I den förra texten målade jag upp orsaken till dagens konflikt i Mellanöstern mellan ismaeliterna (araberna/muslimerna) och löftessonen Isaks avkomma (judarna). Den bitterhet och det avund som Ismael (och hans mor Hagar) kände i förhållande till den yngre löftessonen Isak har marinerats och förökats under 4000 år, och att tro att ett så djupt hat kan trollas bort genom landavlåtelser (en ny "tvåstatslösning") är som sagt inte bara naivt utan måste ses som inget mindre än direkt brottslig dumhet.
Givetvis kunde man tänka sig en sådan tvåstatslösning som samtidigt innebär att ismaeliterna som "motprestation" skrotar sin målsättning att utplåna Israel, men en religion (islam) som har en funktion inbyggd i sig som innebär att det är tillåtet att ljuga för de otrogna under vissa förutsättningar kan man inte lita på att håller ett sådant löfte. Tyvärr. Därav orden ovan om naiviteten hos regeringarna i väst.
Nej, för att lösa denna konflikt måste vi gå ännu längre tillbaka än till Abraham och hans söner, där alltså roten till konflikten finns. Vi behöver gå så långt tillbaka som till Edens portar och det löfte som Gud gav de två första människorna. Då tänker jag givetvis på löftet om "kvinnans säd som ska söndertrampa ormens huvud" (1Mos. 3:15) och uppfyllelsen av detta löfte i Jesus, den son som gör alla andra söners otro och synd om intet.
Det är bara Fridsfursten Jesus som kan lösa detta problem och göra denna 4000 år gamla konflikt om intet. Konfliktens rot är alltså, som jag konstaterade i den senaste texten, Saras och Abrahams otro, och bara genom att Abrahams avkomma sätter tro till Guds löfte och detta löftes uppfyllelse kan konflikten lösas.
Detta är förstås ingen lätt lösning, och inget som på något sätt faller sig naturligt för det fallna människosläktet. Men för Gud är inget omöjligt, och vi kan vara fullständigt säkra på att han, när han betraktar det som sker i Gaza idag, sörjer mer över de grymheter som utspelar sig där än någon av oss ens kan förstå.
Därför kan och får vi tro att ett rop till Herren om förbarmande, om öppnade ögon för Fridsfursten Jesus hos de inblandade och därigenom om en varaktig fred är ett rop och en bön som Herren Gud hör och gärna besvarar.
Detta är den enda vägen till fred i Mellanöstern. Demonstrationer och rop om rättvisa för det palestinska folket (vad det sedan är) och krav på eldupphör kommer inte att lösa det akuta problemet och inte heller konflikten på lång sikt. Men om vi ropar till Herren Gud om och för de som lider kan vi bidra. Då, och endast då. Risken är överhängande att allt annat ropande och all annan aktivitet i denna fråga bara späder på hatet och bitterheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar