Regnbågsfascism i funktion

För några dagar sedan meddelade Helsinki Pride att de inte vill ha med Samlingspartiet bland årets "samarbetspartners". Centern är likaså exkluderad från denna synnerligen tvivelaktiga position. Orsak: Partierna lät sina riksdagsledamöter rösta enligt sitt samvete när den nya translagen var upp till behandling i riksdagen. 

Låt mig först säga att jag anser att det är en ära att inte anses duga som samarbetspartner åt Helsinki Pride. Pride-rörelsen marknadsför sig själv som en människorättsaktör och samma ord används också när de beskriver den nya translagen. (Den sägs handla om "grundläggande mänskliga rättigheter".) Detta är, på ren svenska, BS. Skitprat, alltså. Regnbågsrörelsen står framför allt för nedbrytande av goda och samhällsbyggande normer och för dekadens, helt enkelt. Att någon inte anses värdig att samarbeta kring detta är att betrakta som ett adelsmärke, inget annat. 

Men notera att regnbågsrörelsen , i detta fall Helsinki Pride, inte tolererar att att partier låter sina riksdagsledamöter rösta enligt sitt samvete. Detta är bara så betecknande. Det är nämligen så här fascismen fungerar. Rätta dig i ledet eller försvinn! Med alla de stigma och de följder detta sedan för med sig i ett samhälle som har gått på hbt-propagandan. 

Men det är bra att regnbågsfascismen avslöjar sig. Kanske det öppnar ögonen på någon.

Dagens största lögn

Svenska Yle serverade gårdagens största lögn i nyhetsflödet. I rubriken på en artikel om vindkraft låter man en vindkraftsprofitör basunera ut: "Så rikt som Norge blivit på olja och gas, så rikt kan Finland bli på vindkraft".

Som sagt, detta var gårdagens största lögn, och Svenska Yle levererar den utan minsta tillstymmelse till ifrågasättande eller ens faktagranskning. Men det är så här bondfångeri alltid har fungerat, och varför skulle vår tid vara något undantag? Ju större bluffen dessutom är desto större är sannolikheten att människor går på den, eller hur?

Problemen med påståendet om Finlands kommande rikedomar från vindkraften är flera. Dels kan man bara försöka föreställa sig hur landskapet skulle komma att se ut om vi ska producera så mycket (landbaserad) vindkraft att vi ens ska kunna komma i närheten av de rikedomar Norge har pumpat upp ur havet. Redan detta borde stämma till eftertanke, men uppenbarligen icke. Sedan har vi problemet med lagring och förflyttning av elen. Faktum är nämligen att det idag inte finns någon sådan teknologi, om ens på ritbordet, som skulle möjliggöra lagring och förflyttning av de mängder el detta skulle handla om. Så även där brister bubblan och lögnen blir uppenbar.

Det tredje problemet handlar om vindenergin i sig. Eftersom det inte låter göra sig att flytta eller lagra denna i stora mängder behöver den användas när den produceras. Detta innebär, speciellt om vi skulle bygga ut i den omfattning artikeln låter göra gällande, att elen blir ytterst billig när det blåser och en bristvara när det inte blåser. (Redan nu ser vi minuspriser när det blåser.) Här skulle förslaget om att avkräva vindkraftsproducenterna någon form av energileveransgaranti komma väl till pass, men detta goda förslag har, vad jag vet, inte alls avancerat.

Det fjärde problemet har direkt att göra med påståendet att Finland kan bli rikt på vindkraft. Redan nu är strax över hälften av vindkraftskapaciteten i Finland i utländsk ägo (53%) och även i den nyhetsartikel Svenska Yle publicerar talas det om utländska investerare. Det vi ska hålla i minnet här är att dessa utländska investerare givetvis är ute efter vinst - och om och när sådan uppkommer och oberoende av hur denna vinst genereras försvinner givetvis pengarna till utlandet. Kvar blir då de oerhört landskapsförstörande myllorna, alla eventuella hälso- och miljöskador dessa ger upphov till, de statliga subventioner till vindkraften som ska betalas av oss finländare och de växelpengar markägarna får i hyra för den mark på vilken möllorna står. Och givetvis en vild elmarknad där tillgången varierar kraftigt och orsakar stora ansträngningar på elnätet. Ordet exploatering är inte alls långsökt i detta sammanhang.

Ytterligare ett problem är, eller har åtminstone varit, det statsstöd vindkraften har erhållit - och ännu erhåller i form av inmatningstariffer. (Åren 2011 -2020 har det rört sig om nästan 1,5 miljarder euro, och de nuvarande vindmöllorna som finns inom detta stödsystem kommer att erhålla stöd ända till år 2029.) Eftersom vindkraften idag ses som klimaträddaren nummer ett är det dessutom relativt tryggt att anta att staten kommer att anse sig tvungen att räcka ut en generös hand om och när vindkraftsbolagen börjar gå på knäna ekonomiskt sett. Så även här finns det tydliga tecken som tyder på kraftig exploatering - för den som bara vill se det.

Som det nu är framstår vindenergihypen som vår tids största bubbla, och den aktuella artikeln beskriver detta i all sin härlighet. Bondfångeri talade jag om ovan. Ett annat ord vi kunde använda är pyramidbluff. När jag läser artikeln på Svenska Yle får jag onekligen sådana vibbar att det är precis vad detta handlar om. Den som är först på plan kan förvisso göra en hel del pengar, men den som är ens lite sen står där med bara utgifter. Och hur landskapet sedan ser ut när vi har en massa vindkraftsföretag som gått omkull vill jag inte ens tänka på. Alternativt: Hur stor den räkning kommer att bli för staten att hålla alla dessa krisande vindkraftsbolag på fötterna.

Gårdagens största lögn var det alltså, och som sagt utan ens den minsta tillstymmelse till reflektion över vad en dylik vindkraftsboom skulle innebära för landskapsbilden, energimarknaden och kapitalflödena inom energisektorn. Det är förbluffande hur väl skygglapparna tycks sitta fast på dagens klimatmedvetna journalister.

Mera dubbelstandard

Min förra text (nedan) handlade egentligen inte om Ray Stevenson, och inte heller så mycket om Timothy Keller - även om han definitivt skulle förtjäna en längre dödsruna. Jag är dock inte så bekant med hans person att jag kan tänka mig att skriva en sådan, varför jag uppmanar den som vill läsa en sådan att klicka på länken i texten. Den leder till en lång text i The Federalist (på engelska). Nej, men texten handlade om den dubbla standard som finns i vårt samhälle idag och som hotar att splittra i princip hela västvärlden men framför allt USA. 

Ett annat flagrant exempel på denna oerhörda dubbelstandard såg vi förra veckan. Knappast missade någon att vår avgående statsminister blev promoverad till hedersdoktor vid NYU samt att hon höll ett (något krystat, om vi ska säga som det är) tal till alla nyutexaminerade. I detta tal tog hon kraftigt ställning i en inflammerad fråga, då talar jag alltså om abortfrågan. Detta inför en fullsatt stadion. Min fråga är: Var är reaktionerna? 

Eller är det faktiskt så att en minister i Finlands regering får ta ställning i abortfrågan offentligt, när han/hon är i tjänst så länge som han/hon har "rätt" åsikt? Jag säger bara: Timo Soini. Är det någon som kommer ihåg vilka reaktionerna blev när han, som utrikesminister, gick med i ett litet demonstrationståg till förmån för de oföddas rätt till liv? Varför reagerar ingen när Sanna Marin, statsminister, tar ställning i samma fråga - om än i tal och inför en mycket större publik?

Den här dubbla standarden är inte bara pinsam, den är närmast brottslig. 

Ray Stevenson är död

När jag läste ÖT i morse fick jag se att skådespelaren Ray Stevenson är död. Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig hört namnet förr, och det gäller säkert de flesta. Men ÖT anser att vi behöver veta att han har avlidit. Det är givetvis alltid tragiskt när någon dör så ung som han gjorde (endast 58 år), men är det faktiskt en nyhet värd att sätta spaltmillimeter på? Stevenson var alltså skådespelare och han hade haft en del biroller i några superhjältefilmer. Enligt ÖT är det uppenbarligen det.

Denna nyhet visar hur oerhört snedvriden media är idag. Vi får läsa/höra/se saker som är av närmast ingen betydelse, samtidigt som stora nyheter tigs ihjäl. ÖT har t.ex. - i likhet med (vad jag förstår) all annan mainstreammedia åtminstone i Finland - helt försummat att rapportera om att Timothy Keller har avlidit (19/5).  

Den som inte vet vem Timothy Keller är har, måste jag tyvärr säga, missat mycket av vad som har hänt i den världsvida kyrkan, och även på apologetikens område, de senaste decennierna. Keller var nämligen en gigant, åtminstone rent mänskligt sett. Ibland, och kanske mer i framtiden än nu, kommer han att nämnas i samma meningar i vilka man nämner Billy Graham och David Wilkerson. Men hans död är, enligt vår medias portvakter, inget som är av allmänt intresse. Det är tragiskt hur lågt vår media har fallit, måste jag säga. 

Denna fråga om medias val av vad som anses vara nyheter och värt att publicera visar med all önskvärd tydlighet har snedvridet och "apartheidskt" vårt samhälle har blivit. I USA talar man, på högerhåll, idag allvarligt om att det finns två olika rättssystem i landet och att högerkonservativa människor bedöms, och döms, enligt helt andra kriterier (och mycket lättare) än vänsterliberaler. Det samma gäller förstås också för vår del av världen. Fråga t.ex. Jussi Halla-aho, den österrikiska "Mrs S" eller varför inte Päivi Räsänen (även om hon, åtminstone hittills) har frikänts. 

Som ovan sett gäller detta i kanske ännu högre grad för media idag. 

Vad innebär detta? Jag har svårt att överblicka alla de konsekvenser detta har och kan tänkas få, men det kan jag säga med säkerhet att vårt samhälle håller på att gå sönder. Riktigt på allvar. Situationen är egentligen värre här i Europa än den är i USA, men eftersom det finns relativt få högerkonservativa människor här ser vi inte hur stort problem detta egentligen är. Men i USA är situationen en annan, och där finns det en risk att denna samhälleliga söndrighet kan få stora och mycket allvarliga följder. Hur allvarliga ser vi kanske först när det bränner till på riktigt.

Hur dumma tror de att vi är?

Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra skakade om hela landets pk-elit när hon gick ut med att det är dumt/idiotiskt ("tyhmää") att hålla fast vid målet med klimatneutralitet år 2035 och att alla vet, men blundar för det, att vi inte kommer att klara av att nå detta mål. 

Hon har givetvis helt rätt, men likväl anser alla som menar sig vara något i samhällsdebatten (och som värnar om att vara politiskt korrekt) att de behöver säga hur fel de anser att hon har. Den senaste i raden är nationalekonomen Christer Lindholm som i en insändare i ÖT/Vbl ser till att dra sitt strå till stacken. Eller bålet, om vi så vill. Lindholm menar att även om omställningen medför kostnader på kort sikt öppnar den upp lysande affärsmöjligheter för företag som är först med att utveckla klimatsmarta innovationer. 

Det må vara så som han skriver, men de flesta (läs: alla) privatpersoner har nog bara sett negativa ekonomiska följder av klimatomställningen än så länge. Och så torde det fortsätta, åtminstone inom en överskådlig framtid. 

Men det blir riktigt fel för Lindholm när han fortsätter: "Och att vi frigör oss från beroendet av fossila bränslen så snabbt som möjligt innebär för sin del att hela den finländska ekonomin – inklusive de finländska hushållen – blir mindre sårbar för energiprischocker som den vi tvingats uppleva under det senaste året."

Sanningen är den exakt motsatta. Ju mer vi förlitar oss på vind- och solenergi, desto större priskastningar kommer elmarknaden att uppvisa, och desto osäkrare blir den. Hur motsatsen mitt i allt skulle bli verklighet är fullständigt obegripligt. Men kanske genom någon form av magi? Sedan fortsätter Lindholm att fabulera när han jämför dagens energikris med den världen upplevde på 70-talet. Han menar att de som anpassar sig efter den nya situationen kommer, likt Japan på 70-talet, att få ekonomiska fördelar för en lång tid framåt. Problemet med detta resonemang är att oljekrisen på 70-talet inte alls går att jämföra med dagens situation. Nu är nämligen själva omställningen (det som erbjuds som lösning på krisen) en del av orsaken till den. Vi kan givetvis inte bortse från kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, liksom Tysklands rent ut sagt idiotiska energipolitik, men osäkerheten och prissvängningarna bottnar också till en inte liten del i just vårt allt större beroende av osäkra energiformer. Läs: Vind- och solenergi. 

Som jag tidigare har konstaterat har vi INTE de lösningar som behövs för att uppnå klimatneutralitet. Visst kan man, som Sofie Stara i ledaren i ÖT jag nämnde i den senaste texten, kalla det för populism att lyfta fram detta faktum, men som jag ser det är det klimatalarmisterna, inte klimatrealisterna, som ägnar sig åt populism. Stara skriver: "Vad som är korkad klimatpolitik är att förvandla den till populism och hoppas allt löser sig på något sätt ändå." Men nej, så är det inte. Populism är däremot att låtsas som att vi har redskapen och mena att vi kommer att klara det samtidigt som allt pekar i motsatt riktning. Men klimathetsarna tror som sagt uppenbarligen att någon form av magi ska lösa detta. På något outgrundligt sätt. 

Som sagt, där har vi populismen. Och uppenbarligen är det inte så svårt att lura de breda folklagren. Men alla av oss går inte på det.   

Ännu om attacken på demokratin och yttrandefriheten

"Dragqueens på Dramaten attackerade av högerextremist". Visst låter det fruktansvärt, eller hur? Detta är en rubrik från Aftonbladets nätplats över en artikel som publicerades igår. Men hoppsan! När man läser texten under rubriken, vad hittar man? Man kunde kanske förvänta sig en beskrivning av de vapen/det vapen som användes, kanske? Men något sådant finns inte i texten. Det som däremot finns är indignerade kommentarer av en minister (Johan Pehrson, lib.) som var på plats och såg vad som hände när "högerextremisten gick till attack". 

Den som orkar läsa till slutet av artikeln, förbi rubriken och de hårda och braskande orden, får veta vad som egentligen hände. Dramatens presschef Lena Törner säger, sedan det konstaterats att "inga hot ska ha tagits emot inför föreställningen", att "Inga hot, några få negativa, men flest positiva kommentarer i våra kanaler. Det var en man i publiken som började filma Lillan och Tjorven och ställa frågor till dem efter visningen. Jag bad honom sluta. Det var en tråkig incident."

Attacken bestod alltså i att en journalist (som det visade sig vara) ställde frågor och filmade. Alltså sådant som journalister gör. Problemet är att journalisten i fråga har fel åsikter och jobbar för fel publikation - och att han ställde kritiska frågor. Då är det alltså, enligt Aftonbladet, fråga om en "attack". Som var både "obehaglig" och "hatisk".

Så här långt har det alltså gått idag i Sverige. Fel personer som representerar fel sorts åsikter får inte ställa kritiska frågor om ett fenomen som är ytterst kontroversiellt. Eller som åtminstone borde vara det. När man läser t.ex. Sofie Staras ledare i gårdagens ÖT ser man att det finns mediala krafter som vill driva utvecklingen i samma riktning (och lika långt) även här hos oss. 

Skuldsättningen, arbetskraftsbristen, klimatförändringen osv, osv. Jämfört med detta enorma demokrati- och yttrandefrihetsproblem förbleknar de alla. DETTA är vårt störta problem idag i väst. Det är nämligen INTE hatiskt att ställa kritiska frågor. Inte ens om dessa ställs till transpersoner och andra som arbetar på att omkullkasta fungerande och välbeprövade normer och föra krig mot familjeinstitutionen - vilket det som försiggick på Dramaten och i alla andra liknande "familjevänliga sagostunder" ytterst handlar om. 

Om det att ställa kritiska frågor - även om dessa frågor ifrågasätter dagens mest omhuldade och upphaussade fenomen - om detta stämplas som "attacker" och "hat" och t.o.m. jagas med hjälp av rättsväsendet, då är vår demokrati och vår yttrandefrihet på allvar hotade. Och det kanske värsta är att medias banérförare inte tycks ha en susning om hur allvarligt detta är. Ja, i vissa fall går de t.o.m. i täten för denna urholkning av demokrati och yttrandefrihet - och tror att de gör något gott. 

  

 

Om strävan att normalisera pedofili

 Det är nu snart fem år sedan Tapio Puolimatkas kolumn i nättidningen Oikea Media, i vilken han visade hur pedofili håller på att göras rumsren, skapade en hel del debatt också här i våra trakter. Det var speciellt Viveka Dahl på ÖT som reagerade och, trots att Puolimatka övertygande visade vad som var på gång, kraftigt försökte tillbakavisa hans påståenden. Jag deltog den gången i debatten så här lite på sidan om här på bloggen.

Nu fem år senare kan vi tydligt se att Puolimatka hade helt rätt, även om utvecklingen går förhållandevis långsamt. Men mycket har hänt under dessa fem år som har fört utvecklingen "framåt". Inte minst talar vi då om det i västvärlden allt allmännare fenomenet med "barnvänliga" sagostunder på allmänna bibliotek när s.k. dragqueens, alltså män utklädda till kvinnor (i sexuellt utmanande utstyrsel) går in för att sexualisera barnen. Det är för övrigt betecknande hur media och värdeliberaler överlag försvarar dylika evenemang långt på samma sätt som Viveka Dahl i tiderna försökte tillbakavisa Puolimatkas påståenden. 

Hur bedrövliga dessa "sagostunder" än är har det dock skett mycket värre saker som har som mål att förvränga samhällets syn på pedofili. Ett av de viktigaste stegen är, som vanligt, att sluta kalla äpplen för äpplen. Ordet pedofili är nämligen så kraftigt belastat att det är snarast omöjligt att få samhällelig acceptans för ett fenomen som är förknippat med detta ord. Således är en pedofil inte längre en pedofil utan en "MAP" (Minor-Attracted Person, alltså en person som attraheras av minderåriga). 

I Minnesota i USA har lagstiftarna formaliserat den marxistiska maktläran och skapat ett lagligt skydd mot diskriminering för olika minoritetsgrupper ("protected classes of people"). Detta är förstås inget nytt i sig, men det nya är att lagstiftaren försökte få igenom att även pedofiler (eller MAP:s) skulle komma att betraktas som en sådan sexuell orientering som skulle få skydd under denna lag. Alltså så att även pedofiler skulle bli en "skyddad folkgrupp". Detta har ännu inte gått igenom, men redan det att försök har gjorts i denna riktning borde stämma till allvarlig eftertanke. 

Det allvarligaste som har hänt på detta område den senaste tiden är emellertid initiativet från "International Comission of Jurists" - en internationell sammanslutning av jurister som ger utlåtanden i olika lagstiftningsfrågor. Denna kommission har, i samråd med ett par FN-organisationer, tagit ställning i pedofilfrågan och deklarerat att sexuellt umgänge mellan vuxna och minderåriga bör avkriminaliseras i sådana fall där samtycke föreligger. Notera noggrant att detta går helt i linje med det som Alfred Kinsey på sin tid talade för. Behöver jag påminna om att Puolimatka varnade för Kinsey och hans påverkan på vår tids syn på barnens sexualitet i sin kolumn för fem år sedan?

Det går som sagt inte så snabbt, men riktningen är tydlig, och målet är uppenbart för alla som inte väljer att blunda för att inte stämplas som bakåtsträvare och hbtqi+-fobiker. Detta senaste är kanske det mest skrämmande i detta sammanhang, alltså hur i normala fall någotsånär tänkande människor väljer att blunda och inte se det uppenbara.       

"Extremt idiotisk klimatpolitik"

Regeringsförhandlingarna fortsätter i Helsingfors, och det är flera saker som - åtminstone för mig som sitter långt borta från maktens korridorer - ter sig en aning märkliga. Inför dagens förhandlingar konstaterades t.ex. att många enkla saker i princip är klara medan de stora stridsfrågorna fortfarande är olösta. Ja, jag begriper att förhandlingarna sker vid många olika bord och att det går snabbare att lösa sådan frågor där meningsskiljaktigheterna inte är så stora. Men ändå. Borde förhandlarna inte ha satt i stora växeln när det gäller de stora stridsfrågorna redan från första början? Som det nu är kan det visa sig att en massa arbete har gjorts helt i onödan om, och när?, de fyra deltagande partierna konstaterar att de inte kommer att kunna komma överens om de frågor alla redan på förhand visste skulle komma att bli svårast att lösa.Det är lite märkligt det här, åtminstone från min utsiktspunkt. 

Som jag ser det kommer klimatfrågan att bli svårast att enas om. Petteri Orpo har gjort klart att den kommande regeringen inte kommer att pruta på klimatmålen. (Att dessa sedan kommer att visa sig omöjliga att nå med mindre än att landets ekonomi körs i botten och alla företag som vill producera något vettigt tvingas utlokalisera sin produktion och sina koldioxidutsläpp är förstås något man måste blunda för...) Detta samtidigt som SF:s Purra, helt riktigt, konstaterar det alla egentligen vet men ingen vågar säga, alltså att vi inte kommer att nå klimatneutralitet fram till år 2035 och att det är "extremt idiotisk klimatpolitik" att hålla fast vid ett årtal bara för att det "har skrivits in någonstans". 

Purra fortsätter: "Klimatpolitik bör göras på ett sådant sätt att vi planerar åtgärder som är teknologiskt och ekonomiskt förnuftiga." 

Detta kunde jag inte ha sagt bättre själv, men här sade jag i princip samma sak om än med lite flera ord. 

Jag hoppas verkligen att förnuftet får styra i denna fråga i regeringsförhandlingarna. Vi har nämligen inte, som land, råd med ytterligare fyra år av självvald blindhet/idioti och godhetssignalerande i klimatfrågan. Men jag befarar som sagt att klimatfrågan kommer att bli den fråga som det blir svårast att hitta samsyn i och att ifall dessa regeringsförhandlingar fallerar så är det just denna fråga som orsakar det. Om så sker blir nästa steg för Orpo att få ihop ett regeringsprogram tillsammans med SDP, och i så fall fortsätter vi förstås på den extremt idiotiska klimatpolitikens väg. 

Förvrängt om Israel, igen

 Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har en känsla att mainstreammedia de senaste åren har försökt tygla sin Israel-fientlighet (och antisemitism) en aning. Men ibland skiner den igenom, som nu senast i den nyhet Svenska Yle publicerade idag. Rubriken lyder: "Raketer avfyrades från Gaza efter nya Israeliska flyganfall - våldsspiral igång igen". Sedan får läsaren i själva texten samma budskap igen: "Raketattacken var ett svar på en serie israeliska luftangrepp ..." 

Den bild som målas upp här är att det är Israel som är skurken och som är orsaken till att våldet igen eskalerar i regionen. 

Detta är givetvis inget annat än lögn och ett försök att bedra den som läser. Sanningen är att Israel är ett demokratiskt land som inget hellre skulle vilja än att leva i fred med sina grannar. Men tyvärr har dessa grannar som mål att utplåna Israel och judarna - och detta tar sig allt som oftast uttryck i våldsamma attacker mot Israel. Som Israel sedan givetvis svarar på som vilken annan nation med avsikt att beskydda sitt territorium och sina innevånare skulle göra i en liknande situation. 

Men Israelfientligheten (och antisemitismen) hos våra medier gör att dessa tyvärr inte klarar av att rapportera neutralt och sakligt om vad som sker, utan i stället blir resultatet allt för ofta dylikt propagandaskräp som nu alltså Svenska Yle igen förser oss med. Förvisso sägs i artikeln att "Israel har motiverat sina flygangrepp med att man svarar på raketer som avfyrades av Islamiska Jihad förra veckan", men sättet som detta presenteras på (och med den vinkling artikeln i övrigt har) låter förstå att det är Israel som är orsak till våldsamheterna.   

Jag noterar också att Reuters, AP och AFP anges som källor till artikeln - nyhetsbyråer som vissa kommentatorer här på bloggen har hävdat är objektiva nyhetsförmedlare. Något vi nu då också kan avfärda. 

Om vad som borde vara regeringsförhandlingarnas första prioritet

Det är intressant hur oerhört skarpa åsikterna gällande åtstramningen/balanseringen av Finlands ekonomi är och hur mycket dessa går isär mellan vänstern och vad som brukar beskrivas som högern (men som ju inte är någon egentlig höger eftersom vi inte längre har några egentliga högerpartier i Finland idag). Från de pågående regeringsförhandlingarna rapporterades det igår att partierna långt är överens om hur de offentliga finanserna ska stramas åt, och där det tillåts kommentarer under denna nyhet kan man se denna djupa åsiktsklyfta. Här är jag av den åsikten att det är omöjligt att argumentera för att den skenande statsskulden inte är något problem utan att vi obekymrat kan fortsätta att leva över våra tillgångar. Man behöver nämligen inte se längre än till de räntor vi tvingas betala på våra lån för att inse att situationen är ohållbar. 

Nå, men det var inte det denna text skulle handla om. Det jag nu ville lyfta fram var en åsiktsyttring av Nouriel Roubini, även känd som "Doctor Doom" eftersom han förutspådde den ekonomiska kraschen 2008 och allt sedan dess har fortsatt att varna för upprepade ekonomiska härdsmältor. Hans förutsägelser har lite av "vargen kommer!" över sig, och jag tror inte att vi behöver lyssna på allt han säger. Denna gång har han dock en poäng när han varnar för att ekonomin står inför stora problem när den allt striktare penningpolitiken syns i stora svårigheter för speciellt små och medelstora företags möjligheter att kunna beviljas lån. 

Vi vet ju att just små och medelstora företag står för en stor del av arbetsplatserna inom den privata sektorn, och om dessa företag får problem med finansieringen kan hela arbetsmarknaden börja skaka. 

Det är därför lite smått ironiskt att regeringsförhandlarna nu sitter och förhandlar om åtstramningar i den offentliga ekonomin baserat på antagandet (och målsättningen) att få ut 100 000 finländare till i arbetslivet samt även diskuterar nödvändig arbetskraftsinvandring som en del av regeringsprogrammet. Allt detta är nämligen bara kosmetika ifall vi hamnar in i en situation där de små och medelstora företagens finansiering äventyras. Då faller precis alla prognoser och alla grunder för det som nu diskuteras i regeringsförhandlingarna.

Problemet är att vi redan nu, speciellt inom primärproduktionen, kan se just det som Roubini varnar för. Ja, i själva verket har vi sett det redan en tid. Det är idag nämligen närmast omöjligt att få behövliga lån. 

Därför borde regeringsförhandlarnas första prioritet vara att skapa/ta i bruk instrument för att säkerställa små och medelstora företags finansiering och möjligheter att få krediter. Både från banker, men kanske framför allt genom de kanaler staten kontrollerar som t.ex. Finnvera. Om inte detta görs finns det nämligen en stor risk att alla de diskussioner som nu förs är helt onödiga. 

Viktigt upprop!

Alla som inte har otur när de tänker vet att människan behöver djurbaserat protein (kött, ägg, mjölk) för att må bra. Detta till trots finns det idag många som, under vetenskapens täckmantel, argumenterar för att vi borde sluta äta speciellt kött och i stället gå in för en vegetarisk eller t.o.m. vegansk diet. Detta motiveras än med kampen mot klimatförändringen, än med diverse etiska skäl. 

Nu har en lång rad vetenskapsmän publicerat ett upprop (Dublin-uppropet) i vilket de slår tillbaka mot denna ovetenskapliga hållning och slår ett tungt slag för vikten av att upprätthålla och utveckla djurhållningen. Uppropet inleds med orden om att djurhållningen är för värdefull för samhället för att falla offer för förenkling, reduktionism eller fanatism. I uppropet konstateras att även om vissa mycket rika individer eventuellt kan upprätthålla en välbalanserad diet utan animaliska produkter är detta en lyx som de flesta människor inte har råd med. Saken är helt enkelt den att ifall de breda befolkningslagren ska ha tillgång till en välbalanserad kost går det inte att lämna bort kött, mjölk och ägg.

Så långt Dublin-uppropet. Jag noterade inledningsvis att detta är något alla vet - eller åtminstone borde veta. Men tyvärr har vi igen och även på detta område drabbats av en ideologiskt motiverad lögn - en lögn som idag håller på att på ett fundamentalt sätt slå bort benen under jordbruket och all slags djurhållning. Vid sidan av att den alltså allvarligt hotar folkhälsan. Därför är det mycket tacksamt att ett dylikt upprop har publicerats. Tyvärr har mainsteammedia inte alls noterat uppropet, något som ändå inte är ägnat att förvåna. De flesta lögner vi idag lever med och av omhuldas nämligen varmt av media och sådana som arbetar på att slå hål på dessa lögner får räkna med att arbeta i hård motvind.  

Men fakta är fakta och lögnerna kommer förr eller senare att avslöjas. Problemet är förstås att de kan hinna ställa till med mycket elände innan det sker.