Förbjud Tesla!?

Det finns uppenbarligen ingen som helst hejd på våra politiker och på vad media hittar på just nu för att söndra och skapa polarisering i samhället och mellan USA och Europa. Trumps oväntat offensiva förhandlingstaktik och hans vilja att bryta upp och omförhandla så gott som alla gällande avtal och förhållanden har uppenbarligen tagit oss så helt på säng att vi i vårt yrvakna tillstånd inte riktigt vet vad vi håller på med. 

Nu ska ingen missförstå mig. Jag håller Trump ansvarig för mycket av det som nu sker. Hans "America first"-agenda, och sättet han implementerar denna, är orsaken till den politiska och massmediala jordbävning som har drabbat världen och relationen mellan USA och Europa. Men det att två grälar är aldrig bara den enes fel. Åtminstone jag skulle ha förväntat mig att Europas politiker skulle ha förstått att ha is i hatten och inte låta sig provoceras så som nu har skett. I stället för att agera vuxet i denna situation har situationen tillåtits urarta till allmän pajkastning. Det senaste exemplet på hur våra politiker inte bara svarar med samma mynt utan går mycket längre än Trump har gjort är diverse vänsterpolitikers förslag att helt förbjuda försäljningen av Tesla-bilar i Europa.  

Jag skulle aldrig löpa en Tesla. Inte för att jag, som Li Andersson tycks göra, hatar Trump och Musk, utan för att jag helt enkelt inte tror på elbilskonceptet. Men detta behöver få vara mitt val. Jag vill inte att någon politiker ska ta göra val för mig, och särskilt inte att de gör det som en dåligt genomtänkt politisk hämnd. Det fungerar nämligen inte så i ett fritt land.

Om dagens skitstorm

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, följt noggrant med vad som sägs på nyheterna. När man är så funtad är det svårt att sluta, men i dagens läge känns det nästan hopplöst onödigt. När vi öppnar tidningen, slår på nyheterna eller kolla på nätet möts vi idag av en propagandastorm som aldrig tidigare i (mitt) mannaminne. Det är hatfyllda utdunstningar i ledare och nyhetskommentarer och lögnen regerar som aldrig förr. Det jag slås av kanske allra mest är hur endimensionellt och oerhört polariserat allt har blivit. Ett mycket tragiskt exempel på detta var Kennet Mynttis närmast skrattretande bedrövliga ledare i ÖT. (Faktiskt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste eländet.) 

Det blir allt tydligare att vi faktiskt befinner oss i krig, och som det sägs är sanningen det första offret i ett krig. Jag misstänker starkt att det värdeliberala maktklustret (alltså symbiosen mellan de dominerande medierna och politikerna) i Europa just nu slåss för sin överlevnad, och det är därför tonen har skärpts så snabbt och så mycket. Det som satte igång detta (på allvar, det har en lång tid varit på gång, men mer lågintensivt) var den mycket välförtjänta uppsträckning USA:s vicepresident JD Vance gav åt Europas ledare i sitt tal i Munchen. Senast då blev det klart att USA inte längre står på samma sida som Europa i kulturkriget och att den censur och åsiktsenkelriktning som västvärlden under de senaste åren har drabbats av nu utmanas inte bara av småspelare som Ungern och Slovakien utan att nu självaste USA ställt sig på andra sidan. Sådant kan inte tolereras, och nu ser vi följderna av det. 

I den här situationen är det så oerhört lätt att bli bedragen och dras med i den störtflod av lögner som propagandamaskineriet pressar fram. Som sagt har jag följt nyheterna så länge jag kan minnas, och jag kommer knappast att kunna sluta med det. Men det står oerhört klart för mig idag att det nu är så oerhört mycket viktigare att läsa Guds ord än att läsa nyheterna. Om vi inte läser Guds ord och låter Herren beskydda våra tankar kommer vi nämligen att dras med i den skitstorm som just nu drar över vår del av världen. 

Jag läste i morse från Matt. 12 där aposteln citerar från Jesaja 42 (verserna 20-21): "Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka,förrän han har fört rätten till seger. Och till hans namn skall folken sätta sitt hopp."

Detta är ett faktum, men också en uppmaning till oss: Sätt ert hopp till Herren! För det är ju så, att om vi sätter vårt hopp till någon människa, vem det än vara må, så är risken oerhört stor att vi blir besvikna. 

Jag vågar, utan tvekan, säga att Donald Trump står på rätt sida i kulturkriget. Och att många europeiska motsvarigheter står på fel sida, och det tillsammans med merparten av västvärldens journalister och media överlag. Så till den delen står jag på samma sida som Trump. Något som säkerligen inte har varit möjligt att missa för någon som har läst denna blogg. Men. Donald Trump är också bara en människa, och även han kan ha - och har bevisligen också - fel i många frågor. Förutom att han alltså är en notorisk lögnare som, alltid när det är möjligt och även många gånger när det inte är det, töjer på sanningen.

Jag tror att Trump kommer att göra mycket gott under de kommande fyra åren - om han får ha livet och hälsan. Men han kan också, som den människa han är, komma att ställa till med en hel del elände. 

Om vi sätter vårt hopp till någon människa, om det sen är Trump, Macron, Stubb eller vem som helst, kommer vi att bli besvikna. Mer av vissa än av andra, men ändå. Och framför allt kommer vi att bli lurade. Som sagt går propagandakvarnen het just nu, och det på båda sidorna av kulturkrigsfronten. Det är bara det att vi ser, och utsätts för, bara den ena sidans propaganda här i Europa.

Därför är det så viktigt att vi läser och tar del av Guds rena, oförfalskade och sanningsenliga ord. Allt annat, och alla andra herrar, kommer nämligen att lura och bedra oss. Det är nämligen bara Herren som har vårt bästa för ögonen.  

Hemska saker!

Jag läste just en artikel på Iltalehti som fick mig att må fysiskt dåligt. Artikeln berättar om en "konstnär" som skapat en "installation" med tre grisar som plågas ihjäl eftersom de inte får varken mat eller vatten. Bredvid fållan där grisarna hålls finns en bultpistol som åskådarna får använda för att döda grisarna och avsluta deras lidande. Målet med verket är att "visa på det lidande som produktionsdjuren utsätts för". I artikeln sägs också att det i Danmark varje dag dör 25 000 grisar på grund av de förhållanden som grisarna föds upp i. 

För det första: Detta är djurplågeri och "konstnären" borde åtalas för det. För det andra: Ingen djurhållare kan låta sina djur vara utan vatten och mat. Det går inte att bedriva djuruppfödning på det sättet. Min uppskattning är att det, så länge denna "installation" pågår, finns tre grisar i Danmark som tvingas vara utan mat och vatten. Alltså de tre grisar som ingår i "installationen". För det tredje: Siffran i artikeln är fullständigt galen. Om det skulle vara sant att det varje dag skulle dö 25 000 grisar i Danmark på grund av dåliga uppfödningsförhållanden skulle Danmarks grishållning för länge sedan ha upphört. Siffran torde representera det antal grisar som slaktas i Danmark varje dag, och de dör en snabb och smärtfri död. Grisuppfödningens stora problem är den stress som grisarna utsätts för i samband med transporten till slakteriet, men i Danmark är transportsträckorna i regel ganska korta och mycket har gjorts för att minska på stressen. Jag vågar gissa att antalet grisar som dör p.g.a. av annat än slakt i Danmark per dag är oerhört mycket närmare 25 än 25 000. 

Jag kan inte begripa hur Iltalehti kan publicera en artikel med så grova sakfel. För att inte tala om hur de kan publicera en artikel i ämnet överhuvudtaget. En dylik "installation" bör omedelbart stängas ner, djuren återbördas till sådana förhållanden de förtjänar och "konstnären" frihetsberövas. Och Iltalehti borde be om ursäkt för sitt tilltag att ge detta elände publicitet - för att inte tala om att omedelbart korrigera och be om ursäkt för de grova sakfel som förekommer i artikeln. 

Om fredagskvällens händelser

Jag hade först nu tillfälle att se hela mötet mellan USA:s och Ukrainas presidenter, och det som framför allt slår mig är hur oerhört olika det går att se på det som hände. Skiljelinjen går så gott som helt mellan de som hatar Trump (och enligt vilka inget han gör kan vara bra) och de som inte hatar honom. (Ordet "hat" är kraftigt, men här tänker jag att det är befogat.)

De som redan före mötet på fredagskvällen, finländsk tid, ogillade Trump såg mobbning på hög nivå, trakassering av en hjälte (Zelensky) och ett sammanbrott som helt berodde på Trump (och Vance). De som a priori saknar dessa antipatier mot Trump såg hur Zelensky var ohyfsad, respektlös och hur han på egen hand sköt fredssamtalen i sank genom sitt otacksamma och burdusa beteende.

Det är fascinerande hur olika man kan se på samma händelse!

Som sagt har jag nu haft möjlighet att se debaclet själv. I sin helhet. Det var förfärliga scener som utspelade sig i det Ovala rummet. I en så känslig situation som världen, och framför allt Europa, just nu befinner sig borde det som utspelade sig framför TV-kamerorna ha skett bakom stängda dörrar. Trump och Zelensky är uppenbarligen inga goda vänner, vilket tydligt märktes, och även i höga politiska kretsar kan det förekomma hårda ord. Det är verkligen inget nytt. Men detta borde INTE ha skett inför allas ögon. Skulden för att så skedde faller helt och hållet på Trump-administrationen.

Det jag såg var å ena sidan en oerhört frustrerad Zelensky som fick bita sig i tungan många gånger tills han inte klarade av att göra det längre. Å andra sidan såg jag en Trump som verkligen vill försöka medla fred och som har ställt sig mellan de två stridande parterna (vilket i Europa på många håll helt galet tolkas som att han tagit Putins och Rysslands parti), men som – sin vana trogen – har så oerhört svårt att låta bli att pladdra och skrävla och lyfta fram sig själv (och skälla på den förra administrationen).

Men det som jag framför allt såg var två helt väsenskilda sätt att se på kriget i Ukraina och vägen till fred. Zelensky litar, fullt förståeligt, inte alls på Putin och på Ryssland. Han ser därför inte diplomati som någon väg ut ur kriget, och ett vapenstillestånd utan omfattande säkerhetsgarantier är för honom en omöjlighet. Trump igen litar så helt på sin egen förmåga och sin egen person och sina möjligheter att tygla Putin att han anser att det viktiga är att få till ett avtal och att säkerhetsgarantierna inte är nödvändiga. Putin har ju inte brutit några avtal med honom. För Zelensky är kompromisser med Ryssland inget alternativ medan Trump ser sådana som helt nödvändiga för att åstadkomma ett avtal.

Det var väl närmast oundvikligt att denna totalt oförenliga syn på situationen skulle leda till någon form av kris i samtalet, men att det blev ett så totalt sammanbrott – och det dessutom framför kamerorna – var kanske en överraskning. Dock borde Zelensky, som jag ser det, ha haft tillräckligt med kyla för att inse att han inte hade något att vinna på det som nu skedde. För Trump har helt rätt. Ukraina/Zelensky har mycket dåliga kort på hand, och utan USA:s hjälp kommer de inte att klara sig länge mot övermakten.

Jag tror också att Zelensky borde ha tonat ner talet om säkerhetsgarantier, hur viktiga dessa än är för honom och för hans land. Mineralavtalet skulle i sig ha inneburit långtgående garantier eftersom historien har visat att USA aldrig är så aggressivt mot sina fiender som när dessa hotar amerikanska ekonomiska intressen. Många gånger har jag, säkerligen aningen cyniskt, tänkt att människoliv för USA inte betyder lika mycket som dessa intressen.

Det som ännu ligger bakom sammanbrottet vi såg i fredags är också som sagt helt olika syner på kriget i sig och på Rysslands avsikter. Men detta får jag återkomma till i en senare text.

Denna tågkrasch inför öppen ridå riskerar också att få oerhört negativa följder för Europa och EU. I massmedia och bland ledande politiker höjs nu röster och ställs krav på att Europa måste stiga in och ta den roll som USA har övergett, alltså att driva kriget i Ukraina vidare och tvinga ner Putin och Ryssland på knä. Detta kommer att kräva enorma satsningar, såväl rent militärt som ekonomiskt, och förutom att detta riskerar att tvinga fram öppet krig mellan EU/Nato och Ryssland (som med lätthet kan eskaleras till ett tredje världskrig) kan sluga unionsivrare i kulisserna se till att använda detta för att tvinga fram reformer som tar sikte på ett Europas förenta stater. Detta helt utan demokratiskt mandat och utan de olika medlemsländernas medborgares godkännande. Det finns säkert också orsak att återkomma till detta i ett senare skede.

 

Ett kort svar på frågan

Jag fick en fråga här på bloggen som, enligt frågeställaren "är väldig lätt att svara på så tar int mycket av din tid". Frågan, som jag anmodas svara ett enkelt ja eller nej på eftersom "frågan inte behöver förklaras desto mer", lyder: "Är homoseksualitet en större synd än att ljuga och girighet?"

Tyvärr går det inte att koka ner svaret på en så omfattande fråga till ett enkelt "ja" eller "nej". Den huvudsakliga orsaken till det är att många människor idag – frågeställaren uppenbarligen inkluderad – inte har förstått detta med synden; vad den är och hur djupt den går. Det är därför det inte går att besvara frågan med ett enkelt "ja" eller "nej". Skulle jag göra det skulle frågeställaren inte bli klokare utan snarare än mer förvirrad, något jag inte vill förorsaka.

Saken är den att vi människor inte är syndare för att vi syndar utan att vi syndar för att vi är syndare. Enkelt uttryckt. Synden är alltså inget vi kan bestämma oss för att helt och hållet låta bli att ägna oss åt och, för att tala med Bo Giertz, plocka bort ur vårt liv som vi plockar bort noppor på en ylletröja. Detta är också orsaken till varför vi brukar säga att det finns två grupper av människor: Syndare och förlåtna syndare.

Om vi pratar det nya Kanaans tungomål kan vi säga att Guds lag dömer oss alla som odugliga för Guds rike, men att vi får vara med på grund av Jesu frälsningsverk. Han tog hela mänsklighetens samlade syndaskuld på sig och bar den upp till korset och sonade den där och då. När vi lever i trons gemenskap med Herren Jesus drabbas vi därför inte av lagens dom utan får, trots att vi fortfarande är syndare, stå inför Gud rena och rättfärdiga. Vi brukar säga att Gud ser på oss genom sin Son, och när han gör det ser han inte vår synd utan Jesu rättfärdighet.

Dessutom behöver vi veta att homosexualitet i sig, lika lite som heterosexualitet, är någon synd i den meningen vi vanligen avser med ordet. Det är vad vi gör med vår sexualitet som avgör om vi bryter mot Guds lag eller inte. Eller med andra ord: Det är utlevd homosexualitet som är problemet. Liksom givetvis all sexualitet som inte hålls inom de ramar som Gud har gett oss.

Det är med bakgrund i detta vi behöver se på frågan som ställdes. Om frågeställaren alltså med sin fråga menar: Är det ett större hinder för att bli med i Guds rike om man ägnar sig åt utlevd homosexualitet än om man ljuger eller är girig så är svaret ett klart "NEJ". Helt enkelt för att allt detta diskvalificerar oss från Guds rike.

Om vi vänder på frågan och ser på den så att säga inifrån Guds rike då? Kan en människa vara en kristen och medborgare i Guds rike om hon ägnar sig på sexuella gärningar som går utanför Guds ramar, eller om hon avsiktligt ljuger och låter girigheten styra hennes handlingar?

Detta är en mycket knepigare fråga, och vi behöver förstås gå till Guds ord för att hitta svaret på den. T.ex. till 1Joh. 1:9 där aposteln skriver: "Om[/närhelst] vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet."

Som sagt är vi människor syndare. Det är som psalmisten skriver i 19:13: " Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister!" Där står vi alltså alla på samma linje. Men Guds nåd gäller för alla som bekänner sin synd som synd och som vill överge den. Det alltså i meningen att inte avsiktligt synda. Kravet är inte att människan ska klara av att överge synden, utan att hon vill göra det. Således blir svaret på frågan då detta: Var och en som vill vara med i Guds rike och som bekänner att han/hon inte själv duger och att synden plågar henne får vara med. Men notera mycket noggrant att här finns inget resultatansvar i den meningen att vi behöver klara av att överge synden för att få vara med.

Problemet här är att det inte, åtminstone inte i längden, går att "leka" med synden. Förr eller senare kommer vi, om vi gör det, att börja försvara vår rätt att synda och när vi gör så kan vi inte med rent uppsåt längre bekänna synden som synd. Eller rättare sagt. Vi vill inte göra det. Således: Om vi försöker förena synden med livet i Guds rike kommer vi att förlora det senare. Vi kan nämligen inte tjäna två Herrar, precis som Jesus säger i Matt 6:24.

Detta ser vi väldigt tydligt när det gäller just utlevd homosexualitet (men det samma gäller säkert också för den som försvarar lögnen eller girigheten). Det som är viktigast för en människa kommer att vara hennes gud. Sexualiteten, lögnen eller pengarna. Eller Herren Gud. Till sist går det så illa att vi underkänner det Guds ord säger om synden eftersom det inte går ihop med vad vi vill och så skapar vi oss en egen religion som är något annat än kristendom. Om vi alltså inte helt överger allt som har med tron och religionen att göra.

---

"Är homoseksualitet en större synd än att ljuga och girighet?"

Som synes var detta inte en så alldeles enkel fråga. Inte i första hand p.g.a. frågan i sig, utan för att vi ofta har en felaktig bild av frågeställningen och det landskap i vilken frågan ställs. Svaret är alltså ett "nej", men för att förstå svaret rätt behöver vi korrigera våra felaktiga uppfattningar om vad synden är, vad den verkar och hur den fungerar.

Notera nu också att jag bara har berört en sida av frågeställningen, alltså den som har med den andliga sidan av tillvaron att göra. Här har jag inte alls kommit in på frågans inomvärldsliga sida – den sida som jag oftast berör när jag lyfter fram könsnihilismen här på bloggen.

Paul L Maier 1930 - 2025

Jag blev idag uppmärksammad på att min kanske viktigaste mentor under de senaste decennierna, historieprofessorn Paul L Maier, har flyttat hem till Herren. Jag inser nu när jag skrev hans namn här att senaste gång jag gjorde det samma var när jag för några månader sedan skrev in hans e-postadress i adressfältet i mitt mailprogram. Jag skrev ett brev till honom i vilket jag tackade för vad han betytt för mig och hur stort inflytande hans böcker haft på mig och även på mitt författarskap. Jag vet inte om han hann läsa mitt mail. Något svar har jag hur som helst inte fått. 

Maier var professor i antikens historia, arkeolog, Lutherkännare, apologet och en uppskattad föreläsare och förkämpe för den kristna trons historicitet. Om du vill ta del av hans undervisning finns mycket av den på Youtube och även på t.ex. Issues etc. Han gav under sitt långa liv ut en rad böcker, såväl böcker av akademisk karaktär, populärvetenskapliga verk och även en rad mycket läsvärda romaner. Tyvärr finns inga av dessa (ännu) översatta till svenska. 

"True archeology is when you dig for the truth and let the chips fall where they may", är ett av hans mest kända citat. Han fortsatte med att konstatera att arkeologin är kristendomens bästa vän och att arkeologiska fynd så gott som alltid har stött Bibelns vittnesbörd. Maiers tunga bidrag till insikten att den kristna trons historicitet är grundmurad kan knappast överskattas.

Paul L Maier blev 94 år.