Godhetsknarkande teaterspel

Signaturen "Patrik" använde ett intressant ord i en kommentar under texten om den nådelösa "godheten". Ordet var "godhetsknarkare", och det beskriver mycket bra sådana människor som slår ner på människor som, likt Mitchell Miller som den texten handlade om, gjort bort sig ordentligt. Det vi ofta ser i sådana sammanhang är en mobb av "godhetsknarkare" som sätter sig på höga hästar och kräver att sådana människor måste bort. Boret från sin anställning, bort från rampljuset och bort från allt som de byggt upp. Det finns många, många exempel på sådana "godhetsknarkande" mobbar och vad de ställt till med, och jag har också skrivit om en del av dem här på bloggen.

 Tanken slog mig att kanske det är samma sak, alltså "godhetsknarkandet", som även driver klimathetsarna? Vi (eller helst "de andra") ska späka oss in absurdum och rasera vårt samhälle och vårt välstånd för att sedan kunna slå oss för bröstet och visa upp vad vi har åstadkommit. Strunta sedan i allt det som detta ställer till med för oss (eller hellre för alla andra). 

Aftonbladet går i täten för klimathetsandet i Sverige, men ibland kan det finnas en del matnyttigt i deras artiklar i ämnet. Som t.ex. i artikeln som beskriver hur koldioxidutsläppen har utvecklats de senaste decennierna. I grafen som finns i artikeln kan man se att Kina år 2021 släppte ut mer koldioxid i atmosfären är USA, EU, Indien och Ryssland tillsammans. Och att Kinas siffror har ökat dramatiskt och även fortsätter att öka. 

Sett med denna bakgrund är alla världens klimatkonferenser, liksom den i dagarna avslutade konferensen i Egypten, bara slöseri med tid och resurser. Om man alltså bortser från "godhetsknarkandet", vill säga. Men faktum kvarstår: Så länge inget görs åt Kinas koldioxidutsläpp (och ökningen av dessa) är dylika klimatkonferenser bara teater. 

Men deltagarna kanske får en ordentlig endorfinkick av att vara med? Förhoppningsvis dröjer effekterna av denna kick kvar längre än vad flygresan hem från konferensen tar.