Om prästbristen II

Igår blev det klart att jag kommer att medverka i måndagens "Slaget efter tolv" i radio Vega angående just detta ämne. Jag var länge tveksam till huruvida det är vist att ställa upp på detta, men eftersom ämnet är så angeläget valde jag att tacka ja. En stor fördel med ett direktsänt program är att det som sägs går ut i etern utan redigering. 

Som sagt är detta ämne ytterst angeläget. Men ett ännu större problem än prästbristen är bristen på präster som står för och förmedlar en radikalt förkunnelse om lag och evangelium. Dessa två problem är förstås sammanlänkade. Det finns idag alltför många predikstolar där det som förkunnas knappast kan beskrivas som annat än ljummen rappakalja eller som MTD-religion. Förstås finns det ännu i vår kyrka präster som kämpar på med att så ut Guds ord, men med det prästvigningsstopp vi har idag och som förhindrar bibeltroende prästkandidater från att bli prästvigda blir predikstolar där vi får höra lagen i sin fullhet och evangeliet i sin härlighet allt mer sällsynta. 

Dagens människor kämpar med samma oro och samma bördor som människan alltid har kämpat med, och den ljumma rappakalja som serveras i alltför många församlingar idag kan inte hjälpa dem. Det som behövs är en radikal förkunnelse där synden kallas vid sitt rätta namn och avslöjas och där ett rätt evangelium får läka de sår som synden och världen har gett oss människor. Dagens människa behöver få höra att Gud är på deras sida. Att Jesus kom, inte för att döma dem utan för att frälsa dem och upprätta förhållandet till Levande och Helige Gud. 

Detta är kyrkans uppgift och enda hopp. Där den ljumma rappakaljan får ljuda förvandlas kyrkorna till museum och tron blir på sin höjd en fernissa. 

---

Idag ser vi hur biskoparna och kyrkans ledning gör allt de kan för att tysta ner en biblisk förkunnelse. Inte nog med att biskoparna stoppar bibeltroende prästkandidater från prästvigning (kvinnoprästfrågan är bara en liten del i detta) så försöker de också stoppa sådana gudstjänstgemenskaper där "ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" och tvinga hungrande och törstande människor att i stället delta i rappakalja-gudstjänster där präster de inte har förtroende för predikar. 

Det senaste exemplet på hur denna "nya" linje fungerar ser vi i Paipis i Sibbo där den lokala kyrkoherden (i linje med tidens melodi) med hjälp av ekonomisk påtryckning tvingat bykyrkans ledning att kasta ut "Elävän veden messu" ur bykyrkan. Den första av dessa mässor firades 21/9, och den lilla bykyrkan var överfull av människor i alla åldrar. Enligt planerna skulle nästa mässa ha firats 19/10, men nu blir den alltså inte av. 

Vad håller kyrkans ledning egentligen på med? Här, liksom i Seinäjoki och i Björneborg, har vi en levande gudstjänstgemenskap där ordet förkunnas i enlighet med kyrkans bekännelse och där barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, människor mitt i livet och pensionärer samlas för att fira gudstjänst. Och detta förbjuder kyrkans ledning! I stället vill de att dessa människor ska gå till församlingens gudstjänst där det finns en präst som kanske inte ens tror på det han eller hon är satt att förkunna och som därför inte vågar (eller vill) förkunna lag och evangelium och som de därför inte kan ha förtroende för. Alla förstår nog att detta inte kommer att ske. Så i stället för att få fira mässa i Paipis bykyrka kommer dessa människor att inte fira mässa överhuvudtaget. Är det verkligen vad kyrkoledningen vill? Är det verkligen så här biskoparna och kyrkans ledning fullgör sin uppgift? 

---

Det är sant att vi har prästbrist i vår kyrka idag, och speciellt i Borgå stift. Men vi har samtidigt en ännu större och allvarligare brist: Vi har brist på evangelium. Inte för att det inte skulle finnas sådana som är beredda att förkunna evangelium, utan för att dessa inte ges möjlighet att göra det.