Optimistiskt om självbedrägeri

Österbottens Tidning publicerar idag en mycket intressant intervju med psykologen Pekka Sauri i ämnet optimism och världens elände. Artikeln är överlag bra, men den ger ändå anledning till att dela vissa tankar i ämnet. 

Sauri, som säger sig ha varit en ivrig nyhetskonsument sedan fyraårsåldern (vilket i mina öron låter mycket bekant!), kom i fjol till en punkt när han inte längre klarade av att ta in mera elände, varför han helt enkelt tvingades stänga av nyhetsflödet. Efter detta har han, som han säger, tvingats lära sig att ta in nyheter på ett nytt sätt. Detta går ut på att han inser att det som når över nyhetströskeln är undantagen. Alltså sådant som avviker från den vanliga, lugna samhällslunken. Dessa undantag är oftast negativa, och Sauri konstaterar att lösningen ingalunda är att nyhetsmedia ska lägga om sin rapportering utan att vi behöver inse just detta att eländet som rapporteras är undantag. Detta är en god insikt, menar jag. 

Men sedan pratar Sauri om optimism och om att den inte bör sammankopplas med naivitet och ljusröda glasögon, vilket ofta sker. (Medan en negativ livssyn ses som intelligent och eftertänksam.) Sauri avslutar med att mänskligheten trots allt har sin bästa tid framför sig. 

Här vill jag dock opponera mig en aning. Optimism i all ära. Jag är själv en obotlig optimism och det Sauri säger att "En person som vågar tänka optimistisk och se ljust på framtiden blir inte passiv, utan fortsätter jobba mot sina mål och det [han/hon] anser är rätt" är fullständigt korrekt. 

Problemet är bara det att optimismen måste vara grundad i verkligheten för att hålla i längden. Att tro att mänskligheten har sin bästa tid framför sig är tyvärr väldigt naivt. Det kan förstås vara sant, men eftersom vi inte vet att det är så har detta påstående kraftiga drag av självbedrägeri. 

Sauri nämner också ungdomens framtidssyn och mentala problem. "Vi befinner oss i en tid där globala kriser efterföljer varann och det känns som att de inte tar slut. Jag noterade hur speciellt unga har problem med den mentala hälsan. Studier världen över visar tröstlösa resultat över hur unga ser på framtiden."

Dessa två saker, självbedrägeriet angående framtiden och ungdomarnas hopplöshet, bottnar båda i samma grundorsak. Det stora problemet är att vi har tappat bort evighetsperspektivet - och det har inte heller Sauri med i sina utläggningar. Vi som har evighetsperspektivet med i vår framtidssyn VET att vi har det bästa framför oss, oberoende av vad livet här på jorden kan tänkas föra med sig. Därför har vi en fast grund för vår optimism. Men den människa som har tappat bort evighetsperspektivet måste intala sig just det som Sauri säger, alltså att "mänskligheten har sin bästa tid framför sig". Oberoende av om detta är sant eller inte. Speciellt medias klimatrapportering ger oss all anledning att tro att Sauri ägnar sig åt självbedrägeri gällande framtiden, och därför är det inte heller alls konstigt att speciellt ungdomen är både desillusionerad och drabbad av hopplöshet.

Som sagt, optimism i all ära, men för att optimismen ska vara befogad (och trovärdig) behöver den vara ordentligt grundad och inte bygga på att vi bedrar oss själva.