Ett stort steg mot totalitarism

Europa går stadigt och sakta men säkert på vägen mot totalitarism. Den oheliga alliansen mellan media och (den värdeliberala vänstervridna) politiken i de flesta länderna inom EU - det som jag har kallat ett värderings- eller maktkluster - stryper sakta men säkert yttrandefriheten främst men även våra andra fri- och rättigheter och monterar så ner demokratin. Detta, ironiskt nog, under täckmanteln av att "rädda demokratin". 

Det som gör detta så lömskt, och svårt att se för alla som sitter fast i systemet (och litar blint på media) är att denna totalitarism (åtminstone så här långt) inte liknar någon annan liknande som vi har sett tidigare i historien. Så gott som alltid när totalitarismen tidigare har stuckit upp sitt fula huvud har det skett genom att en diktator har tagit makten och struntat i demokrati, yttrandefrihet och andra fri- och rättigheter. Nu sker det genom att den nämnda oheliga alliansen skrämmer och bedövar folket genom propaganda och genom att sätta ut rökridåer och få oss att fokusera på (åtminstone delvis) påhittade hot mot just demokratin. (Trump i första hand men givetvis även Putin.) 

Vi har helt enkelt invaggats - och skrämts - i en slummer som gör att vi blivit blinda för vad som pågår i våra egna länder. Om vi inte snabbt vaknar kommer vi att göra det när det är för sent att göra något åt det. 

Det senaste steget, som faktiskt inte är något litet steg, är det lagförslag som tyska Bild berättade om för några dagar sedan (27/3). Den nya koalitionen i Tyskland förbereder som bäst ett lagförslag som ska förbjuda spridandet av "medvetna lögner och fakenews" på sociala medier. Ja, du läste faktiskt rätt. En lag som ska förbjuda lögner. 

Alla som ännu klarar av att tänka klart borde inse faran med en sådan lag. Om inte är det - igen - på sin plats att påtala Alvar Myrdahls bevingade ord om att den som försöker förbjuda lögnen förr eller senare kommer att finna att han också har tystat sanningen.

Det är nämligen så att vi människor inte alltid vet vad som är sant och vad som inte är det. Speciellt inte när vi lever mitt i ett skeende. För att ta ett bra exempel: Covidvaccinet. Även jag blev lurad att ta detta vaccin för att, som det hette, "skydda sådana som av någon anledning inte kan ta vaccinet". Det hette nämligen att vaccinet inte bara skulle skydda mot att bli sjuk, det skulle också förhindra att smittan spreds. De som ifrågasatte detta beskylldes för att fara med osanning och sprida fakenews. Sedan visade det sig att det var sådana som tagit vaccinet som var de farligaste smittospridaren eftersom deras symptom många gånger var så milda att de inte ens visste om att de hade Covid. 

Om en lag som den som nu förbereds i Tyskland skulle ha varit på plats skulle de som ifrågasatte det som sedan visade sig vara en lögn ha kunnat åtalas. 

Samma problem finns givetvis på område efter område. T.ex. skulle min text där jag ifrågasatte det i Europa ensamrådande paradigmet gällande Ukrainakriget kunna leda till åtal. Eller varför inte om och när vi kristna talar om Skapelsen som ett alternativ till evolutionen. 

---

Denna lag är inget annat än ett effektivt verktyg för att tysta ner oppositionen. Det värdeliberala maktklustret vill cementera sin makt över folket och framför allt över sinnena för att undvika att flera länder (i detta första steg Tyskland, men var säkra på att liknande lagar kommer att införas också i andra länder) ska möta samma "öde" som Ungern och nu också USA. 

Dessutom: I ett första skede kommer det givetvis att vara domstolsväsendet som kommer att tvingas agera "sanningsministerium" och avgöra vad som är sant och vad som är lögn, men om och när detta blir för svårt och för arbetsdrygt för dem kommer det att behövas ett riktigt sanningsministerium. Så välkommen till 1984!  

Om förtroendet för media

Jag studsade till i morse när jag gick min vanliga nyhetsrunda på nätet. Svenska Yle proklamerar att "Finländarna litar allt mer på inhemska medier" och om man bara skulle läsa rubriken kunde man ju bli rent ut sagt bedrövad. Än värre blir det när det i artikeln sägs att Yle åtnjuter störst förtroende bland de olika mediekanalerna. 

Är det faktiskt så oerhört bedrövligt? Är vi så lättlurade, vi finländare? Vill vi bli lurade? 

Nåja. Jag läste vidare, och då visade det sig ändå att bara 60% av oss finländare anser att våra medier ger en sanningsenlig bild av verkligheten. Till detta kommer att "en majoritet av finländarna anser att medierna fokuserar för mycket på att sälja nyheter och framhäva sensationer" samt att "de flesta anser att medierna har blivit för ytliga och inriktade på underhållning".

Den braskande rubriken motiveras med att förtroendet för media var lägre [efter "laman"] på 90-talet och på 80-talet. 

Så, summa summarum, var det igen en galen rubricering och ett försök att föra fram en "sanning" som inte är så alldeles sann. Så det finns fortfarande hopp! 

Dödens kultur

 Vårt statliga propagandainstituts svenska gren (Svenska Yle) går just nu uppenbarligen all in för att driva på en legalisering av eutanasi. För en tid sedan publicerades en artikel i vilken artikelskribentens hållning var illa dold - trots att båda sidorna tilläts komma till tals - och nu finns det på webbsidan att läsa en artikel som helt ogenerat trummar på för att skapa opinion för dödshjälp.

Det är oerhört skrämmande hur denna dödens kultur tar över i det offentliga rummet. Att det är rätt att mörda barn i moderlivet är sedan länge den enda acceptabla åsikten, och nu ska även dödens kultur beredas rum att ta över i livets slutskede. Behöver jag säga att argumenten som används i båda dessa fall är rent av bedrövligt undermåliga? Det viktiga tycks inte vara att ha rätt argument utan att ha "rätt" åsikt. 

Det kanske mest skrämmande i den senaste artikeln är det som Philip Nitshke säger: "Jag hoppas att många länder skulle ta sig an den schweiziska modellen där du inte behöver vara dödligt sjuk för att få dödshjälp" och det faktum att ingen problematiserar detta bedrövliga uttalande. 

Det är nämligen exakt så här dödens kultur fungerar. Det börjar med dödshjälp för de hopplöst dödssjuka, sedan glider det iväg (när vi har vant oss vid tanken) så att även sådana som inte är dödligt sjuka kan få dödshjälp. Var denna utveckling sedan slutar kan ingen uttala sig om, men det är fråga om en "Pandoras ask" som, när den väl är öppnad och vi har gått över den röda linjen, har ett oanat och fruktansvärt djup. 

 

Om blindhet och syn

Jag har i min bibelläsning kommit fram till Matt. 13. Som alla andra kapitel i vår Bibel är också detta sprängfyllt med innehåll. Matteus presenterar här sju olika liknelser som Jesus använde i sin undervisning och som talar om hur himmelriket förvandlar en människa. Men det som (denna gång) "steg upp" från sidorna i min Bibeln var det Jesus svarar på lärjungarnas fråga om varför han talar i liknelser. 

Jesu svar handlar om andlig blindhet. "Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron och sluter sina ögon ..." Det är precis detta vi ser också idag när människor hör evangeliet och andliga sanningar överlag. Ja, i själva verket begränsar det sig inte ens till andliga sanningar utan i dag kan vi se det på egentligen alla livets områden. Alltså att människor går omkring med slutna ögon och fingrarna i öronen. 

Egentligen är det tre saker jag kom att tänka på när jag läste det här avsnittet. Först det alldeles uppenbara som jag nämnde ovan. Sedan det att också vi som både ser och hör behöver akta oss så att vi inte tar detta seende och hörande för givet. Även vi kan, om vi väljer att inte se och höra, missa mycket av de sanningar som Herren Gud vill dela med sig åt oss. Den logiska frågan blir då: Hur gör vi för att se till att inte bli blinda och döva? Svaret är enkelt: Bruka Guds ord! Ta tid för bönen! Ta del i en god undervisning och ett rätt gudstjänstliv! Försumma inte gemenskapen med bröderna (och systrarna)! 

Det tredje och sista vi kan lära oss är att detta seende och hörande är en gåva. Jesus säger det rakt ut: "Ni har FÅTT lära känna himmelrikets hemligheter ..." Det är ingen självklarhet, ingen naturlag, att vi kan känna dessa hemligheter. Men Gud skänker oss detta som en gåva. Om vi alltså är villiga att ta emot den. Hur gör vi då det? Repetitionen är studiernas moder, så här kommer det igen: Bruka Guds ord! Ta tid för bönen! Ta del i en god undervisning och ett rätt gudstjänstliv! Försumma inte gemenskapen med bröderna (och systrarna)! 

Krig eller fred?

Låt mig börja med en liten varning. Jag har alltid som mål att skriva så kort som möjligt, men denna text blev så lång att man nästan kunde byta ut ordet "eller" i rubriken mot ordet "och". Den som är välorienterad i klassisk litteratur förstår vad jag menar. Men som sagt: Detta är en mycket lång text. Bara så du vet innan du börjar läsa.

---

 Vi lever i princip i en krigssituation i Europa idag. "I princip" skriver jag eftersom kriget inte förs med vapen och bomber – ännu – utan än så länge "bara" syns i retoriken och i vad media får/kan/vill skriva.

Media och medias rapportering är däremot i fullt krigsmodus. Det brukar heta att krigets första offer är sanningen, och detta är exakt vad vi ser just nu. Alla som bara läser mainstreammedia får veta att Putin och Ryssland har imperialistiska intentioner och vill återupprätta det gamla Sovjetimperiet och att detta är orsaken till kriget i Ukraina. Ryssland har som mål att erövra land efter land, och när ett land är erövrat står därför nästa i tur. Låter detta bekant? Givetvis gör det det eftersom detta är vad vi har läst i tidningarna och hör och ser i nyheterna.  

Detta är alltså den berättelse vi får oss till livs, och om detta narrativ skulle vara sant är det givetvis helt korrekt att agera så som Europas ledare (ivrigt påhejade och pådrivna av en närmast krigstokig media) gör. Alltså att planera att snabbt rusta sig till tänderna och att till det bittra slutet hjälpa Ukraina att stå emot Ryssland eftersom det är enda sättet för Ukraina att överleva som nation.

Problemet med detta narrativ är bara det att det inte alls är säkert att det är sant. Min gissning är faktiskt att det inte är det. Det finns nämligen ett annat narrativ, en annan berättelse, som stämmer mycket bättre överens med både historien och med det vi ser hända just nu och som dessutom sakkunniga med en gedigen kunskap om Ryssland försöker dela med oss – givetvis utan att lyckas eftersom ingen får muntur som inte håller sig till den ovan presenterade officiella partilinjen. Alla som anammat detta andra narrativ utmålas som icke pålitliga, landsförrädare och köpta av Ryssland. Börjandes från Donald Trump.

Det som driver Donald Trump i hans strävan att mäkla fred är insikten att detta krig har alla förutsättningar att utvecklas till ett tredje världskrig. Detta helt enkelt för att Europa och Europas ledare inte alls har förstått vad kriget beror på. De skulle ha alla möjligheter att förstå, men genom sin krigshets och det faktum att de låst sig vid det med stor sannolikhet falska narrativet om Rysslands avsikter har de gjort sig själva fullständigt blinda och döva för alla fredssträvanden som skulle ha en chans att fungera. I stället erbjuder de lösningar som skulle få totalt motsatt effekt och som bara skulle eskalera kriget. Mer om detta om en stund. Men först behöver vi se på närhistorien.

I början av 1990-talet fick Ryssland garantier (främst av USA) att Nato inte skulle utvidgas österut. Detta för att få Ryssland med på kärran gällande Tysklands återförening. Dessa garantier har sedan ignorerats och brutits mot vid ett flertal tillfällen och ungefär ett dussin länder, vissa gränsande till Ryssland och andra inte, som Sovjetunionen/Ryssland tidigare såg som en buffertzon mellan Ryssland och Nato har gått med i försvarsalliansen. När USA dessutom ensidigt har gått ur flera missilavtal och därmed kunnat placera ut ballistiska missiler i de nya Nato-länderna, ser Ryssland detta som ett hot mot sin säkerhet. Notera detta ord! När Putin och Ryssland idag kommenterar Trumps förslag till vapenvila och fred är det just ordet "säkerhetsgarantier" som kommer upp först.

Ukraina var länge neutralt mellan Nato och Ryssland, men när USA blandade sig i Ukrainas inre angelägenheter på 2010-talet och fick till stånd ett maktskifte som i sin tur ledde till att Ukraina orienterade sig västerut och det började talas om en Nato-anslutning ledde det till att Ryssland upplevde sig ännu starkare hotat. Detta är givetvis ingen som helst ursäkt för att starta ett blodigt krig, men det förklarar – på ett mycket bättre sätt än det första narrativet – varför Putin och Ryssland har agerat på det sätt de har gjort. Det handlar alltså inte om imperialism utan om att uppleva sig vara hotad. Putin och Ryssland ser nämligen inte Nato som en försvarsallians utan som en fientlig allians och därmed som ett hot mot Ryssland.

Trumps mål att mäkla fred i Ukraina och stoppa den oerhörda blodsutgjutelsen kan inte lyckas om inte Rysslands behov av att uppleva säkerhet kan tillgodoses. Som sagt är detta något som de flesta inte begriper idag eftersom de sitter så hårt fast i den enda godkända berättelsen om Rysslands imperialistiska intentioner. Sannolikt har de flesta inte ens hört om detta andra narrativ.

---

Vi har alltså två berättelser här. Den ena är den berättelse som Europas ledare har låst sig vid och som media ensidigt tutar ut. Jag skrev ovan att dessa ledare därför erbjuder lösningar som skulle få totalt motsatt effekt och som bara skulle eskalera kriget. De senaste dagarna har det talats om 10 000 fredsbevare från ett trettiotal länder (inklusive ett antal Nato-länder) som skulle placeras i Ukraina för att garantera Ukrainas säkerhet vid ett eldupphör och en eventuell fred. Detta är som att försöka släcka eld med bensin. Om alltså det första narrativet är falskt och sanningen är den jag har presenterat ovan.  

Om detta handlar om Rysslands behov av säkerhet får vi räkna med att det är fullständigt oacceptabelt för Putin med dessa fredsbevarare. Dessutom ska vi inte förvånas om ett annat krav från Rysslands sida för ett eventuellt fredsavtal är att de länder som gränsar till Ryssland och som har gått med i Nato tvingas ut ur alliansen. Inklusive Finland (och Sverige). För att inte tala om att Ukraina inte tillåts gå med i Nato.  

---

Ska vi acceptera en sådan fred? Om alltså fred innebär att Ryssland tillåts diktera vad en rad länder får och inte får göra. Det är den stora frågan. Men saken är den att vi lever i en värld som är allt annat än perfekt. I en perfekt värld skulle alla länder fritt kunna välja hur de orienterar sig politiskt och försvarsmässigt. I en perfekt värld skulle öst och väst kunna existera bredvid varandra utan rädslor och utan behov av "buffertzoner". Men nu är vår värld tyvärr allt annat än perfekt. Därför måste en fredlig samexistens alltid bygga på kompromisser.

Alternativet är krig, och i detta fall ett kraftigt eskalerat krig. Den väg Europas ledare har valt kommer att leda till just detta. Jag förstår att det är svårt att acceptera för många, men den väg Donald Trump och USA har valt kan leda till fred. Men frågan är om Europa och Europas ledare – och framför allt vår media – är beredda att svälja det oerhört beska piller vi skulle behöva svälja för att åstadkomma fred.

 

Om bastufeber och Melodifestivalen

Det råder Bastu-feber i Österbotten, och febern sprider sig. Inte bara till Sverige och det finska Finland, utan prognosen är att febern kommer att drabba hela Europa och även Australien inom maj. Min gissning är att KAJ kommer att vinna hela ESC och, som någon sade, ESC år 2026 kommer att ordnas i Vörå. Nåja, det sista kommer förstås inte att ske, men vinna, det kommer Vöråpojkarna nog att göra.

Jag har redan länge närmast bojkottat svenska Melodifestivalen, och orsaken är förstås uppenbar. Hela evenemanget har blivit en ormgrop av sexualisering och hbtq-propaganda där tvetydiga (och ibland inte ens tvetydiga) skämt avlöser varandra. Dessutom hör det idag till att tävlingsbidragen (om man alls kan tävla i musik) nästan alltid har något mer eller mindre illa dolt politiskt eller annat budskap. Ett bra, eller rättare sagt ett rent bedrövligt, exempel på detta var Måns Zelmerlövs mellobidrag "Revolution" som anspelade på en klimatrevolution.

Nå ja. I år såg jag faktiskt på Melodifestivalen. Inte för att något har ändrat, utan för att det kunde höras Vörå-dialekt på scenen. Och som det hördes sen! Melodifestivalen var Melodifestivalen med allt vad det innebär, men att Vörå-pojkarna lyckades vinna med ett bidrag, på dialekt, som helt saknar dolda budskap och som gör den som lyssnar glad i stället för, som med många andra bidrag, betryckt är anmärkningsvärt. Jag unnar pojkarna all framgång även i ESC i maj!

Med det sagt går det ändå inte att göra vissa andra iakttagelser. Svenska Yle har skrivit en mängd artiklar om KAJ och Melodifestivalen, och i en av artiklarna använde skribenten (Eva Franz) ordet "barnvänlig" om Melodifestivalen. Att så skulle vara fallet är en ren och skär lögn. Melodifestivalen är allt annat än barnvänlig. Med den över(homo)sexualisering som den innehåller borde den vara barnförbjuden. Det att delar av den är barnvänlig gör inte att den som helhet är det. För t.ex. en film räcker det med ett blodigt mord (eller en explicit sexscen) för att filmen ska klassas K-18. Sedan spelar det ingen roll ifall resten av filmen är hur barnvänlig som helst. Samma sak med Mello.

Jag påtalade detta i en kommentar, men den blev givetvis censurerad, och ingenstans i kommentarfälten under Mello-artiklarna på Svenska Yle finns det ens någon kritik av denna sexualisering. Tydligare än så kan det knappast bli att vårt propagandainstitut (Yle) vill förstöra barnen. "Vänj den unge vid den väg han bör vandra så viker han ej av från den när han blir gammal" visste redan den vise Salomo. (Ordspr. 22:6). Detta gäller förstås både på gott och ont.

Men den fördelen har detta censurerande ändå med sig: Igen blir det fullständigt klart vad (Svenska) Yles agenda är. Och att censurverktyget används för att ingen ska inse det. 

 

Samtal och bön

 Ikväll samlas vi igen klockan 19 till Samtal och bön i Ytteresse bönehus. Världen blir allt galnare och mycket av det som vi hittills har sett som säkert och pålitligt tycks idag vackla. Det här gör att många människor oroar sig för framtiden. Kommer det att bli krig? Hur kommer den ekonomiska situationen att utvecklas? 

Faktum är att vårt liv alltid är osäkert. Ibland lever vi ändå i en illusion om att det inte är det. Men det är en falsk bild, en falsk föreställning. Ibland, när det blir oroligt i världen, får vi en möjlighet att se livet och verkligheten så som den är. Just nu lever vi i en sådan situation. Därför är det viktigt att vi som kristna - som har insett livets skörhet och vårt behov av ett fast hopp och ett själens ankare som inte vacklar även när våra falska hopp gör det - därför är det viktigt att vi kommer ihåg att be för våra medmänniskor som saknar det hopp vi har. Därför vill vi bjuda in till denna samling där vi ges möjlighet att be tillsammans om väckelse. Välkommen med!

Quo vadis, EU?

Ja, vart är EU på väg? Det senaste dygnet har vi nåtts av två nyheter som på allvar gör att alla vänner av demokrati och frihet måste ställa sig denna fråga. 

Den första handlar om att EU-kommissionen har inbjudit Syriens nye ledare Ahmed al-Sharaa till Bryssel samtidigt som vi nås av synnerligen oroväckande nyheter om att den nya regimen i Syrien håller på att dra igång något som svårligen kan beskrivas som något annat än ett folkmord mot religiösa minoriteter i landet. Det är främst alawiter och kristna civila som rapporteras ha massakrerats i åtminstone hundratal under de senaste dagarna. 

Jag kan inte begripa hur EU kan bete sig på detta sätt. Det verkar som om folkmord (eller påstådda folkmord) bara är ett problem när vissa grupper (läs: muslimer) utsätts för dem. Kan någon tänka sig att EU-kommissionen skulle bjuda in t.ex. Israels premiärminister Benjamin Netanjahu till Bryssel? (Detta trots att det folkmord som Israels beskylls för i Gaza inte i egentlig mening är något sådant.) Nej självklart inte. Om Netanjahu skulle visa sig i Bryssel skulle han inte bli mottagen med pompa och ståt som al-Sharaa kommer att bli mottagen, utan med polis och handfängsel.

Den andra nyheten kom från Rumänien på söndagskvällen. Jag skrev tidigare om hur den rumänska valmyndigheten på ett fullständigt odemokratiskt sätt ogiltigförklarade presidentvalets första omgång i november 2024 när högerkandidaten Calin Georgescu oväntat vann valet. Nu meddelar samma valmyndighet att Georgescu inte alls tillåts ställa upp i valet när det tas om i maj.

Det sägs att demokrati hör till de "västerländska värderingar" som EU står för och ska försvara. Det oaktat tycks det som om EU helt stillatigande kommer att godkänna detta flagranta åsidosättande av demokratiska grundprinciper i Rumänien. Det blir därmed fullständigt uppenbart att demokrati i EU är bra och något som ska värnas bara när "rätt" kandidater vinner val. (Med detta sagt vet jag inte vad denne Georgescu står för, men det är av ingen som helst betydelse i detta sammanhang.) 

---

När vi dessutom lägger dessutom till det fullständigt bedrövliga mottagande USA:s vicepresident JD Vances tal på säkerhetskonferensen i Munchen fick så är det fullt befogat att ställa frågan vart EU egentligen är på väg. Det talas vackert om "västerländska värderingar", om våra grundläggande friheter och om demokrati, men när det verkligen gäller visar det sig att festtalen inte har någon teckning i verkligheten. 

Är EU verkligen på väg mot totalitarism? Det var knappt så jag vågade skriva ordet, men faktum är att det inte ser bättre ut. 

 

Förbjud Tesla!?

Det finns uppenbarligen ingen som helst hejd på våra politiker och på vad media hittar på just nu för att söndra och skapa polarisering i samhället och mellan USA och Europa. Trumps oväntat offensiva förhandlingstaktik och hans vilja att bryta upp och omförhandla så gott som alla gällande avtal och förhållanden har uppenbarligen tagit oss så helt på säng att vi i vårt yrvakna tillstånd inte riktigt vet vad vi håller på med. 

Nu ska ingen missförstå mig. Jag håller Trump ansvarig för mycket av det som nu sker. Hans "America first"-agenda, och sättet han implementerar denna, är orsaken till den politiska och massmediala jordbävning som har drabbat världen och relationen mellan USA och Europa. Men det att två grälar är aldrig bara den enes fel. Åtminstone jag skulle ha förväntat mig att Europas politiker skulle ha förstått att ha is i hatten och inte låta sig provoceras så som nu har skett. I stället för att agera vuxet i denna situation har situationen tillåtits urarta till allmän pajkastning. Det senaste exemplet på hur våra politiker inte bara svarar med samma mynt utan går mycket längre än Trump har gjort är diverse vänsterpolitikers förslag att helt förbjuda försäljningen av Tesla-bilar i Europa.  

Jag skulle aldrig löpa en Tesla. Inte för att jag, som Li Andersson tycks göra, hatar Trump och Musk, utan för att jag helt enkelt inte tror på elbilskonceptet. Men detta behöver få vara mitt val. Jag vill inte att någon politiker ska ta göra val för mig, och särskilt inte att de gör det som en dåligt genomtänkt politisk hämnd. Det fungerar nämligen inte så i ett fritt land.

Om dagens skitstorm

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, följt noggrant med vad som sägs på nyheterna. När man är så funtad är det svårt att sluta, men i dagens läge känns det nästan hopplöst onödigt. När vi öppnar tidningen, slår på nyheterna eller kolla på nätet möts vi idag av en propagandastorm som aldrig tidigare i (mitt) mannaminne. Det är hatfyllda utdunstningar i ledare och nyhetskommentarer och lögnen regerar som aldrig förr. Det jag slås av kanske allra mest är hur endimensionellt och oerhört polariserat allt har blivit. Ett mycket tragiskt exempel på detta var Kennet Mynttis närmast skrattretande bedrövliga ledare i ÖT. (Faktiskt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste eländet.) 

Det blir allt tydligare att vi faktiskt befinner oss i krig, och som det sägs är sanningen det första offret i ett krig. Jag misstänker starkt att det värdeliberala maktklustret (alltså symbiosen mellan de dominerande medierna och politikerna) i Europa just nu slåss för sin överlevnad, och det är därför tonen har skärpts så snabbt och så mycket. Det som satte igång detta (på allvar, det har en lång tid varit på gång, men mer lågintensivt) var den mycket välförtjänta uppsträckning USA:s vicepresident JD Vance gav åt Europas ledare i sitt tal i Munchen. Senast då blev det klart att USA inte längre står på samma sida som Europa i kulturkriget och att den censur och åsiktsenkelriktning som västvärlden under de senaste åren har drabbats av nu utmanas inte bara av småspelare som Ungern och Slovakien utan att nu självaste USA ställt sig på andra sidan. Sådant kan inte tolereras, och nu ser vi följderna av det. 

I den här situationen är det så oerhört lätt att bli bedragen och dras med i den störtflod av lögner som propagandamaskineriet pressar fram. Som sagt har jag följt nyheterna så länge jag kan minnas, och jag kommer knappast att kunna sluta med det. Men det står oerhört klart för mig idag att det nu är så oerhört mycket viktigare att läsa Guds ord än att läsa nyheterna. Om vi inte läser Guds ord och låter Herren beskydda våra tankar kommer vi nämligen att dras med i den skitstorm som just nu drar över vår del av världen. 

Jag läste i morse från Matt. 12 där aposteln citerar från Jesaja 42 (verserna 20-21): "Ett brutet strå skall han inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka,förrän han har fört rätten till seger. Och till hans namn skall folken sätta sitt hopp."

Detta är ett faktum, men också en uppmaning till oss: Sätt ert hopp till Herren! För det är ju så, att om vi sätter vårt hopp till någon människa, vem det än vara må, så är risken oerhört stor att vi blir besvikna. 

Jag vågar, utan tvekan, säga att Donald Trump står på rätt sida i kulturkriget. Och att många europeiska motsvarigheter står på fel sida, och det tillsammans med merparten av västvärldens journalister och media överlag. Så till den delen står jag på samma sida som Trump. Något som säkerligen inte har varit möjligt att missa för någon som har läst denna blogg. Men. Donald Trump är också bara en människa, och även han kan ha - och har bevisligen också - fel i många frågor. Förutom att han alltså är en notorisk lögnare som, alltid när det är möjligt och även många gånger när det inte är det, töjer på sanningen.

Jag tror att Trump kommer att göra mycket gott under de kommande fyra åren - om han får ha livet och hälsan. Men han kan också, som den människa han är, komma att ställa till med en hel del elände. 

Om vi sätter vårt hopp till någon människa, om det sen är Trump, Macron, Stubb eller vem som helst, kommer vi att bli besvikna. Mer av vissa än av andra, men ändå. Och framför allt kommer vi att bli lurade. Som sagt går propagandakvarnen het just nu, och det på båda sidorna av kulturkrigsfronten. Det är bara det att vi ser, och utsätts för, bara den ena sidans propaganda här i Europa.

Därför är det så viktigt att vi läser och tar del av Guds rena, oförfalskade och sanningsenliga ord. Allt annat, och alla andra herrar, kommer nämligen att lura och bedra oss. Det är nämligen bara Herren som har vårt bästa för ögonen.  

Hemska saker!

Jag läste just en artikel på Iltalehti som fick mig att må fysiskt dåligt. Artikeln berättar om en "konstnär" som skapat en "installation" med tre grisar som plågas ihjäl eftersom de inte får varken mat eller vatten. Bredvid fållan där grisarna hålls finns en bultpistol som åskådarna får använda för att döda grisarna och avsluta deras lidande. Målet med verket är att "visa på det lidande som produktionsdjuren utsätts för". I artikeln sägs också att det i Danmark varje dag dör 25 000 grisar på grund av de förhållanden som grisarna föds upp i. 

För det första: Detta är djurplågeri och "konstnären" borde åtalas för det. För det andra: Ingen djurhållare kan låta sina djur vara utan vatten och mat. Det går inte att bedriva djuruppfödning på det sättet. Min uppskattning är att det, så länge denna "installation" pågår, finns tre grisar i Danmark som tvingas vara utan mat och vatten. Alltså de tre grisar som ingår i "installationen". För det tredje: Siffran i artikeln är fullständigt galen. Om det skulle vara sant att det varje dag skulle dö 25 000 grisar i Danmark på grund av dåliga uppfödningsförhållanden skulle Danmarks grishållning för länge sedan ha upphört. Siffran torde representera det antal grisar som slaktas i Danmark varje dag, och de dör en snabb och smärtfri död. Grisuppfödningens stora problem är den stress som grisarna utsätts för i samband med transporten till slakteriet, men i Danmark är transportsträckorna i regel ganska korta och mycket har gjorts för att minska på stressen. Jag vågar gissa att antalet grisar som dör p.g.a. av annat än slakt i Danmark per dag är oerhört mycket närmare 25 än 25 000. 

Jag kan inte begripa hur Iltalehti kan publicera en artikel med så grova sakfel. För att inte tala om hur de kan publicera en artikel i ämnet överhuvudtaget. En dylik "installation" bör omedelbart stängas ner, djuren återbördas till sådana förhållanden de förtjänar och "konstnären" frihetsberövas. Och Iltalehti borde be om ursäkt för sitt tilltag att ge detta elände publicitet - för att inte tala om att omedelbart korrigera och be om ursäkt för de grova sakfel som förekommer i artikeln. 

Om fredagskvällens händelser

Jag hade först nu tillfälle att se hela mötet mellan USA:s och Ukrainas presidenter, och det som framför allt slår mig är hur oerhört olika det går att se på det som hände. Skiljelinjen går så gott som helt mellan de som hatar Trump (och enligt vilka inget han gör kan vara bra) och de som inte hatar honom. (Ordet "hat" är kraftigt, men här tänker jag att det är befogat.)

De som redan före mötet på fredagskvällen, finländsk tid, ogillade Trump såg mobbning på hög nivå, trakassering av en hjälte (Zelensky) och ett sammanbrott som helt berodde på Trump (och Vance). De som a priori saknar dessa antipatier mot Trump såg hur Zelensky var ohyfsad, respektlös och hur han på egen hand sköt fredssamtalen i sank genom sitt otacksamma och burdusa beteende.

Det är fascinerande hur olika man kan se på samma händelse!

Som sagt har jag nu haft möjlighet att se debaclet själv. I sin helhet. Det var förfärliga scener som utspelade sig i det Ovala rummet. I en så känslig situation som världen, och framför allt Europa, just nu befinner sig borde det som utspelade sig framför TV-kamerorna ha skett bakom stängda dörrar. Trump och Zelensky är uppenbarligen inga goda vänner, vilket tydligt märktes, och även i höga politiska kretsar kan det förekomma hårda ord. Det är verkligen inget nytt. Men detta borde INTE ha skett inför allas ögon. Skulden för att så skedde faller helt och hållet på Trump-administrationen.

Det jag såg var å ena sidan en oerhört frustrerad Zelensky som fick bita sig i tungan många gånger tills han inte klarade av att göra det längre. Å andra sidan såg jag en Trump som verkligen vill försöka medla fred och som har ställt sig mellan de två stridande parterna (vilket i Europa på många håll helt galet tolkas som att han tagit Putins och Rysslands parti), men som – sin vana trogen – har så oerhört svårt att låta bli att pladdra och skrävla och lyfta fram sig själv (och skälla på den förra administrationen).

Men det som jag framför allt såg var två helt väsenskilda sätt att se på kriget i Ukraina och vägen till fred. Zelensky litar, fullt förståeligt, inte alls på Putin och på Ryssland. Han ser därför inte diplomati som någon väg ut ur kriget, och ett vapenstillestånd utan omfattande säkerhetsgarantier är för honom en omöjlighet. Trump igen litar så helt på sin egen förmåga och sin egen person och sina möjligheter att tygla Putin att han anser att det viktiga är att få till ett avtal och att säkerhetsgarantierna inte är nödvändiga. Putin har ju inte brutit några avtal med honom. För Zelensky är kompromisser med Ryssland inget alternativ medan Trump ser sådana som helt nödvändiga för att åstadkomma ett avtal.

Det var väl närmast oundvikligt att denna totalt oförenliga syn på situationen skulle leda till någon form av kris i samtalet, men att det blev ett så totalt sammanbrott – och det dessutom framför kamerorna – var kanske en överraskning. Dock borde Zelensky, som jag ser det, ha haft tillräckligt med kyla för att inse att han inte hade något att vinna på det som nu skedde. För Trump har helt rätt. Ukraina/Zelensky har mycket dåliga kort på hand, och utan USA:s hjälp kommer de inte att klara sig länge mot övermakten.

Jag tror också att Zelensky borde ha tonat ner talet om säkerhetsgarantier, hur viktiga dessa än är för honom och för hans land. Mineralavtalet skulle i sig ha inneburit långtgående garantier eftersom historien har visat att USA aldrig är så aggressivt mot sina fiender som när dessa hotar amerikanska ekonomiska intressen. Många gånger har jag, säkerligen aningen cyniskt, tänkt att människoliv för USA inte betyder lika mycket som dessa intressen.

Det som ännu ligger bakom sammanbrottet vi såg i fredags är också som sagt helt olika syner på kriget i sig och på Rysslands avsikter. Men detta får jag återkomma till i en senare text.

Denna tågkrasch inför öppen ridå riskerar också att få oerhört negativa följder för Europa och EU. I massmedia och bland ledande politiker höjs nu röster och ställs krav på att Europa måste stiga in och ta den roll som USA har övergett, alltså att driva kriget i Ukraina vidare och tvinga ner Putin och Ryssland på knä. Detta kommer att kräva enorma satsningar, såväl rent militärt som ekonomiskt, och förutom att detta riskerar att tvinga fram öppet krig mellan EU/Nato och Ryssland (som med lätthet kan eskaleras till ett tredje världskrig) kan sluga unionsivrare i kulisserna se till att använda detta för att tvinga fram reformer som tar sikte på ett Europas förenta stater. Detta helt utan demokratiskt mandat och utan de olika medlemsländernas medborgares godkännande. Det finns säkert också orsak att återkomma till detta i ett senare skede.

 

Ett kort svar på frågan

Jag fick en fråga här på bloggen som, enligt frågeställaren "är väldig lätt att svara på så tar int mycket av din tid". Frågan, som jag anmodas svara ett enkelt ja eller nej på eftersom "frågan inte behöver förklaras desto mer", lyder: "Är homoseksualitet en större synd än att ljuga och girighet?"

Tyvärr går det inte att koka ner svaret på en så omfattande fråga till ett enkelt "ja" eller "nej". Den huvudsakliga orsaken till det är att många människor idag – frågeställaren uppenbarligen inkluderad – inte har förstått detta med synden; vad den är och hur djupt den går. Det är därför det inte går att besvara frågan med ett enkelt "ja" eller "nej". Skulle jag göra det skulle frågeställaren inte bli klokare utan snarare än mer förvirrad, något jag inte vill förorsaka.

Saken är den att vi människor inte är syndare för att vi syndar utan att vi syndar för att vi är syndare. Enkelt uttryckt. Synden är alltså inget vi kan bestämma oss för att helt och hållet låta bli att ägna oss åt och, för att tala med Bo Giertz, plocka bort ur vårt liv som vi plockar bort noppor på en ylletröja. Detta är också orsaken till varför vi brukar säga att det finns två grupper av människor: Syndare och förlåtna syndare.

Om vi pratar det nya Kanaans tungomål kan vi säga att Guds lag dömer oss alla som odugliga för Guds rike, men att vi får vara med på grund av Jesu frälsningsverk. Han tog hela mänsklighetens samlade syndaskuld på sig och bar den upp till korset och sonade den där och då. När vi lever i trons gemenskap med Herren Jesus drabbas vi därför inte av lagens dom utan får, trots att vi fortfarande är syndare, stå inför Gud rena och rättfärdiga. Vi brukar säga att Gud ser på oss genom sin Son, och när han gör det ser han inte vår synd utan Jesu rättfärdighet.

Dessutom behöver vi veta att homosexualitet i sig, lika lite som heterosexualitet, är någon synd i den meningen vi vanligen avser med ordet. Det är vad vi gör med vår sexualitet som avgör om vi bryter mot Guds lag eller inte. Eller med andra ord: Det är utlevd homosexualitet som är problemet. Liksom givetvis all sexualitet som inte hålls inom de ramar som Gud har gett oss.

Det är med bakgrund i detta vi behöver se på frågan som ställdes. Om frågeställaren alltså med sin fråga menar: Är det ett större hinder för att bli med i Guds rike om man ägnar sig åt utlevd homosexualitet än om man ljuger eller är girig så är svaret ett klart "NEJ". Helt enkelt för att allt detta diskvalificerar oss från Guds rike.

Om vi vänder på frågan och ser på den så att säga inifrån Guds rike då? Kan en människa vara en kristen och medborgare i Guds rike om hon ägnar sig på sexuella gärningar som går utanför Guds ramar, eller om hon avsiktligt ljuger och låter girigheten styra hennes handlingar?

Detta är en mycket knepigare fråga, och vi behöver förstås gå till Guds ord för att hitta svaret på den. T.ex. till 1Joh. 1:9 där aposteln skriver: "Om[/närhelst] vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet."

Som sagt är vi människor syndare. Det är som psalmisten skriver i 19:13: " Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister!" Där står vi alltså alla på samma linje. Men Guds nåd gäller för alla som bekänner sin synd som synd och som vill överge den. Det alltså i meningen att inte avsiktligt synda. Kravet är inte att människan ska klara av att överge synden, utan att hon vill göra det. Således blir svaret på frågan då detta: Var och en som vill vara med i Guds rike och som bekänner att han/hon inte själv duger och att synden plågar henne får vara med. Men notera mycket noggrant att här finns inget resultatansvar i den meningen att vi behöver klara av att överge synden för att få vara med.

Problemet här är att det inte, åtminstone inte i längden, går att "leka" med synden. Förr eller senare kommer vi, om vi gör det, att börja försvara vår rätt att synda och när vi gör så kan vi inte med rent uppsåt längre bekänna synden som synd. Eller rättare sagt. Vi vill inte göra det. Således: Om vi försöker förena synden med livet i Guds rike kommer vi att förlora det senare. Vi kan nämligen inte tjäna två Herrar, precis som Jesus säger i Matt 6:24.

Detta ser vi väldigt tydligt när det gäller just utlevd homosexualitet (men det samma gäller säkert också för den som försvarar lögnen eller girigheten). Det som är viktigast för en människa kommer att vara hennes gud. Sexualiteten, lögnen eller pengarna. Eller Herren Gud. Till sist går det så illa att vi underkänner det Guds ord säger om synden eftersom det inte går ihop med vad vi vill och så skapar vi oss en egen religion som är något annat än kristendom. Om vi alltså inte helt överger allt som har med tron och religionen att göra.

---

"Är homoseksualitet en större synd än att ljuga och girighet?"

Som synes var detta inte en så alldeles enkel fråga. Inte i första hand p.g.a. frågan i sig, utan för att vi ofta har en felaktig bild av frågeställningen och det landskap i vilken frågan ställs. Svaret är alltså ett "nej", men för att förstå svaret rätt behöver vi korrigera våra felaktiga uppfattningar om vad synden är, vad den verkar och hur den fungerar.

Notera nu också att jag bara har berört en sida av frågeställningen, alltså den som har med den andliga sidan av tillvaron att göra. Här har jag inte alls kommit in på frågans inomvärldsliga sida – den sida som jag oftast berör när jag lyfter fram könsnihilismen här på bloggen.