Knappast har det undgått någon att det pågår ett fruktansvärt blodigt krig i Mellanöstern just nu. Först attackerade terroristorganisationen Hamas Israel och dödade ca 1200 israeler (varav nästan 900 var civila) och tog drygt 100 personer som gisslan. Israels svar på denna attack har varit synnerligen blodigt, och p.g.a. terroristorganisationen Hamas´ fega strategi att gömma sig bland Gazas civilbefolkning (och begå sina attacker från t.ex. sjukhus) har dödstalet blivit fullständigt hårresande.
Krig är fruktansvärt, och speciellt detta krig där Hamas struntar fullständigt i hur många civila offer kriget skördar är obeskrivligt grymt.
Omvärlden ropar på vapenvila, och även om en sådan knappast kommer att bli av innan Israel har uppnått sina mål och utrotat Hamas, går det kanske att förstå varför omvärlden gör som de gör. Men det som är fullständigt obegripligt är den lösning på själva grundproblemet som erbjudes, alltså en "tvåstatslösning". Den historiskt bevandrade känner förstås till att en tvåstatslösning redan har införts i området i början av 1920-talet, men att denna givetvis inte duger för de arabiska folken. Orsaken till varför detta inte löste grundproblemet, och varför en ny "tvåstatslösning" inte heller kommer att göra det, är att fredlig samexistens inte finns på kartan för den ena parten i konflikten. Eller om vi säger det så: Araberna (Hamas, Hizbollah och Iran i första hand) har som mål att utplåna Israel och Israel har som mål att fortsätta existera. Dessa två mål kan aldrig uppfyllas samtidigt, varför konflikten är dömd att aldrig ta slut. Inte förrän någondera av parterna överger sitt mål, vill säga.
Att i en sådan situation och med sådana mål hos parterna fortsätta driva en "tvåstatslösning" som lösning på krisen är inte bara naivt, det är brottsligt och urbota dumt.
För att inse vad krisen bottnar i, och vilket den enda möjliga lösningen är, måste man gå till bottnen med den. Det betyder att vi måste gå 4000 år tillbaka i tiden. Den konflikt som skördar så många liv idag är nämligen i grunden en konflikt mellan Abrahams två söner, Ismael och Isak.
Gud hade lovat den sedan länge pensionsmogne Abram (senare Abraham) och hans nästan lika gamla hustru Sarai (senare Sara) en son som skulle bli till ett stort folk. I otro inför Guds löfte lät Sarai sin tjänstekvinna Hagar "gå in till" Abram och resultatet av detta blev den utomäktenskaplige sonen Ismael – en son som Gud också välsignade och lovade att skulle bli ett stort folk (vilket vi idag ser uppfyllt i.o.m. att araberna/muslimerna räknar Ismael som sin stamfader). Guds löfte uppfylldes dock inte i Ismael, utan löftesuppfyllelsen kom när Sara några år senare födde Isak. Isak är alltså den löftesson Gud hade talat om, och han är det judiska folkets stamfader.
Konflikten mellan ismaeliterna och Isaks avkomma beror alltså på Saras och Abrahams otro till Guds löfte. Så långt denna gång. I nästa text ska vi se på den enda möjliga lösningen på denna 4000 år gamla konflikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar