddar, är den skenheliga "godhet" som poddcastarna underhåller. Detta är förstås inte något som de är ensamma om, utan i detta speglar de bara det samhälle de lever i. Nu talar jag förstås om hur sådana människor som på något sätt försyndat sig mot olika koder eller regler som samhället har lagt upp behandlas. Vissa av dessa helt legitima (som att du inte ska mobba) och andra mer kontroversiella. Och vissa förstås helt galna eftersom vi lever i en galen tid. Denna "godhet" artar sig i fördömande och utfrysning (cancelling) utan rätt till ny prövning eller nåd. 

Det exempel som gör att jag skriver denna text är Mitchell Miller, en 20-årig ishockeyback som för en tid sedan skrev på ett kontrakt med Boston Bruins. Denne Miller hade, som 14-åring (!) mobbat en färgad funktionsnedsatt pojke som gick i samma skola. Detta är givetvis fruktansvärt, och mobbning kan och får förstås inte godkännas. 

Men den stora frågan är om något en människa gjorde som 14-åring ska tillåtas definiera och förstöra hela människans liv? Svaret på den frågan är förstås ett klart nej. Eller så borde det vara. Om någon människa gör sig skyldig till ett brott ska ett passande straff utdömas, avtjänas och så bör saken vara utagerad med det. Speciellt om och när (som i detta fall) personen i fråga har konstaterat att det han gjorde var fel och bett om ursäkt. 

Men icke. De poddar jag har lyssnat på som har behandlat detta ämne har alla konstaterat att Miller aldrig kommer att spela i NHL. Som sagt för ett brott han gjorde sig skyldig till som 14-åring. Och med det är hela hans karriär förstörd. Trycket från samhället att fördöma och ha bort honom är nämligen så starkt. Och ja, Boston bröt det kontrakt de skrivit med honom. Men det räcker förstås inte, röster höjs ännu att det borde bli följder för de ledare som gav honom kontraktsförslaget. Vi får vänta och se vad som ännu händer. 

Vad gör vi inte som samhälle och som individer för att få fortsätta känna oss goda! Låt vara att liv blir förstörda. Det är ett litet pris att betala. Det känns ju så bra att vara "god"! 

Problemet är bara att denna nådelösa "godhet" lämnar efter sig en mängd offer. Och innan vi vet om det kan vi själva befinna oss på de anklagades bänk.   

Den stora klimatfaran

Österbottens Tidning har ordnat en klimatenkät (som numera är avslutad och stängd). Flera av frågorna var sådana att de styrde svaren som gavs, men detta är förstås inget nytt. T.ex. en av de första frågorna handlade om klimaträdsla (eller klimatångest, om man vill använda det uttrycket). Som sagt går det inte längre att komma åt frågorna, men om jag kommer rätt ihåg lydde frågan: Är du rädd för klimatförändringens följder? 

Det svarsalternativ jag skulle ha valt fanns inte. Saken är nämligen den att jag är mycket räddare för klimatåtgärdernas följder än för själva klimatförändringen. Men det fanns som sagt inte som något alternativ. 

Idag finns på Aftonbladets webbplats en artikel som visar hur mycket värre dessa klimatåtgärder är än själva klimatförändringen (som ju åtminstone till stora delar är ideologiskt frammanad). I artikeln får vi läsa att Sverige inte kan dröja med att vidta drastiska klimatåtgärder, för om dessa åtgärder dröjer finns det bara "två saker vi kan göra för att få ner utsläppen i tid och klara av EU-målen. Det ena är att annullera utsläppsrätter för den svenska industrin. Det andra är att i princip donera den svenska skogen till EU för att användas till att binda växthusgaser."

Ser du hur galet resonemanget går? Om vi inte tar till de "nödvändiga" åtgärderna nu kommer vi att tvingas stänga ner industrin och förstatliga (och skydda) skogen för att kompensera våra bristfälliga åtgärder. I artikeln nämns att diverse klimathetsare ute i världen har stämt sina regeringar för otillräckliga klimatåtgärder - och vunnit i rätten.Orsaken till att detta överhuvudtaget är möjligt är förstås de huvudlösa klimatmål världens regeringar har förbundit sig till utan att först se till att det finns alternativ till fossil energi. 

Notera att det är staterna (och i det tänkta scenariot Sverige) som tvingas betala dessa dryga klimatböter/ersättningar medan de politiker som har gjort de omöjliga utfästelserna går fria. Hur galet är det? 

Det är tacksamt att den nytillträdda svenska regeringen har tagit ett eller ett par steg tillbaka i klimatfrågan och låter sunt förnuft råda i stället för att drivas av den ideologiskt framtvingade klimatångesten. Vi får hoppas att ett liknade tillnyktrande skulle ske också inom EU, men tyvärr torde något sådant inte vara inom synhåll. Det är nämligen lätt att besluta och kommendera (och därmed se bra ut inför människor som har drivits från vettet av klimatpropagandan) när man inte själv tvingas stå för kostnaderna utan kan delegera dessa till de olika medlemsstaterna.

Så tyvärr kommer det inte att bli bättre innan det blir ännu mycket värre. EU:s medlemsstater har nämligen bakbundit sig själva och satt bindel framför sina ögon och låter EU leda dem i klimatfrågan. Vart detta kommer att leda är förstås svårt att säga, men jag tvivlar inte på att Susanna Kierkegaard, som skrev artikeln jag citerade ovan, har rätt när hon skriver att EU kommer att lägga vantarna på både vår industri och på skogen. Allt givetvis i klimatkampens namn. 

Reflektioner rörande mellanårsvalet i USA

Så småningom börjar dammet lägga sig och någon form av resultat börjar utkristalliseras efter det amerikanska mellanårsvalet. Tyvärr är resultatet, varken gällande representanthuset eller senaten, klart ännu - även om det pekar mot att demokraterna kommer att behålla sin tunna majoritet i senaten och republikanerna tar över i representanthuset. Det att valresultatet fortfarande dröjer är förstås en skandal och är ägnat att ytterligare försvaga tilltron till valsystemet, men så här är det tyvärr i USA idag.

Det man kan säga i detta skede är att den väntade (och i media fruktade) "röda vågen" uteblev. Hur detta ska tolkas är förstås svårt att säga, men både till höger (med vissa undantag) och speciellt till vänster är bedömningen den att Trump är den stora förloraren i detta val. Tyvärr kommer detta ändå knappast att hindra honom från att försöka bli president på nytt 2024. Men troligtvis ger detta valresultat ändå hans tilltänkta konkurrenter om kandidaturen inom det republikanska partiet - främst De Santis - råg i ryggen och vind i seglen.

Nu ska ingen missförstå detta. Trump gjorde mycket rätt under sin tid som president, och jag skulle gärna ha sett att han hade vunnit valet 2020. Men 2024 är han 78 år och för gammal för att axla det ansvar som presidentskapet i USA innebär. Dessutom är hans person så kontroversiell idag att redan en presidentkandidatur skulle splittra USA ytterligare. Så trots allt det goda han gjorde som president är det dags för nya förmågor nu. Tyvärr ser det just nu ut som att han själv inte inser detta.

En annan sak man kan slå fast är att det är media som har den yttersta makten i USA idag. Detta såg vi redan i presidentvalet 2020 där media avgjorde valet genom sitt skyddande av Biden från allt som kunde ha fått honom att se dålig ut. Aldrig tidigare har en presidentkandidat t.ex. kunnat genomföra en presidentvalskampanj sittande i sin källare. I tidigare val skulle media ha slitit sönder en sådan kampanj, men nu var det viktigaste att besegra Trump. Och det lyckades media med.

Det bästa exemplet på medias makt i detta val personifieras i Pennsylvanias nyvalde senator John Fetterman. Det var på förhand klart att detta senatsval kunde komma att bli det val som avgjorde vem som skulle få makten i senaten, och media gick därför igen in och skyddade, genom grova lögner, hans kandidatur. Bakgrunden är att Fetterman, i maj 2022, råkade ut för en allvarlig stroke som har gjort att han ännu idag inte klarar av att uttrycka sig, särskilt inte i komplexa frågor. Den valdebatt som ordnades mellan honom och republikanen Mehmet Oz var en plåga att se. Fetterman klarade inte av att ge tydliga svar på flera frågor och det stod klart att han, åtminstone så här nära inpå hans stroke, helt saknar de mentala förmågor som krävs för att fungera som senator.

Men omdömet i media var att han klarade debatten mycket bra. Vilket alltså var en grov lögn. Men de flesta röstberättigade såg tydligen inte debatten utan trodde de lögner media serverade dem - och valde att rösta på Fetterman trots hans svårigheter att (åtminstone) uttrycka sig. Således lyckades media, igen en gång, avgöra ett politiskt val i USA till vänsterns/demokraternas fördel.

Nu skyller jag alltså på media. Men egentligen är det förstås väljarna det är fel på. Den som röstar har ett ansvar att se till att de inte blir lurade av media på detta sätt. Men tyvärr är det så idag att de flesta människor gärna låter sig bli lurade. Jag kommer osökt att tänka på Bo Giertz ord om att ett folk har sådana ledare de har förtjänat.  

Om hotet mot demokratin

Det är mellanårsval i USA inkommande natt. Detta val har i media utmålats som ett "ödesval", och det är kanske inte helt fel. Oberoende av om man håller med demokraterna eller republikanerna i amerikansk politik kan man anse att utgången av valet kan vara avgörande för landets framtid - och inte bara för USA:s framtid utan också till viss del för det globala skeendet. 

Men när man läser vänstermedia kan man ibland få läsa helt horribla påståenden som går ut på att demokratin är hotad i.o.m. detta val och att ifall republikanerna vinner kan detta val t.o.m. vara det sista demokratiska valet i USA. Detta för att så kallade "valförnekare" (en term som faller på sin egen orimlighet - finns det faktiskt någon som skulle förneka att det hölls val 2020?) är uppställda och kan bli valda. 

Förvisso är det ett demokratiproblem att en stor del av amerikanerna (väljare såväl som kandidater) misstror det amerikanska valsystemet. Så borde det förstås inte vara. Men tyvärr är detta den verklighet detta val hålls i. Om det sedan finns fog för skepticismen eller inte.

Men även om detta är ett stort problem - även ett demokratiproblem - är detta inte det största hotet mot demokratin i USA. Det största hotet handlar om de inskränkningar i yttrandefriheten som har införts och som begränsar möjligheterna till ett fritt meningsutbyte och en fri valkampanj inför olika val. Och detta är förstås inte bara ett problem i USA utan detta problem är idag närmast globalt. 

Igen handlar det om ett dribblande med ord. Det heter att inskränkningarna i yttrandefriheten handlar om behov att "begränsa spridningen av desinformation" och om "skyddande av mänskliga rättigheter", men detta är som sagt ett dribblande med ord. Det låter fint och rätt, men det handlar i själva verket om att begränsa rätten till fri och balanserad samhällsdiskussion och om att skydda myndigheters och utvalda rörelsers rätt att sprida sitt budskap utan att någon kan eller får ifrågasätta detta budskap. 

Förvisso finns det mycket desinformation, lögner och rena konspirationsteorier på nätet idag. Man behöver inte gå längre än till kommentarfältet här på denna blogg för att inse det. Men det stora problemet är att när man börjar censurera kommer någon; Big Tech, informationsjättarna, de sociala medierna och deras logaritmer, myndigheterna eller medias "portvakter" att på förhand avgöra vad som är sant och vad som inte är det och vad som får sägas ut och vad som inte får det. Och detta givetvis inte alltid på basen av fakta utan tyvärr allt för ofta på basen av ideologiska avgöranden. 

Här är det viktigt att komma ihåg vad Jan Myrdal sade angående sanning och lögn (ej direkt citat): Om vi förbjuder lögnen kommer sanningen också att tystas. Detta eftersom vi inte alltid vet vad som är sanning och vad som är lögn. Vi kan ta ett inte alltför inaktuellt exempel: Det ansågs fel att ifrågasätta coronavaccinernas effektivitet när det gällde att stoppa virusspridningen. Uppmaningen var att ta vaccinet för att skydda sådana som av olika orsaker inte kunde ta vaccinet. Jag gick också på denna, som det sedan visade sig vara, lögn. De kritiska rösterna blev inte sällan tystade. Men snart visade det sig att de kritiska rösterna hade rätt och att vaccinerna inte alls var effektiva när det gällde att stoppa virusspridningen. De skyddade ofta mot allvarlig sjukdom, men de kunde inte ens förhindra att de vaccinerade blev sjuka. För att inte tala om att stoppa dessa från att sprida viruset. 

Just nu är kritiken mot Elon Musk och hans köp av Twitter - och framför allt hans mål att stoppa censuren - kraftig. Starka krafter, bland annat USA:s statsledning, har krävt att Musk "stoppar desinformationen" och att han ska "värna om attmänskliga rättigheter respekteras" (FN). Igen handlar det om ett dribblande med ord. Det kraven handlar om är att Twitter även i framtiden ska censurera högerinlägg och befrämja vänsterpropaganda samt inte tillåta kritik mot t.ex. hbtq-lobbyn.

Demokratin ÄR hotad idag. Men inte i första hand genom utgången av mellanårsvalet i USA. Det stora hotet mot demokratin är inskränkningarna i yttrandefriheten och den censur som vänsteretablissemanget har infört och upprätthåller gentemot sådana som ifrågasätter deras agenda och deras politik.

 

Det strukturella problemet

Aftonbladet har i en artikelserie lyft fram ett oerhört smärtsamt (för de inblandade) problem, nämligen det att sexuellt material i bild/videoform på unga flickor säljs åt och av unga pojkar på slutna nätforum. Det kan handla om bilder på så unga flickor som 13-14 år, enligt artikeln, och det innebär förstås att detta handlar om barnpornografibrott. 

Detta är förstås fruktansvärt, och det är inte svårt att förstå att vissa av dessa unga flickor t.o.m. har försökt ta sina egna liv när de upptäckt vad de har råkat ut för. De har uppenbarligen varit för unga och oerfarna för att förstå att känsliga bilder som delas, även åt sådana som de har förtroende för, allt för ofta hamnar ut på nätet. Och det som en gång har hamnat på nätet går aldrig att få bort. Denna verksamhet har, enligt Aftonbladet, fått drag av handel med detta material och det hela har vuxit så att det idag är fråga om ett nätverk där detta material köps och säljs. "Idag kan förövarna, alltså köparna av nakenbilderna- och filmerna skräddarsy sitt brott och beställa bilder på tjejer utifrån sin alldeles egna smakpalett. Det går att hitta flickor utifrån ålder, städer, till och med skola."

I samma ledare där citatet ovan hittas skriver journalisten Fanny Jönsson att "Eftersom dessa övergrepp fortsätter år efter år, är det uppenbart att problemet är strukturellt. I mångt och mycket bottnar det i en skev kvinnosyn – som måste förändras."

Hon har förstås långt rätt. Det är de som sätter ut dessa bilder på nätet som begår brottet, och dessa är oftast unga män/pojkar. Det saknas helt enkelt respekt och förståelse för det som är och bör vara privat. Och för de flickor som finns på bilderna - och för de följder dessa brott får för den enskilde.  

Men detta är ändå inte grundproblemet. Eller "det strukturella problemet", om vi vill använda de orden. Grundproblemet är att hela samhället har översexualiserats. Detta så till den grad att t.o.m. trettonåriga flickor pressas att ta nakenbilder och sända dem åt sina pojkvänner, för att inte tala om vad de pressas till - och tror sig förväntas ställa upp på - rent fysiskt. Denna översexualisering av hela samhället är förstås inget som Aftonbladet eller media överlag vill erkänna eller ens kännas vid - de lever nämligen långt i och på detta fenomen. Då är det lättare att ropa och peka finger mot symptomen på problemet, alltså de unga pojkar som också är offer för denna översexualisering. Förstås inte på långt när de största offren, men dock offer också de.

Problemet ÄR strukturellt, absolut. Men frågan är om vi överhuvudtaget alls vill ta itu med det. Detta skulle nämligen kräva ett massivt paradigmskifte som går ut på att vi inser att sexualiteten är något privat. Avkläddheten och nakenheten likaså. Och, om vi driver det så långt det behöver drivas för att hela paradigmskiftet ska fungera: Att vi inser att sexualiteten hör till äktenskapet och bakom den stängda sovrumsdörren. 

Problemet är strukturellt. Och roten till det sitter i våra egna huvuden. I det paradigm vi kollektivt hyllar och lever efter idag som går ut på att vi har RÄTT till sex. Rätt att få det privata - avkläddhet och nakenhet - serverat för våra ögon. Rent fysiskt, men även visuellt. Även i media. 

Det går att ropa och låtsas vara upprörd, som Aftonbladet gör. Men vad tjänar det till, och vem vinner på det, om vi inte är beredda att ta itu med problemet som ligger i bottnen på detta elände?

 

Var är stringensen?

Aftonbladet fortsätter att skälla på den nya regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna - och att, likt sina amerikanska bröder på vänsterkanten, ropa om att demokratin är hotad så fort vänstern inte längre sitter vid makten (eller riskerar att förlora den).

Jag läste för ett par dagar sedan en kolumn, skriven av Ingvar Persson, i vilken han (föga förvånande) igen ropar om att demokratin är hotad. Denna gång är orsaken att Björn Söder, en av Sd:s ledande figurer, vill dra in statsbidraget till organisationen Civil Rights Defenders eftersom organisationen har kritiserat det så kallade "Tidöavtalet", alltså det avtal mellan regeringspartierna och Sd som ligger till grund för det nuvarande regeringssamarbetet.

Persson har förstås rätt - så här ska, och kan, det inte gå till i ett demokratiskt land. En organisation måste få föra fram kritik mot regeringen och makten och det rådande paradigmet utan att riskera gå miste om sin statliga finansiering.

Men, men, men. Var är stringensen? Varför har inte Ingvar Persson ropat i högan sky när den förra, vänsterledda, regeringen har gjort precis samma sak? Ja, inte bara samma sak utan även gjort allvar av hotelserna. Är det inget hot mot demokratin när en vänsterregering gör detta, men nog när en ledande person i ett stödparti för en högerregering (kanske, eventuellt) talar om att göra det samma?

Här tycks finnas en enorm blind fläck hos Persson, Aftonbladet och vänsterhegemonin överlag.

Givetvis har detta, när vänstern har varit i farten, gjorts med hjälp av verbalt dribblande (som säkert har lurat de flesta), men likväl är detta just vad de har gjort. T.ex. när det gäller statsstöd till trossamfund. Nu talar jag alltså om kraven på att hålla sig till "västerländska/svenska värderingar". Detta låter förstås bra, men när man skrapar lite på ytan ser man dribblandet. I dessa värderingar ingår nämligen förstås krav på jämställdhet (t.ex. att ett trossamfund inte kan lyda Guds ord när det gäller prästämbetet) icke-diskriminering (t.ex. att ett trossamfund måste arbeta för hbtq-rättigheter) och det så kallade "demokrativillkoret". Detta sista brukar vanligen innebära att högerpartier och högeridéer bör motarbetas och gärna utestängas.

Blind fläck eller inte, men är inte detta ett bra exempel på att alla vissa inte är lika jämlika som andra. För att låna ett uttryck av Larry Norman.

Bra insändare

Nu ska jag göra något ovanligt. Jag ska skryta på en insändare skriven av en SFP-politiker. Christoffer Ingo skriver i ÖT/Vbl under rubriken "Markägarens rätt att själv bestämma är hotad" om EU:s återställningsförordning och de olägenheter denna skulle medföra för Finland i stort och framför allt för de finländska markägarna. Det viktigaste han nämner är det faktum att denna förordning innebär att EU strävar efter att flytta fram positionerna och införa en gemensam skogspolitik i tillägg till den redan existerande gemensamma jordbrukspolitiken. Ingo skriver: "Kommissionen går över sina befogenheter att besluta om medlemsländernas nationella angelägenheter, där det för Finlands del är fråga om privata angelägenheter." 

Vidare konstaterar han att det skulle vara skäl för regeringen att "innan torsdagens interpellationsomröstning backa[r] och ger ett tydligt budskap om att Finland inte accepterar förslaget". Denna interpellationsomröstning är alltså inprickad till på torsdag, och risken är uppenbar att regeringen faller ifall den står fast vid sitt beslut att stöda införandet av förordningen. Så långt håller jag alltså helt med Ingo. 

Däremot håller jag inte med Ingo när han säger att vi inget har att vinna ifall regeringen faller. Denna regering har överlevt mycket längre än jag trodde, och allt för länge för att det ska vara bra för landet. Så jag håller faktiskt tummarna för att så ska ske. Den kan förstås även falla ifall Marin backar och väljer att inte stöda EU-förordningen eftersom det torde innebär att de Gröna, sin vana trogen, lämnar regeringen i god tid före riksdagsvalet med dörrarna smällande efter sig. 

Man behöver således inte vara någon siare eller profet för att anta att vi har en regeringskris i landet innan nästa helg.