Om prästbristen

Jag fick för en tid sedan ett par kommentarer publicerade på Svenska Yle under artikeln om kyrkans prästbrist. Jag skrev: "Det finns nog en hel del färdigt utbildade teologer som gärna skulle vara präster, men kyrkans oresonliga hållning till oss som vill lyda Guds ord är det största hindret idag. Så domkapitlen och kyrkans ledning får ligga som de har bäddat. Tyvärr är det inte de utan församlingarna som får lida för denna styvnackade linje."

Detta är förstås sant, men i efterhand har jag tänkt vidare på frågan och insett att det centrala i denna fråga inte är prästbristen i sig och inte vi som förvägrats prästvigning utan den stora frågan i denna fråga är biskoparnas oförmåga att vara herdar för hela hjorden - och den därav kommande splittring vi ser i kyrkan idag. 

Saken är nämligen den att det finns många församlingsmedlemmar som vill ha präster de kan ha förtroende för. Präster som ser Bibeln som Guds ord och, i enlighet med Kyrkoordningens första paragraf, menar att kyrkans liv och förkunnelse ska vara i enlighet med Guds ord. I dagens läge vägrar biskoparna att vara biskopar också för dessa församlingsmedlemmar. De försummar sin uppgift när det gäller att se till att det finns sådana präster att tillgå. Biskoparna är helt enkelt inte biskopar för hela kyrkan, bara för den del som inte bryr sig i om det förkunnas ett rent och klart evangelium eller inte. De tar helt enkelt inte sitt ansvar som biskopar, och när så sker är det inte märkligt alls att det uppstår nya gudstjänstgemenskaper i marginalerna. 

Det tragiska i sammanhanget (eller rättare sagt en av de tragiska sakerna) är att biskoparna och domkapitlen sedan försöker tysta ner och förbjuda dessa gudstjänstgemenskaper. (I Seinäjoki och Björneborg i första hand.)

Det här kommer förstås inte att lyckas, men det biskoparnas handlande kommer att orsaka är att klyftan inom kyrkan fördjupas och splittringen blir allt mer sannolik. 

En sak som borde stämma till eftertanke i detta sammanhang är frågan om vem som samlas. När vi ser på de allra flesta gudstjänster inom folkkyrkan idag där en kvinnlig präst eller en manlig villolärare står i predikstolen ser vi mest tomma bänkrader och mycket grått hår. (Det är inget fel med grått hår, men det säger något om framtiden ifall gudstjänstbesökarna har mestadels grått hår.) När vi däremot ser på SLEY:s mässor som biskoparna vill förbjuda, eller varför inte SLEF:s Gloria Dei-mässor, (eller missionsstiftets mässor) så ser vi en helt annan bild. Där finns barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och förstås också de gråa håren. Den bild vi ser där är sådan församlingen är tänkt att vara. Alla åldrar tillsammans. Alla åldrar representerade. 

Varför är det så här? Svaret är enkelt: Ett rent och klart evangelium är tilltalande. Det drar till sig människor. 

Varför motarbetar biskoparna detta? Se där den stora frågan.