Om att göra och att vara

Bara för några år sedan var det mer eller mindre självklart att man kunde skilja på människan och människans gärningar - alltså att det var skillnad på att göra och att vara.. Eller för att tala bibliska: Det var en självklarhet att kunna skilja mellan syndaren och synden.

Av någon konstig anledning har denna förmåga försvunnit idag, något som får drastiska följder för människosynen och för hur den kristna tron och dess etik uppfattas. Bl.a. är detta en av huvudorsakerna till att Päivi Räsänen har jagats genom rättsväsendets alla instanser nu i sex år. Att det är så här illustreras av åklagarens uttalande om att det är "tragikomiskt" när Räsänen fördömer homosexualiteten men samtidigt säger att det är viktigt att bemöta de homosexuella på ett respektfullt sätt. I ett annat sammanhang (som jag inte hittar nu i hastigheten) kallade en bedömare denna förmåga att skilja mellan att vara och att göra för "schizofreni". 

Som sagt är detta att skilja på att göra och att vara något alldeles självklart ur en kristen synvinkel, och bara för en kort tid sedan var detta en självklarhet också i världen. Hur det kan komma sig att förmågan att förstå denna distinktion har försvunnit bland många icke-troende på så här kort tid är fullständigt förbluffande. Jag har undrat om det är fråga om en andligt framkallad blindhet eller om det bara handlar om ovilja att se och förstå ett annat synsätt än det man själv förfäktar. Det kan förstås också handla om en kombination av dessa två, men jag lutar faktiskt mot det förra. Det är nämligen så att just i frågan om människans sexualitet och de abnormiteter som förekommer på detta område med en acceptans av det onormala som normalt ofta också följer en blindhet för sanningen. Kort sagt: När man accepterar lögnen som sanning blir man blind för den sanning man har övergett. (Rom. 1)

Det här får som sagt stora följder för människosynen, men också på förmågan att förstå och ta till sig evangeliet. Om man inte klarar av att se skillnad mellan synden och syndaren blir hela talet om frälsning obegripligt. Detta, framför allt annat, tyder enligt mig på att vi här har att göra med en andlig fråga och en andlig blindhet. Om det är så är hbtq-frågekomplexet verkligen ingen liten fråga. Det är då en evighetsfråga, och det inte bara för de människor som själva hamnat fel utan också för alla som förblindas av följderna. 

---

Som kristna behöver och ska vi be för Päivi Räsänen och framför allt för de domare som ska fatta beslut i detta mål. Men framom allt annat behöver vi be för vårt folk om återställd synförmåga. Dels när det gäller skillnaden mellan att vara och att göra, men alldeles speciellt när det gäller evangeliet om Guds nåd.

Förföljelsen fortsätter

 Idag går fallet Räsänen - Pohjola upp i Högsta domstolen. Det är, som jag tidigare har skrivit, fullständigt obegripligt med vilket hat riksåklagaren har drivit denna förföljelse mot dessa två. Som många gånger har konstaterats lade polisen ner förundersökningen, något som givetvis bara sker i helt klara fall. Det oaktat har riksåklagaren lyft fallet, och trots två klara nederlag fortsätter nu alltså detta elände. Sex år har det tagit. Hittills. 

Hatet är som sagt stort, och fienden vill på alla sätt få till en fällande dom. Och riksåklagaren ställer sig lydigt i fiendens ledband. En fällande dom skulle få långtgående följder för både yttrandefriheten och religionsfriheten och det inte bara i Finland. Behöver jag tillägga att det är en enorm skamfläck för vårt land att det är här denna strid rasar? Den negativa publicitet som detta har gett vårt land är svår att överblicka och kanhända är det ännu svårare att avgöra hur stor den är. Enorm är ett svagt ord i sammanhanget, får man frukta.   

Svammel, men inget svar

I detta nummer av Kyrkpressen ingår en insändare/ett öppet brev jag skrev efter debatten om prästbristen i Slaget efter tolv den 6. oktober. Insändaren innehöll en fråga till BG Åstrand, en fråga som han av redaktionen gavs möjlighet att svara på i anslutning till insändaren. Tyvärr svarar Åstrand inte på min fråga. Jag undrar om han överhuvudtaget läste det jag skrev? Hur som helst sätter han mer än halva sitt svar på att diskutera min person i relation till en fråga jag inte alls berörde i min insändare (frågan om kvinnliga präster). Det säger väl egentligen allt som behöver sägas om kvaliteten på Åstrands svar. 

I resten av svaret kommer Åstrand med ett par synnerligen märkliga påståenden. Först säger han "För att vara ett levande levande och verksamt ord kräver det [Guds ord] att kyrkan söker den rätta förståelsen, uttryckssätten och tillämpningen i varje tid".

Detta är synnerligen anmärkningsvärt. Guds ord ÄR levande och verksamt. (Hebr. 4:12) Men detta är ett faktum som s.a.s. står för sig självt och inget som vi människor måste göra gällande genom våra strävanden. Det Åstrand gör här är att han reducerar både Gud och Bibeln på ett sätt som verkligen inte anstår en luthersk präst eller biskop. Detta alldeles speciellt som det han egentligen gör är att ställa upp det att vi förändrar Guds ord (för det är vad han talar för) som ett villkor för att det ska vara levande och verksamt.

Detta är något alldeles fruktansvärt. Det Åstrand gör här är att han avskaffar Gud, hans ord och hans Ande som livsnerv och livsmärg i kyrkan för att ersätta dem med människan och hennes agerande. Detta är ytterligare ett bevis för att det Åstrand står för är något helt annat än den kristendom som borde vara gällande i vår kyrka. Eller om vi säger det på ett annat sätt: En kyrka som på detta sätt helt dräneras på det som ger henne liv kommer att dö. Det finns helt enkelt inga förutsättningar för liv kvar.

---

Det andra märkliga påståendet är av mindre vikt, men likväl också det märkligt. Åstrand skriver om min "ensidiga strävan att försöka definiera vem som är en villolärare". 

Jag förstår inte vad han avser här. På vilket sätt är det jag gör "ensidigt"? För att jag inte har diskuterat det med honom? För att han inte håller med om att det finns villolärande präster i kyrkan? Som sagt, jag förstår inte vad han avser. Ett gott råd till Åstrand kunde vara att i stället för att i mer än halva sitt svar diskutera en fråga som jag inte alls lyfte i min insändare så skulle han i stället ha öppnat upp gällande detta. Det alldeles särskilt eftersom det var just detta jag fokuserade på i min insändare. Ja, och så kunde han ju faktiskt också ha åtminstone försökt svara på min fråga. Men nej. Det var nog att hoppas alldeles för mycket.  

 

Om Biblisk arkeologi

Idag klockan 15 hålls ett mycket intressant seminarium i Ytteresse bönehus. Tore Jungerstam undervisar om temat "Biblisk arkeologi" och åtminstone jag ser mycket fram emot detta. Min författarmentor Paul L Maier konstaterade att "arkeologin är den kristna trons bästa vän", och med detta syftade han på det faktum att så gott som alla arkeologiska fynd som görs i dagens Israel och områdena däromkring bekräftar det bibliska vittnesbördet. 

Om du är intresserad av att höra mer om vilka arkeologiska fynd som har gjorts i Israel och vad dessa har att säga om Bibelns trovärdighet är du varmt välkommen med på detta seminarium!  

Masspsykos bland politiker och i media

Iltalehti går i en färsk artikel ut med att försvarsminister Antti Häkkänen kritiserar Belgien för att verka till förmån för Ryssland när landet stiger på bromsarna när det gäller ett beslut att lösgöra frysta ryska tillgångar i europeiska (belgiska) banker för ett återuppbyggnadslån till Ukraina. Den amerikanska tidningen Politico talar nu också om Belgiens premiärminister Bart de Wever som "The new bad boy" i Europa. 

Det här visar hur starkt krigspropagandan rullar på och hur alla som inte spelar med blir uthängda och utskällda. Europa (och hela västvärlden) tycks ha drabbats av någon form av masspsykos som gör att det inte går att tänka klart. Eller som åtminstone gör att de flesta inte klarar av att göra det. Bart de Wever är ett undantag här - och låt mig påstå att ifall Antti Häkkänen skulle ha stått i hans skor skulle han nog också ha tagit time out i denna fråga. Eller så skulle åtminstone jag hoppas. Om inte borde han börja syssla med annat än politik. 

Saken är nämligen den att de pengar (140 mrd euro) som det är tänkt att ska ges till Ukraina finns i belgiska banker. Det betyder att ifall det skulle visa sig att det är olagligt att göra på detta sätt är risken stor att Belgien blir skyldigt att ersätta Ryssland för dessa pengar. Att Belgien vill ha garantier av resten av Europas länder att de tar smällen med Belgien om en smäll kommer är varken oresonligt eller att "verka till förmån för Ryssland". Det är uttryckligen att verka till förmån för Belgien, något som en belgisk statsminister utan vidare bör förväntas göra.

Det är väl närmast en självklarhet att dessa ryska frysta tillgångar bör användas för att bygga upp Ukraina efter Rysslands härjningar, men ingen bör eller kan förvänta sig att Belgien ensamt ska bära riskerna här. 140 miljarder är nämligen mycket pengar. 

 

Åstrand och Efesusläxan

Borgå stifts biskop Bo-Göran Åstrand går i media från stolpskott till stolpskott i frågan om kyrkan och samkönade vigslar - och media eldar på frågan. Idag publicerar Svenska Yle en artikel som är oerhört tendentiös och där Åstrand går längre än han någonsin gjort hittills i sina påtryckningar mot de församlingar som väljer att hålla sig till kyrkans linje i äktenskapsfrågan. 

"Församlingsrådet har fortfarande den möjligheten att de, om de så vill, kan stänga kyrkdörren. Det är ju det man har gjort här och det hade man inte behövt göra. Gör man som församlingsrådet gjorde i Korsholm uppfattas det tydligt som en kraftig markering mot samkönade par."

Notera orden "fortfarande" och "det hade man inte behövt göra". Igen: Här har vi en biskop som tydligt går emot kyrkomötets beslut och som tar församlingar som väljer att hålla sig till kyrkans linje i örat. Detta är alltså något alldeles oerhört och något som gör att Åstrand med vett och vilje ser till att erodera det lilla förtroende som eventuellt fanns kvar för hans episkopat och biskopsämbetet i allmänhet i vår kyrka. 

Det Vörå församling gör här är inte att man "markerar mot samkönade par" utan att man markerar att Guds ord, kyrkans bekännelse och kyrkans många gånger genom beslut i kyrkomötet fastslagna äktenskapssyn står fast. Och mycket gott så! 

I artikeln påstås vidare att "Även om det saknas en gemensam uppfattning i den evangelisk-lutherska kyrkan om hur kyrkan ska göra med samkönade vigslar, har samkönade par vigts kyrkligt under flera års tid."

Det må vara sant att det saknas en "gemensam uppfattning" i frågan (vilket i sig är både märkligt och synnerligen bedrövligt eftersom Guds ord är klart och tydligt i frågan) så finns det ett (eller egentligen många) klara och tydliga beslut i kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet - något Svenska Yle givetvis försummar att säga.

Men Åstrand, och Svenska Yle, slutar inte där. Åstrand tar sig friheten att profetera om framtiden. "Med tiden så faller de här sakerna nog på plats, skulle jag säga. Med tiden får vi se att det här blir en del av församlingarnas liv och verksamhet på olika sätt."

Nå, låt mig göra det samma! Om det går på det sätt som Åstrand förutspår - vilket inte alls är omöjligt eftersom lögnen har en tendens att segra i denna i synd fallna värld, särskilt i de fall när media och makten går samman kring den - så kommer kyrkan att reduceras till en aktör i marginalen och det andliga arvet som vi i Finlands Sion har att förvalta kommer att söka sig nya vägar mot framtiden.

Jag tror inte att Åstrand och de andra biskoparna förstår vad de håller på med. Detta är verkligen ingen ursäkt - de borde absolut veta bättre - men de har helt tydligt blivit så förblindade av denna världens furste och hans lögner att de inte klarar av att se vad som håller på att ske. 

Vi behöver alla, liberala och konservativa, noggrant påminna oss om det jag brukar kalla för "Efesusläxan". 

"1 Skriv till församlingens ängel i Efesus:

Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld: Jag känner dina gärningar, ditt arbete och din uthållighet, och jag vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats. Men det berömmer jag dig för, att du hatar nikolaiternas gärningar, som också jag hatar. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis." (Upp. 3:1-7)

Efesus var en blomstrande stad när detta skrevs, och församlingen i Efesus var en av de största kristna församlingarna i världen. Idag finns det där staden fanns bara en grushög kvar.  

 

Välkommen med!

 

Lägesanalys 22/10 2025

ÖT har idag en artikel som berättar om att Korsholms och Larsmo församlingar har gått in för att inte upplåta församlingarnas utrymmen för samkönade vigslar. I Korsholm har församlingsrådet valt att, helt i linje med kyrkomötets beslut, önska att församlingens präster inte alls viger samkönade. (Notera ordvalet: Önska. Inte förbjuda, något de också kunde ha gjort.) Detta har, enligt artikeln i ÖT, fått Bo-Göran Åstrand (som sitter som biskop i Borgå) att "säga ifrån". ÖT väljer också, sin vana trogen, att för allmän bespottelse hänga ut namnen på de församlingsrådsmedlemmar som röstade för att hålla sig till kyrkans ordning och beslut. 

Det här är förstås fullständigt surrealistiskt. En biskop "säger ifrån" när en församling vill hålla sig till Guds ord och till den ordning och de beslut som gäller i vår kyrka. Vem skulle ha trott att en dag som denna skulle komma!

Åstrand visar här med all önskvärd tydlighet att han och de andra biskoparna för det första helt struntar i Guds ord, och för det andra att de inte är ens det minsta intresserade av att bevara ordningen, friden och enheten i kyrkan. Det enda de är intresserade av är att vara världen och hbt-lobbyn till lags. Ja, Åstrand visar tydligt att han de facto idag är en viktig aktör inom denna hbt-lobby som arbetar på att förändra normerna i kyrkan och i samhället. 

---

ÖT har också, på ledarplats, fördömt Korsholms och Larsmo församlingar för deras beslut och rakt ut sagt att dessa båda församlingar "bör tänka om". Anna Sourander, som har skrivit ledaren, hävdar dessutom att "argumentet är svagt" för att inte godkänna att församlingarnas utrymmen används för samkönade vigslar. Detta visar bara att Sourander och ÖT inte alls har förstått situationen och hela saken. 

Kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ, beslöt i maj att inte gå in för biskoparnas förslag att vår kyrka skulle ha två parallella äktenskapssyner. (Jag har tidigare skrivit om hur galet detta förslag var.) Med detta borde saken (igen, nu för åttonde eller nionde gången) vara utagerad. Men nej. Bara några veckor efter kyrkomötet tog sitt beslut gick biskoparna, på ett sätt som tidigare skulle ha setts som fullständigt omöjligt, i öppet trots emot kyrkomötet. Detta när de alltså sände ut sina pastorala råd angående samkönade vigslar. 

Det är inte svag argumentation att motivera ett beslut i församlingsrådet med beslut som har fattats i kyrkans högsta beslutande organ. Att gå emot detta beslut skulle däremot kräva synnerligen svajig och svag argumentation. 

Det är helt tydligt att Sourander, och ÖT, (likt biskoparna) är helt förblindade av viljan att få också kyrkan fördärvad i denna fråga. Att Sourander sedan ljuger öppet och oförblommat när hon säger att sexuell läggning är en identitet, något som "omfattande vetenskaplig forskning har visat", är inte ägnat att precis öka förtroendet för henne och den tidning hon representerar. 

---

Det är ett enormt problem att vi i vår kyrka idag har biskopar som öppet går emot Guds ord och vår kyrkas ordning och fattade beslut. Detta har lett till den anarki som idag råder i kyrkan. Det är för svagt att säga att biskoparna borde förstå att avgå, så därför ids jag inte säga det. Det verkligt stora problemet är ändå att den nya lära biskoparna har infört samtidigt gör att evangeliet fördunklas och försvinner. Som jag tidigare har skrivit innebär hållningen att människan är skapad sådan hon är (idag) att vi avskaffar syndafallet, och när vi gör det behövs inte heller någon Frälsare och något evangelium. I praktiken har alltså biskoparna gjort en palatsrevolution och i grund förändrat/fördärvat den kristna tron så att den nu är något helt annat. 

Hur ska Finlands folk idag kunna få höra ett rätt evangelium? Vems är ansvaret för att den kristna tron ska bevaras i vårt land? Att dessa frågor överhuvudtaget ska behöva ställas är något alldeles oerhört. Att de dessutom ska behöva ställas i en situation när en (ungdoms)väckelse drar fram över landet och världen gör det hela ännu mer anmärkningsvärt. Eller så inte. Själafienden är inte overksam när byten tas ifrån honom. Men det är så oerhört tragiskt att biskoparna (och media) har ställt sig på hans sida och på detta sätt går emot evangeliet.  

Mera pengar på den gröna omställningen!

Finlands klimatpanel har igen tuktat regeringen för de, som klimatpanelen anser, alldeles otillräckliga åtgärder regeringen har vidtagit för att uppnå klimatmålen. Klimatpanelen listar 14 saker/områden som de anser att bör åtgärdas för att klimatarbetet igen ska hamna på rätt spår för att vi ska kunna uppnå klimatneutralitet år 2035. 

Problemet är bara det att alla (eller åtminstone de flesta av) dessa åtgärder är fruktansvärt dyra att genomföra - och att de inte har någon som helt betydelse för klimatet om inte alla andra också gör samma saker. Bl.a. annat anser klimatpanelen att "pengar borde reserveras för satsningar på den gröna omställningen". 

Problemet är bara det att "den gröna omställningen" inte fungerar. Ekonomiskt alltså. Det har de senaste åren östs pengar på den gröna omställningen, men dessa pengar har knappt skapat några lösningar alls som fungerar i en konkurrenssituation. Northvolt i Sverige är ett mycket bra exempel. Input: en massa skattepengar. Utput: Ingenting. Detta var det först riktigt stora försöket (på företagsnivå) i Norden att gå över till ett grönt alternativ, och det slutade i konkurs. Stegra ser ut att vara nästa stora satsning som är på fallrepet. Igen: En massa bortkastade skattepengar för absolut ingenting. Ja, här, liksom i Nortvoltspektaklet, finns det säkert en del rika riskkapitalister som skott sig, men det är allt. Ja, och då har jag ännu inte kommit in på den största katastrofen av dem alla, alltså vindkraften. Hur kan en "affärsidé" som går ut på att producera el när den är närmast gratis (och inte producera någon el när den kan säljas till lönsamma priser) fungera? Svaret är enkelt: Det kan den inte. 

När ska vi lära oss? Ännu har vi åtminstone inte lärt oss någonting alls. T.ex. vården tvingas spara sig närmast till döds medan pengar fortsättningsvis öses över dessa gröna omställningssatsningar som inte kommer att lyckas. Men tydligen är det så vi vill ha det.    

Kyrkohistoria

 I det nyaste numret av tidskriften Perusta (På svenska: "Grunden", utgiven av Suomen Raamattuopisto) får läsarna bevittna hur kyrkohistoria skapas. Professor emeritus Jouko Martikainen går i ett öppet brev till ärkebiskop Tapio Luoma ut hårt och konstaterar att han inte längre kan betrakta honom som ärkebiskop för Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Detta eftersom Luoma öppet leder vår kyrka in i villolära.

Detta är i och för sig inget nytt - t.ex. har jag många gånger här på bloggen talat om att biskoparna numera står för irrlära. Men det faktum att det är en teologieprofessor som gör detta är hela skillnaden, låt vara att han är emeritus. Av tradition (åtminstone i Finland) har det alltid varit professorernas uppgift att tukta avfallna biskopar. När en professor därför öppet går ut och hävdar att biskoparna förlorat sin lagliga rätt att förbli i sitt ämbete vet vi att det är allvar.

I det senaste numret av nämnda tidskrift skriver chefredaktören Vesa Ollilainen också en mycket läsvärd ledare om vägen framåt för våra väckelserörelser under rubriken "En ny kyrklig struktur kommer". Texten är på finska, men med dagens teknik är det lätt att låta översätta den.     

Eldfängd situation

Som jag skrivit ett par gånger här på bloggen är vi nu ett eller ett par dåliga beslut från ett storkrig. Helt i onödan, får jag tillägga. På något sätt verkar det som om världen just nu befann sig i samma situation som 1914 när ingen egentligen ville ha krig men världen bara s.a.s. "gled in i" ett världskrig. Med den reservationen att det verkar som om det finns sådana som faktiskt vill ha ett krig. I min dagliga mediarunda igår stötte jag på flera artiklar där det skrevs om att Finland är på väg in i en "krigsekonomi" och där läsaren fick bilden av det mera handlar om NÄR kriget kommer, inte OM det gör det. Att vi sedan har mer eller mindre krigstokiga politiska ledare som inte lyssnar på vad Ryssland säger om orsakerna till kriget och som försöker avsluta kriget genom att införa mer av det som startade det i första början gör verkligen inte saken bättre. 

Jag har tidigare trott att Donald Trump har förstått varför kriget började och vad som är orsaken till det, men hans senaste viftande med Tomahawk-kortet har gjort att jag börjat tvivla. Man kan förstås alltid fundera om Ryssland verkligen menar allvar när de talar om "röda linjer", men när de nu så tydligt talar om hur de ser på Tomahawk-missilerna och dessa missilers kärnvapenförmåga anser åtminstone jag att vi behöver vara väldigt försiktiga. 

Ukraina-kriget är just nu i en sådan situation att det (som en följd av ett eller ett par dåliga beslut) kan utvecklas till ett storkrig, eller ännu värre, till ett kärnvapenkrig. Att Ukraina dessutom gör allt de kan för att pressa fram en eskalering är förstås förståeligt. De har insett att de inte kan vinna detta krig ensamt och att de står inför en mycket svår krigsvinter. Ur deras synvinkel är det ingen skillnad om kriget eskalerar eller inte - de står i vilket fall som helst själva inför ett existentiellt hot. En eskalering skulle däremot ge dem möjligheter att ännu vinna kriget, varför detta, ur deras synvinkel, helt tydligt är att föredra.

I en sådan situation skalle det vara så oerhört viktigt att våra politiska ledare skulle ha mycket is i hatten - och det samma gäller absolut för media. Alla förhastade slutsatser och tolkningar kan bidra till en eskalering av kriget med katastrofala följder. Men framför allt skulle det vara oerhört viktigt att väst skulle förstå vad som gjorde att Ryssland startade detta krig. Det går nämligen inte att lösa ett problem (eller i detta fall: få fred till stånd) om man inte har förstått vad som är grundorsaken till problemet. 

Som sagt står vi just nu bara ett eller par dåliga beslut från ett helt onödigt storkrig. Det verkligt stora hotet är att många av våra politiska ledare inte tycks förstå detta, och det är framför allt detta som gör att detta luktar väldigt mycket 1914.  

Mera om välsignelsebristen

De politiska partierna (förutom Vf) ställde sig igår bakom en överenskommelse gällande en "skuldbroms" i den finländska ekonomin. Överenskommelsen sägs vara "historisk". 

Tanken att begränsa upplåningen är förstås god, men det här kommer tyvärr inte att fungera. Avsikten med skuldbromsen är att begränsa landets skuldsättning till 40% av BNP (idag: 80%), detta genom att minska skuldsättningen med någon procent per år.

Verkligheten är att Finland i år, 2025, tar nya lån för uppskattningsvis 13,2 miljarder (!) euro, och detta trots att regeringen har gjort vad de kunnat för att minska budgetunderskottet. Detta innebär att 15% av budgeten finansieras med lån. 

Jag har sagt det många gånger, både som en varning före vi trampade Guds vilja gällande äktenskapet under våra fötter och många gånger efteråt: Om vi beter oss på detta sätt tackar vi nej till Guds välsignelse över vårt land. Här ser vi en följd av detta. En annan är det som pågår bakom vår östgräns och vars slutliga effekter vi ännu inte har sett. 

Vårt land lider inte av pengabrist utan av brist på välsignelse. Och detta kureras inte med skuldbromsar eller Natomedlemskap. Men tyvärr är vi samtidigt slagna med blindhet så att vi inte ser vad vår situation beror på. Lös den knuten, den som kan!  

Frihet!

Igår var temat i kyrkoåret "Guds barns frihet". Det här är ett härligt och samtidigt mycket viktigt tema. I episteltexten skriver Paulus: "Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen." Han talar om hur vi i och genom Guds nåd blivit befriade från allt sådant som tidigare har bundit oss. Framför allt har vi blivit befriade från vår bundenhet under synden och från syndens makt.

Idag tänker människan ofta felaktigt så att det är bara om vi kastar av oss "religionens bördor" som vi kan bli fria. Då ser vi religionen (läs: den kristna tron) som ett system av lagar och bud som vi måste följa och vara slavar under. Då blir vägen till frihet alltså att förkasta dessa regler och bud och så kunna vara fri.

Men sanningen är att vi inte kan bli fria på den vägen. Orsaken är att vi människor är syndare, och syndens börda följer med oss även om vi försöker låtsas som att den inte gjorde det. Så den som förkastar den kristna tron i avsikt att bli fri blir inte fri, utan det hon kastar bort är inte bundenheten och slaveriet utan den enda fungerande nyckeln till sann och verklig frihet hon har att tillgå.

Det är bara i Kristus vi kan bli verkligt fria. Han befriar oss från synden, skulden och skammen. Och framför allt befriar han oss från döden och fruktan för den samma. En människa som tänker fel här kan lura sig själv att tro att om hon förkastar Kristus kommer de öppna vidderna med obegränsad frihet att öppna sig för henne, men eftersom hon inte kan lösgöra sig från sig själv kommer hennes fångdräkt att följa med henne. Således blir det hon tänkte sig som obegränsad frihet och öppna vidder inte alls det hon eftersträvade.

Det däremot, som hon tänkte var ett inskränkt liv under lagar och bud, innebär i själva verket den frihet hon sökte. Problemet är bara det att människan behöver ta steget i tro ut i denna frihet i Kristus innan hon förstår och ser att det är så. Först då ser hon de fria vidderna och den friska och rena luften i det liv Kristus har befriat henne till.

Oroväckande!

Igår publicerade Yle en mycket oroväckande nyhet på sin webbplats. Under rubriken "Yksi kuva näyttää kuinka laitaoikeistosta tuli Euroopan suurin voima" finns en bild som visar vilka partier som skulle vinna parlamentsvalen i Europas länder om valen skulle hållas just nu. I många länder skulle högerpopulistiska partier bli störst, och i främst de nordiska länderna skulle vänsterdito göra det samma. Det är endast i länderna på Balkan, den Iberiska halvön och i Estland och Slovakien som mittenpartier skulle vinna valen.

Det här är som sagt oerhört oroväckande. (Tillika med det faktum att Yles artikel bara tycks se problem med högern!) Den polarisering vi ser ske inför våra ögon just nu där den politiska mitten kraftigt tappar mark och där väljarna söker sig allt längre höger- och vänsterut på den politiska skalan kommer att lamslå politiken i vår världsdel i en tid när det i fråga efter fråga borde kunna hittas någon form av samsyn. 

Orsaken till denna polarisering är inte svår att få ögonen på - även om makthavarna själva (och till en del media) gärna skyller på t.ex. Trump och den polarisering han har fått till stånd i USA. Men nej. Orsaken till att den politiska mitten tappar terräng är de missbedömningar och galna beslut som har fattats under deras tid vid makten. Energipolitiken (den gröna omställningen), migrationspolitiken, inskränkningarna i yttrandefriheten och hela woke-agendan. Listan kan göras längre än så, men redan detta räcker mer än väl till. 

Makthavarna har misslyckats, helt enkelt. Och det grovt. Som ett resultat ser vi en kontinent som en lång tid har saknat ekonomisk tillväxt, som har problem med sin energiförsörjning, med arbetslöshetssiffrorna, med integreringen och där icke-havliga värderingar jagas på olika sätt. 

I en sådan (självförvållad) situation är det inte konstigt att väljarna letar med ljus och lykta efter alternativ. Fram på scenen träder då höger- och vänsterpopulister som lovar förändring, men som knappast har redskapen som behövs för att infria sina löften. Den här situationen är som sagt ytterst oroväckande. 

---

Det största hotet kommer ändå inte från populisterna, varken till höger eller till vänster. Nej, det största hotet kommer faktiskt i dagens läge från de partier och politiker som ser sin makt hotad (och som inser att alternativet som erbjuds inte kommer att kunna lösa problemen Europa kämpar med). I Tyskland har redan åtgärder inletts för att förbjuda det högerpopulistiska AfD som leder i opinionsmätningarna, och om/när Tyskland går in för denna extrema metod för att "rädda demokratin" kommer andra att följa efter. Ja, i själva verket är inte Tyskland ens först. Jag har här på bloggen skrivit om hur den första valomgången i presidentvalet i Rumänien ogiltigförklarades i fjol och segraren i detta val förbjöds att ställa upp i det nya valet. I Moldavien förbjöds för bara några veckor sedan det största oppositionspartiet strax innan valet och i Polen har de nya makthavarna gått in för att förfölja de ledande politikerna i det parti (PiS) som hade makten före det senaste valet. 

Risken är stor att makthavarna, i sin desperation och med hjälp av motiveringen att de vill "rädda demokratin", kommer att montera ner den samma. 

Och orsaken till allt detta är som sagt en totalt misslyckad politik. Så här går det när (galna) värderingar och en snedvriden verklighetsbild  tillåts styra framom realism och sunt tänkande.   

Kan rekommenderas!

Som sagt kan jag varmt rekommendera detta! Här hittas god litteratur till mycket möjliga priser. Bl.a. en hel.del titlar av Martin Luther. Jag planerar också att vara på plats med min nya bok Skattsökarna mellan klockan tio och elva. 
 

Några kommentarer till Sofie Staras ledare

Sofie Stara kommenterar prästbristen och måndagens Slaget efter tolv på ledarplats i ÖT. Jag har för närvarande inga planer på att ge mig in i någon debatt med henne, men hon har några faktafel i sin ledare som jag gärna kommenterar här på bloggen. För det första är jag ingen "representant för SLEF". Jag är medlem i SLEF och predikar på möten och samlingar när jag blir kallad. Detta var något som jag gjorde mycket klart för redaktören för Slaget efter tolv, men jag vet inte hur tydligt det kom fram i själva programmet. Således är formuleringen att det är "oresonligt" att kräva att präster ska samarbeta med kvinnliga präster mitt och inte någon officiell hållning från SLEF:s sida - vilket Stara hävdar i sin ledare. Jag vill också påpeka att jag alltid varit noggrann med att påpeka att detta inte är någon könsfråga. Jag personligen har haft större problem med manliga villolärare än vad jag har haft med kvinnliga präster. 

Stara skriver också att "Att Nyman i egenskap av predikant för SLEF kan sitta i en diskussion med stiftets biskop, och indirekt säga att han är en manlig villolärare som inte håller sig till Guds ord, är i sig ett bevis på att kyrkan har både tålamod och tolerans. Något liknande hade varit helt otänkbart för inte så länge sedan."  

Här på bloggen har jag klart och tydligt visat att Åstrand är en villolärare, så därvidlag har jag inget problem med det Stara skriver. Men hon visar i det ovan anförda citatet att hon inte har koll på kyrkohistorien. Jag var mycket återhållsam i min kritik i programmet, och idag är vi överlag mycket försiktigare än vad fallet varit tidigare med att kalla villolärare för vad de är. Vad som tidigare var otänkbart var väl närmast att INTE använda hårda ord i detta sammanhang. För att ta ett belysande exempel: Luther använde ofta ett mycket mustigt språk. En gång tillrättavisade han en furste med dessa ord: "Du åsnornas åsna, du fähund, lögnhals och isterbuk, du djävulens son!" 

Noteras kan att Luther efter en tid närmast bad om ursäkt för sitt uttalande. Han menade att han "använt ett alltför hovsamt språk" - alltså att han varit alltför snäll mot denne fiende till Guds ord.    

Vegekorvar?

Världsfreden står och balanserar på en knivsegg, Vi är ett eller ett par dåliga beslut från ett världskrig. Ukraina-kriget och den gröna omställningen har gjort att Europas ekonomi går på knäna. Mellanöstern har en längre tid varit som en öppen kruttunna med ett tomtebloss nedstucket i den. Och vad sätter EU-parlamentet sin tid och energi på? Jo på att diskutera om vegekorvar och -burgare ska få heta korvar och burgare. 

Någon kan kanske hävda att det är bra att EU-parlamentet sätter sin tid på frågor som inte har någon som helst praktisk betydelse eftersom de då inte ställer till med mera elände i andra frågor - och det är i och för sig sant. Men ändå: Är det faktiskt saker som detta som de ska sätta tid och pengar på just nu? 

För min del räcker det mer än väl om ordet "vege" finns med. Mitt intresse för att köpa en sådan produkt försvinner genast jag ser de fyra bokstäverna. Jag ser inte ens, tror jag, vad som kommer efter i produktnamnet, och jag tror att många ser saken på samma sätt. För handen på hjärtat: Ingen är väl så borta att han/hon köper en produkt som börjar med ordet "vege" och sedan blir besviken när det visar sig att produkten inte innehåller något kött. Eller? 

Reflektioner efter Slaget II

 En god vän frågade hur jag kände det efter mitt deltagande i Slaget efter tolv igår, och jag konstaterade att jag var närmast bedövad. Men egentligen var det inte bara efteråt som jag kände mig bedövad, utan känslan av bedövning kom redan under sändningen. Jag var där, headsetet på huvudet och mikrofonen på, men jag var ändå liksom inte riktigt där. Det här var en känsla som jag aldrig upplevt tidigare.  

Jag har försökt analysera den här känslan så här i efterhand, och jag har konstaterat att det här gjorde att jag kanske inte var så offensiv som jag hade tänkt att jag skulle vara. Sett i bakspegeln var det kanske en bra sak, en mer aggressiv inställning skulle kanske ha varit kontraproduktiv. Eller så inte, vem vet. 

Men när jag satt och funderade i morse slog mig en tanke. En konkret orsak till varför jag drabbades av denna bedövning var säkert att jag under de senaste åren har hållit mig i den trygga bubbla som består av väckelsekristna sammanhang, mestadels förstås då evangeliska kretsar, och Pedersöre församling. Alltså sammanhang där Guds ord sås ut i rikligt mått och där ett rätt evangelium finns i överflöd och där den toxiska teologi som är vanligt förekommande på annat håll i det kyrkliga landskapet i stiftet och kyrkan egentligen inte alls har någon plats.

Visserligen har jag här på bloggen sett mycket inkrökt och snedvriden filosofi, även teologi, men det är ändå annorlunda. Igår exponerades jag så plötsligt för denna toxin i rikligt mått. IRL. Det blev en chock att inse att det faktiskt finns människor/präster som är så här oerhört skadade i sin tankevärld. I kyrkan. I prästämbetet. Det här är så oerhört sorgligt att se! 

Men det här är tyvärr verkligheten i alltför många församlingar i vår kyrka idag. De domineras av denna toxiska teologi som betraktar Guds ord som något gammalt och irrelevant. Denna teologi lämnar efter sig en ofruktbar öken. Vilken är kyrkans framtid där en sådan teologisk syn är förhärskande? Ja, finns det någon annan möjlighet än att det kommer att leda till att kyrkan och församlingarna blir ett museum som någon gång får ett besök när traditionen så kräver eller när man vill se hur det var förr? 

I motsats till detta ökenlandskap ser vi hur det ännu finns oaser där Guds ord får gälla och ett rätt evangelium fortfarande predikas. Pedersöre församling hade i söndags långt över 1000 (!) gudstjänstbesökare. Förvisso var det Mikaelidagen, men ändå. Vi deltog i söndagskvällens Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem. Där fanns en del lediga platser, men det var inte många. Åldersspannet var 0-90+. Barnfamiljer, (inte så många ungdomar och unga vuxna denna gång eftersom SLEF:s höstläger med över 100 deltagare avslutats just innan mässan började) människor mitt i livet och pensionärer. Alltså alla åldrar tillsammans, precis som det ska vara i en levande församling. 

Guds ord är liv, och det ger liv. Ett rätt och rent evangelium skapar en levande gemenskap med Herren Jesus framför allt, men även människor emellan.

--- 

Under sommarens årsfest i Esse satt jag under en middag och pratade med en broder från södra Finland. Han sade att han levt i ett ökenlandskap i femton år, men att hans räddning blev de mässor som SLEF startade upp i Helsingfors. Hans budskap till mig (och till oss) var att vi inte får glömma bort våra systrar och bröder som lider nöd. Det finns många sådana kristna runt om i vår kyrka, och givetvis kan inte våra väckelserörelser möta alla behov, men här finns en mycket stor uppgift för oss! Tyvärr har kyrkans ledning med biskoparna i spetsen gått in för att förbjuda dessa mässor på flera håll ( hittills i Björneborg, Seinäjoki och Sibbo), och det är tydligt att detta bara är början. Målet är uppenbart: Alla ska tvingas in i den toxiska atmosfär som den bibelförnekande teologin skapar.

Det här är så sorgligt. Och framför allt är det kyrkosplittrande.   

Reflektioner efter Slaget

Jag var som sagt med i Slaget efter tolv idag. En halvtimme är kort tid för tre talträngda personer, och även om moderatorn gjorde det bra hade jag ett "tvåfrontsslag", varför det var mycket jag skulle ha velat och kanske också borde ha sagt som blev osagt. Några saker kan och vill jag utveckla här på bloggen. 

Först och främst frågan om de som blir prästvigda och som inte kan omfatta allt som sker i samband med prästvigningen. Det var lågt - t.o.m. med BG:s standard - att (miss)förstå det jag sade om att ha fingrarna i kors bakom ryggen som om handlade det om krucifixet. Som jag sade kan jag bara tala för mig själv och om någon vill veta hur andra ser på saken måste man fråga dem. Men om jag skulle stå där inför altaret i en prästvigningssituation med BG (något som aldrig kommer att ske) skulle jag absolut hålla fingrarna i kors bakom ryggen. Inte inför krucifixet, inte inför trosbekännelsen eller den lutherska bekännelsen och inte heller inför Bibeln (vilket många prästkandidater tyvärr gör idag) men inför BG och hans teologi (som ju inte längre är kristen - vad den är vet jag inte) och framför allt inför det att ställa mig under hans pastorala översyn. Detta hann jag inte säga, och bra var kanske det. Det lilla jag hann säga eldade tydligen upp de två andra debattörerna ganska ordentligt och vad detta skulle ha åstadkommit är svårt att sia om. Kanske skulle de ha självantänt. 

Sedan helt kort om det BG sade om att ingen får underkänna någon i vår kyrka. Uttryckligen så att ingen som vill bli präst får underkänna en annan präst. Tyvärr blir det här så oerhört tydligt hur blindheten fungerar. När jag träffar mina studiekamrater från Åbo som, likt mig, inte kunde få prästvigning och när jag umgås med andra väckelsekristna som BG medvetet har valt att inte vara biskop för emedan han inte bryr sig om att se till att de kan få sådana församlingspräster som de kan ha förtroende för - då ser jag uttryckligen sådana som har blivit underkända. Och det av stiftsledningen. Men det är kanske skillnad på vem som underkänner och också på vem som blir underkänd?   

Om kristen enhet

Vi blir idag ofta, från biskopligt håll, beskyllda för att skapa splittring när vi vägrar ha altargemenskap med sådan präster och biskopar som inte håller sig till Guds ord. Detta är förstås en lögn. Det är nämligen inte den eller de som tar avstånd från villolärare som skapar splittringen i kyrkan utan splittringen skapas av de som ger sig hän åt villoläran. 

Låt mig ta en bild som kanske kan hjälpa till att förklara detta: Kristen gemenskap fungerar inte så att två eller flera personer bestämmer sig för att samlas och ha gemenskap med varandra och så kalla denna gemenskap för en kristen sådan. Nej, utan den kristna gemenskapen fungerar så att människor samlas kring Herren Jesus och kring hans ord. Endast med honom (och med Guds ord) i centrum blir det en kristen gemenskap. Därför är det, alltid när det blir splittring, den som går bort från Herren Jesus och Guds ord som skapar splittringen.

Helt konkret: Om en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) står i predikstolen och för altaret och en kristen människa vägrar delta i en sådan gudstjänst är det inte den som drar sig undan som skapar splittring i församlingen och i kyrkan, utan splittringen åstadkoms av den som har gått bort från Guds ord och därmed från Herren Jesus. 

Jesus säger detta klart i Joh. 14:23-24: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig."

---

Låt mig säga detta så tydligt som möjligt: All splittring är av ondo. Men det är inte splittringen i sig som är det onda, utan det onda består i orsaken till splittringen, alltså det att kristna människor överger Guds ord.    

Om prästbristen II

Igår blev det klart att jag kommer att medverka i måndagens "Slaget efter tolv" i radio Vega angående just detta ämne. Jag var länge tveksam till huruvida det är vist att ställa upp på detta, men eftersom ämnet är så angeläget valde jag att tacka ja. En stor fördel med ett direktsänt program är att det som sägs går ut i etern utan redigering. 

Som sagt är detta ämne ytterst angeläget. Men ett ännu större problem än prästbristen är bristen på präster som står för och förmedlar en radikalt förkunnelse om lag och evangelium. Dessa två problem är förstås sammanlänkade. Det finns idag alltför många predikstolar där det som förkunnas knappast kan beskrivas som annat än ljummen rappakalja eller som MTD-religion. Förstås finns det ännu i vår kyrka präster som kämpar på med att så ut Guds ord, men med det prästvigningsstopp vi har idag och som förhindrar bibeltroende prästkandidater från att bli prästvigda blir predikstolar där vi får höra lagen i sin fullhet och evangeliet i sin härlighet allt mer sällsynta. 

Dagens människor kämpar med samma oro och samma bördor som människan alltid har kämpat med, och den ljumma rappakalja som serveras i alltför många församlingar idag kan inte hjälpa dem. Det som behövs är en radikal förkunnelse där synden kallas vid sitt rätta namn och avslöjas och där ett rätt evangelium får läka de sår som synden och världen har gett oss människor. Dagens människa behöver få höra att Gud är på deras sida. Att Jesus kom, inte för att döma dem utan för att frälsa dem och upprätta förhållandet till Levande och Helige Gud. 

Detta är kyrkans uppgift och enda hopp. Där den ljumma rappakaljan får ljuda förvandlas kyrkorna till museum och tron blir på sin höjd en fernissa. 

---

Idag ser vi hur biskoparna och kyrkans ledning gör allt de kan för att tysta ner en biblisk förkunnelse. Inte nog med att biskoparna stoppar bibeltroende prästkandidater från prästvigning (kvinnoprästfrågan är bara en liten del i detta) så försöker de också stoppa sådana gudstjänstgemenskaper där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" och tvinga hungrande och törstande människor att i stället delta i rappakalja-gudstjänster där präster de inte har förtroende för predikar. 

Det senaste exemplet på hur denna "nya" linje fungerar ser vi i Paipis i Sibbo där den lokala kyrkoherden (i linje med tidens melodi) med hjälp av ekonomisk påtryckning tvingat bykyrkans ledning att kasta ut "Elävän veden messu" ur bykyrkan. Den första av dessa mässor firades 21/9, och den lilla bykyrkan var överfull av människor i alla åldrar. Enligt planerna skulle nästa mässa ha firats 19/10, men nu blir den alltså inte av. 

Vad håller kyrkans ledning egentligen på med? Här, liksom i Seinäjoki och i Björneborg, har vi en levande gudstjänstgemenskap där ordet förkunnas i enlighet med kyrkans bekännelse och där barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och pensionärer samlas för att fira gudstjänst. Och detta förbjuder kyrkans ledning! I stället vill de att dessa människor ska gå till församlingens gudstjänst där det finns en präst som kanske inte ens tror på det han eller hon är satt att förkunna och som därför inte vågar (eller vill) förkunna lag och evangelium och som de därför inte kan ha förtroende för. Alla förstår nog att detta inte kommer att ske. Så i stället för att få fira mässa i Paipis bykyrka kommer dessa människor att inte fira mässa överhuvudtaget. Är det verkligen vad kyrkoledningen vill? Är det verkligen så här biskoparna och kyrkans ledning fullgör sin uppgift? 

---

Det är sant att vi har prästbrist i vår kyrka idag, och speciellt i Borgå stift. Men vi har samtidigt en ännu större och allvarligare brist: Vi har brist på evangelium. Inte för att det inte skulle finnas sådana som är beredda att förkunna evangelium, utan för att dessa inte ges möjlighet att göra det.  

    

Väckelse i Gaza!

Nättidningen Seurakuntalainen förmedlar en nyhet som inte når över nyhetströskeln i "vanlig" media men som är oerhört uppmuntrande. Mitt i allt elände i krigets Gaza pågår en väckelse bland muslimerna. När kriget bröt ut i oktober 2023 fanns det i hela Gaza ungefär 200 Kristustroende f.d. muslimer. Idag har denna skara tredubblats och sannolikt mycket mer än så. Abu Ayman (fingerat namn p.g.a. hotet från Hamas) och hans hjälporganisation berättar att antalet nyomvända f.d. muslimkristna nu överstiger antalet infödda kristna i Gaza. Orsaken till väckelsen är att många muslimer blivit besvikna på Islam eftersom de ser hur Hamas (= rättrogna muslimer) stjäl mat från hjälpsändningarna och inte bryr sig i vanligt folks lidanden. Detta samtidigt som de kristna tar sig an och hjälper sina grannar och delar sin mat med dessa trots små medel och möjligheter. Ayman berättar också om hur muslimer i syner mött Jesus (något som inte är ovanligt i den muslimska världen) och som ett resultat av detta kommit till tro på honom. 

Det som pågår i Gaza idag är fruktansvärt. Men det finns ljusglimtar också där. Detta är en av de absolut största, och vi får be för våra nya bröder och systrar, dels om beskydd, dels om att de frimodigt skulle våga berätta vidare om den Herre de fått möta och lära känna.  

Om prästbristen

Jag fick för en tid sedan ett par kommentarer publicerade på Svenska Yle under artikeln om kyrkans prästbrist. Jag skrev: "Det finns nog en hel del färdigt utbildade teologer som gärna skulle vara präster, men kyrkans oresonliga hållning till oss som vill lyda Guds ord är det största hindret idag. Så domkapitlen och kyrkans ledning får ligga som de har bäddat. Tyvärr är det inte de utan församlingarna som får lida för denna styvnackade linje."

Detta är förstås sant, men i efterhand har jag tänkt vidare på frågan och insett att det centrala i denna fråga inte är prästbristen i sig och inte vi som förvägrats prästvigning utan den stora frågan i denna fråga är biskoparnas oförmåga att vara herdar för hela hjorden - och den därav kommande splittring vi ser i kyrkan idag. 

Saken är nämligen den att det finns många församlingsmedlemmar som vill ha präster de kan ha förtroende för. Präster som ser Bibeln som Guds ord och, i enlighet med Kyrkoordningens första paragraf, menar att kyrkans liv och förkunnelse ska vara i enlighet med Guds ord. I dagens läge vägrar biskoparna att vara biskopar också för dessa församlingsmedlemmar. De försummar sin uppgift när det gäller att se till att det finns sådana präster att tillgå. Biskoparna är helt enkelt inte biskopar för hela kyrkan, bara för den del som inte bryr sig i om det förkunnas ett rent och klart evangelium eller inte. De tar helt enkelt inte sitt ansvar som biskopar, och när så sker är det inte märkligt alls att det uppstår nya gudstjänstgemenskaper i marginalerna. 

Det tragiska i sammanhanget (eller rättare sagt en av de tragiska sakerna) är att biskoparna och domkapitlen sedan försöker tysta ner och förbjuda dessa gudstjänstgemenskaper. (I Seinäjoki och Björneborg i första hand.)

Det här kommer förstås inte att lyckas, men det biskoparnas handlande kommer att orsaka är att klyftan inom kyrkan fördjupas och splittringen blir allt mer sannolik. 

En sak som borde stämma till eftertanke i detta sammanhang är frågan om vem som samlas. När vi ser på de allra flesta gudstjänster inom folkkyrkan idag där en kvinnlig präst eller en manlig villolärare står i predikstolen ser vi mest tomma bänkrader och mycket grått hår. (Det är inget fel med grått hår, men det säger något om framtiden ifall gudstjänstbesökarna har mestadels grått hår.) När vi däremot ser på SLEY:s mässor som biskoparna vill förbjuda, eller varför inte SLEF:s Gloria Dei-mässor, (eller missionsstiftets mässor) så ser vi en helt annan bild. Där finns barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och förstås också de gråa håren. Den bild vi ser där är sådan församlingen är tänkt att vara. Alla åldrar tillsammans. Alla åldrar representerade. 

Varför är det så här? Svaret är enkelt: Ett rent och klart evangelium är tilltalande. Det drar till sig människor. 

Varför motarbetar biskoparna detta? Se där den stora frågan.