Som sagt kan jag varmt rekommendera detta! Här hittas god litteratur till mycket möjliga priser. Bl.a. en hel.del titlar av Martin Luther. Jag planerar också att vara på plats med min nya bok Skattsökarna mellan klockan tio och elva.
fredag 10 oktober 2025
Kan rekommenderas!
Några kommentarer till Sofie Staras ledare
Sofie Stara kommenterar prästbristen och måndagens Slaget efter tolv på ledarplats i ÖT. Jag har för närvarande inga planer på att ge mig in i någon debatt med henne, men hon har några faktafel i sin ledare som jag gärna kommenterar här på bloggen. För det första är jag ingen "representant för SLEF". Jag är medlem i SLEF och predikar på möten och samlingar när jag blir kallad. Detta var något som jag gjorde mycket klart för redaktören för Slaget efter tolv, men jag vet inte hur tydligt det kom fram i själva programmet. Således är formuleringen att det är "oresonligt" att kräva att präster ska samarbeta med kvinnliga präster mitt och inte någon officiell hållning från SLEF:s sida - vilket Stara hävdar i sin ledare. Jag vill också påpeka att jag alltid varit noggrann med att påpeka att detta inte är någon könsfråga. Jag personligen har haft större problem med manliga villolärare än vad jag har haft med kvinnliga präster.
Stara skriver också att "Att Nyman i egenskap av predikant för SLEF kan sitta i en diskussion med stiftets biskop, och indirekt säga att han är en manlig villolärare som inte håller sig till Guds ord, är i sig ett bevis på att kyrkan har både tålamod och tolerans. Något liknande hade varit helt otänkbart för inte så länge sedan."
Här på bloggen har jag klart och tydligt visat att Åstrand är en villolärare, så därvidlag har jag inget problem med det Stara skriver. Men hon visar i det ovan anförda citatet att hon inte har koll på kyrkohistorien. Jag var mycket återhållsam i min kritik i programmet, och idag är vi överlag mycket försiktigare än vad fallet varit tidigare med att kalla villolärare för vad de är. Vad som tidigare var otänkbart var väl närmast att INTE använda hårda ord i detta sammanhang. För att ta ett belysande exempel: Luther använde ofta ett mycket mustigt språk. En gång tillrättavisade han en furste med dessa ord: "Du åsnornas åsna, du fähund, lögnhals och isterbuk, du djävulens son!"
Noteras kan att Luther efter en tid närmast bad om ursäkt för sitt uttalande. Han menade att han "använt ett alltför hovsamt språk" - alltså att han varit alltför snäll mot denne fiende till Guds ord.
onsdag 8 oktober 2025
Vegekorvar?
Världsfreden står och balanserar på en knivsegg, Vi är ett eller ett par dåliga beslut från ett världskrig. Ukraina-kriget och den gröna omställningen har gjort att Europas ekonomi går på knäna. Mellanöstern har en längre tid varit som en öppen kruttunna med ett tomtebloss nedstucket i den. Och vad sätter EU-parlamentet sin tid och energi på? Jo på att diskutera om vegekorvar och -burgare ska få heta korvar och burgare.
Någon kan kanske hävda att det är bra att EU-parlamentet sätter sin tid på frågor som inte har någon som helst praktisk betydelse eftersom de då inte ställer till med mera elände i andra frågor - och det är i och för sig sant. Men ändå: Är det faktiskt saker som detta som de ska sätta tid och pengar på just nu?
För min del räcker det mer än väl om ordet "vege" finns med. Mitt intresse för att köpa en sådan produkt försvinner genast jag ser de fyra bokstäverna. Jag ser inte ens, tror jag, vad som kommer efter i produktnamnet, och jag tror att många ser saken på samma sätt. För handen på hjärtat: Ingen är väl så borta att han/hon köper en produkt som börjar med ordet "vege" och sedan blir besviken när det visar sig att produkten inte innehåller något kött. Eller?
tisdag 7 oktober 2025
Reflektioner efter Slaget II
En god vän frågade hur jag kände det efter mitt deltagande i Slaget efter tolv igår, och jag konstaterade att jag var närmast bedövad. Men egentligen var det inte bara efteråt som jag kände mig bedövad, utan känslan av bedövning kom redan under sändningen. Jag var där, headsetet på huvudet och mikrofonen på, men jag var ändå liksom inte riktigt där. Det här var en känsla som jag aldrig upplevt tidigare.
Jag har försökt analysera den här känslan så här i efterhand, och jag har konstaterat att det här gjorde att jag kanske inte var så offensiv som jag hade tänkt att jag skulle vara. Sett i bakspegeln var det kanske en bra sak, en mer aggressiv inställning skulle kanske ha varit kontraproduktiv. Eller så inte, vem vet.
Men när jag satt och funderade i morse slog mig en tanke. En konkret orsak till varför jag drabbades av denna bedövning var säkert att jag under de senaste åren har hållit mig i den trygga bubbla som består av väckelsekristna sammanhang, mestadels förstås då evangeliska kretsar, och Pedersöre församling. Alltså sammanhang där Guds ord sås ut i rikligt mått och där ett rätt evangelium finns i överflöd och där den toxiska teologi som är vanligt förekommande på annat håll i det kyrkliga landskapet i stiftet och kyrkan egentligen inte alls har någon plats.
Visserligen har jag här på bloggen sett mycket inkrökt och snedvriden filosofi, även teologi, men det är ändå annorlunda. Igår exponerades jag så plötsligt för denna toxin i rikligt mått. IRL. Det blev en chock att inse att det faktiskt finns människor/präster som är så här oerhört skadade i sin tankevärld. I kyrkan. I prästämbetet. Det här är så oerhört sorgligt att se!
Men det här är tyvärr verkligheten i alltför många församlingar i vår kyrka idag. De domineras av denna toxiska teologi som betraktar Guds ord som något gammalt och irrelevant. Denna teologi lämnar efter sig en ofruktbar öken. Vilken är kyrkans framtid där en sådan teologisk syn är förhärskande? Ja, finns det någon annan möjlighet än att det kommer att leda till att kyrkan och församlingarna blir ett museum som någon gång får ett besök när traditionen så kräver eller när man vill se hur det var förr?
I motsats till detta ökenlandskap ser vi hur det ännu finns oaser där Guds ord får gälla och ett rätt evangelium fortfarande predikas. Pedersöre församling hade i söndags långt över 1000 (!) gudstjänstbesökare. Förvisso var det Mikaelidagen, men ändå. Vi deltog i söndagskvällens Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem. Där fanns en del lediga platser, men det var inte många. Åldersspannet var 0-90+. Barnfamiljer, (inte så många ungdomar och unga vuxna denna gång eftersom SLEF:s höstläger med över 100 deltagare avslutats just innan mässan började) människor mitt i livet och pensionärer. Alltså alla åldrar tillsammans, precis som det ska vara i en levande församling.
Guds ord är liv, och det ger liv. Ett rätt och rent evangelium skapar en levande gemenskap med Herren Jesus framför allt, men även människor emellan.
---
Under sommarens årsfest i Esse satt jag under en middag och pratade med en broder från södra Finland. Han sade att han levt i ett ökenlandskap i femton år, men att hans räddning blev de mässor som SLEF startade upp i Helsingfors. Hans budskap till mig (och till oss) var att vi inte får glömma bort våra systrar och bröder som lider nöd. Det finns många sådana kristna runt om i vår kyrka, och givetvis kan inte våra väckelserörelser möta alla behov, men här finns en mycket stor uppgift för oss! Tyvärr har kyrkans ledning med biskoparna i spetsen gått in för att förbjuda dessa mässor på flera håll ( hittills i Björneborg, Seinäjoki och Sibbo), och det är tydligt att detta bara är början. Målet är uppenbart: Alla ska tvingas in i den toxiska atmosfär som den bibelförnekande teologin skapar.
Det här är så sorgligt. Och framför allt är det kyrkosplittrande.
måndag 6 oktober 2025
Reflektioner efter Slaget
Jag var som sagt med i Slaget efter tolv idag. En halvtimme är kort tid för tre talträngda personer, och även om moderatorn gjorde det bra hade jag ett "tvåfrontsslag", varför det var mycket jag skulle ha velat och kanske också borde ha sagt som blev osagt. Några saker kan och vill jag utveckla här på bloggen.
Först och främst frågan om de som blir prästvigda och som inte kan omfatta allt som sker i samband med prästvigningen. Det var lågt - t.o.m. med BG:s standard - att (miss)förstå det jag sade om att ha fingrarna i kors bakom ryggen som om handlade det om krucifixet. Som jag sade kan jag bara tala för mig själv och om någon vill veta hur andra ser på saken måste man fråga dem. Men om jag skulle stå där inför altaret i en prästvigningssituation med BG (något som aldrig kommer att ske) skulle jag absolut hålla fingrarna i kors bakom ryggen. Inte inför krucifixet, inte inför trosbekännelsen eller den lutherska bekännelsen och inte heller inför Bibeln (vilket många prästkandidater tyvärr gör idag) men inför BG och hans teologi (som ju inte längre är kristen - vad den är vet jag inte) och framför allt inför det att ställa mig under hans pastorala översyn. Detta hann jag inte säga, och bra var kanske det. Det lilla jag hann säga eldade tydligen upp de två andra debattörerna ganska ordentligt och vad detta skulle ha åstadkommit är svårt att sia om. Kanske skulle de ha självantänt.
Sedan helt kort om det BG sade om att ingen får underkänna någon i vår kyrka. Uttryckligen så att ingen som vill bli präst får underkänna en annan präst. Tyvärr blir det här så oerhört tydligt hur blindheten fungerar. När jag träffar mina studiekamrater från Åbo som, likt mig, inte kunde få prästvigning och när jag umgås med andra väckelsekristna som BG medvetet har valt att inte vara biskop för emedan han inte bryr sig om att se till att de kan få sådana församlingspräster som de kan ha förtroende för - då ser jag uttryckligen sådana som har blivit underkända. Och det av stiftsledningen. Men det är kanske skillnad på vem som underkänner och också på vem som blir underkänd?
söndag 5 oktober 2025
Om kristen enhet
Vi blir idag ofta, från biskopligt håll, beskyllda för att skapa splittring när vi vägrar ha altargemenskap med sådan präster och biskopar som inte håller sig till Guds ord. Detta är förstås en lögn. Det är nämligen inte den eller de som tar avstånd från villolärare som skapar splittringen i kyrkan utan splittringen skapas av de som ger sig hän åt villoläran.
Låt mig ta en bild som kanske kan hjälpa till att förklara detta: Kristen gemenskap fungerar inte så att två eller flera personer bestämmer sig för att samlas och ha gemenskap med varandra och så kalla denna gemenskap för en kristen sådan. Nej, utan den kristna gemenskapen fungerar så att människor samlas kring Herren Jesus och kring hans ord. Endast med honom (och med Guds ord) i centrum blir det en kristen gemenskap. Därför är det, alltid när det blir splittring, den som går bort från Herren Jesus och Guds ord som skapar splittringen.
Helt konkret: Om en kvinnlig präst (eller en manlig villolärare) står i predikstolen och för altaret och en kristen människa vägrar delta i en sådan gudstjänst är det inte den som drar sig undan som skapar splittring i församlingen och i kyrkan, utan splittringen åstadkoms av den som har gått bort från Guds ord och därmed från Herren Jesus.
Jesus säger detta klart i Joh. 14:23-24: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig."
---
Låt mig säga detta så tydligt som möjligt: All splittring är av ondo. Men det är inte splittringen i sig som är det onda, utan det onda består i orsaken till splittringen, alltså det att kristna människor överger Guds ord.
lördag 4 oktober 2025
Om prästbristen II
Igår blev det klart att jag kommer att medverka i måndagens "Slaget efter tolv" i radio Vega angående just detta ämne. Jag var länge tveksam till huruvida det är vist att ställa upp på detta, men eftersom ämnet är så angeläget valde jag att tacka ja. En stor fördel med ett direktsänt program är att det som sägs går ut i etern utan redigering.
Som sagt är detta ämne ytterst angeläget. Men ett ännu större problem än prästbristen är bristen på präster som står för och förmedlar en radikalt förkunnelse om lag och evangelium. Dessa två problem är förstås sammanlänkade. Det finns idag alltför många predikstolar där det som förkunnas knappast kan beskrivas som annat än ljummen rappakalja eller som MTD-religion. Förstås finns det ännu i vår kyrka präster som kämpar på med att så ut Guds ord, men med det prästvigningsstopp vi har idag och som förhindrar bibeltroende prästkandidater från att bli prästvigda blir predikstolar där vi får höra lagen i sin fullhet och evangeliet i sin härlighet allt mer sällsynta.
Dagens människor kämpar med samma oro och samma bördor som människan alltid har kämpat med, och den ljumma rappakalja som serveras i alltför många församlingar idag kan inte hjälpa dem. Det som behövs är en radikal förkunnelse där synden kallas vid sitt rätta namn och avslöjas och där ett rätt evangelium får läka de sår som synden och världen har gett oss människor. Dagens människa behöver få höra att Gud är på deras sida. Att Jesus kom, inte för att döma dem utan för att frälsa dem och upprätta förhållandet till Levande och Helige Gud.
Detta är kyrkans uppgift och enda hopp. Där den ljumma rappakaljan får ljuda förvandlas kyrkorna till museum och tron blir på sin höjd en fernissa.
---
Idag ser vi hur biskoparna och kyrkans ledning gör allt de kan för att tysta ner en biblisk förkunnelse. Inte nog med att biskoparna stoppar bibeltroende prästkandidater från prästvigning (kvinnoprästfrågan är bara en liten del i detta) så försöker de också stoppa sådana gudstjänstgemenskaper där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" och tvinga hungrande och törstande människor att i stället delta i rappakalja-gudstjänster där präster de inte har förtroende för predikar.
Det senaste exemplet på hur denna "nya" linje fungerar ser vi i Paipis i Sibbo där den lokala kyrkoherden (i linje med tidens melodi) med hjälp av ekonomisk påtryckning tvingat bykyrkans ledning att kasta ut "Elävän veden messu" ur bykyrkan. Den första av dessa mässor firades 21/9, och den lilla bykyrkan var överfull av människor i alla åldrar. Enligt planerna skulle nästa mässa ha firats 19/10, men nu blir den alltså inte av.
Vad håller kyrkans ledning egentligen på med? Här, liksom i Seinäjoki och i Björneborg, har vi en levande gudstjänstgemenskap där ordet förkunnas i enlighet med kyrkans bekännelse och där barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och pensionärer samlas för att fira gudstjänst. Och detta förbjuder kyrkans ledning! I stället vill de att dessa människor ska gå till församlingens gudstjänst där det finns en präst som kanske inte ens tror på det han eller hon är satt att förkunna och som därför inte vågar (eller vill) förkunna lag och evangelium och som de därför inte kan ha förtroende för. Alla förstår nog att detta inte kommer att ske. Så i stället för att få fira mässa i Paipis bykyrka kommer dessa människor att inte fira mässa överhuvudtaget. Är det verkligen vad kyrkoledningen vill? Är det verkligen så här biskoparna och kyrkans ledning fullgör sin uppgift?
---
Det är sant att vi har prästbrist i vår kyrka idag, och speciellt i Borgå stift. Men vi har samtidigt en ännu större och allvarligare brist: Vi har brist på evangelium. Inte för att det inte skulle finnas sådana som är beredda att förkunna evangelium, utan för att dessa inte ges möjlighet att göra det.
torsdag 2 oktober 2025
Väckelse i Gaza!
Nättidningen Seurakuntalainen förmedlar en nyhet som inte når över nyhetströskeln i "vanlig" media men som är oerhört uppmuntrande. Mitt i allt elände i krigets Gaza pågår en väckelse bland muslimerna. När kriget bröt ut i oktober 2023 fanns det i hela Gaza ungefär 200 Kristustroende f.d. muslimer. Idag har denna skara tredubblats och sannolikt mycket mer än så. Abu Ayman (fingerat namn p.g.a. hotet från Hamas) och hans hjälporganisation berättar att antalet nyomvända f.d. muslimkristna nu överstiger antalet infödda kristna i Gaza. Orsaken till väckelsen är att många muslimer blivit besvikna på Islam eftersom de ser hur Hamas (= rättrogna muslimer) stjäl mat från hjälpsändningarna och inte bryr sig i vanligt folks lidanden. Detta samtidigt som de kristna tar sig an och hjälper sina grannar och delar sin mat med dessa trots små medel och möjligheter. Ayman berättar också om hur muslimer i syner mött Jesus (något som inte är ovanligt i den muslimska världen) och som ett resultat av detta kommit till tro på honom.
Det som pågår i Gaza idag är fruktansvärt. Men det finns ljusglimtar också där. Detta är en av de absolut största, och vi får be för våra nya bröder och systrar, dels om beskydd, dels om att de frimodigt skulle våga berätta vidare om den Herre de fått möta och lära känna.
Om prästbristen
Jag fick för en tid sedan ett par kommentarer publicerade på Svenska Yle under artikeln om kyrkans prästbrist. Jag skrev: "Det finns nog en hel del färdigt utbildade teologer som gärna skulle vara präster, men kyrkans oresonliga hållning till oss som vill lyda Guds ord är det största hindret idag. Så domkapitlen och kyrkans ledning får ligga som de har bäddat. Tyvärr är det inte de utan församlingarna som får lida för denna styvnackade linje."
Detta är förstås sant, men i efterhand har jag tänkt vidare på frågan och insett att det centrala i denna fråga inte är prästbristen i sig och inte vi som förvägrats prästvigning utan den stora frågan i denna fråga är biskoparnas oförmåga att vara herdar för hela hjorden - och den därav kommande splittring vi ser i kyrkan idag.
Saken är nämligen den att det finns många församlingsmedlemmar som vill ha präster de kan ha förtroende för. Präster som ser Bibeln som Guds ord och, i enlighet med Kyrkoordningens första paragraf, menar att kyrkans liv och förkunnelse ska vara i enlighet med Guds ord. I dagens läge vägrar biskoparna att vara biskopar också för dessa församlingsmedlemmar. De försummar sin uppgift när det gäller att se till att det finns sådana präster att tillgå. Biskoparna är helt enkelt inte biskopar för hela kyrkan, bara för den del som inte bryr sig i om det förkunnas ett rent och klart evangelium eller inte. De tar helt enkelt inte sitt ansvar som biskopar, och när så sker är det inte märkligt alls att det uppstår nya gudstjänstgemenskaper i marginalerna.
Det tragiska i sammanhanget (eller rättare sagt en av de tragiska sakerna) är att biskoparna och domkapitlen sedan försöker tysta ner och förbjuda dessa gudstjänstgemenskaper. (I Seinäjoki och Björneborg i första hand.)
Det här kommer förstås inte att lyckas, men det biskoparnas handlande kommer att orsaka är att klyftan inom kyrkan fördjupas och splittringen blir allt mer sannolik.
En sak som borde stämma till eftertanke i detta sammanhang är frågan om vem som samlas. När vi ser på de allra flesta gudstjänster inom folkkyrkan idag där en kvinnlig präst eller en manlig villolärare står i predikstolen ser vi mest tomma bänkrader och mycket grått hår. (Det är inget fel med grått hår, men det säger något om framtiden ifall gudstjänstbesökarna har mestadels grått hår.) När vi däremot ser på SLEY:s mässor som biskoparna vill förbjuda, eller varför inte SLEF:s Gloria Dei-mässor, (eller missionsstiftets mässor) så ser vi en helt annan bild. Där finns barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och förstås också de gråa håren. Den bild vi ser där är sådan församlingen är tänkt att vara. Alla åldrar tillsammans. Alla åldrar representerade.
Varför är det så här? Svaret är enkelt: Ett rent och klart evangelium är tilltalande. Det drar till sig människor.
Varför motarbetar biskoparna detta? Se där den stora frågan.