Svar till T. Enbuske, del 7

Men hur är det? Är inte uppståndelsen något som vi uttryckligen ska tro på? Det går väl inte att bevisa en sådan sak? Därför borde det ju räcka med att tro? Till och med med en "blind" tro, som vissa talar om.

Det är sant att vi inte kan bevisa utom allt tvivel att Jesus har uppstått. Det går helt enkelt inte. Inte idag. Annat var det förstås för 2000 år sedan när vittnen kunde se och röra vid den uppståndne. Men idag går det inte när vi inte, på samma sätt som då, har tillgång till den uppståndne. Men det finns mycket som det inte går att bevisa utom allt tvivel men som vi ändå menar är så troligt – eller sannolikt – att vi ändå bygger våra liv på det. Eller vår livsåskådning och vår uppfattning om verkligheten. Och framför allt om historien och historiska händelser. För att ta ett par exempel: Kan du, utom allt tvivel, bevisa att din fru älskar dig? Eller dina barn? Dina föräldrar? Kan du utom allt tvivel bevisa att det vi uppfattar som verkligheten verkligen är verklig? Kan det inte vara som i filmen "The Matrix" att allt det vi uppfattar som verkligheten bara är en dataskapad låtsastillvaro och att vi i själva verket befinner oss i en liten kokong där vi lever våra liv som små batterier som driver datorn som genererar den verklighet vi tror oss leva i? Eller för att ta en historisk händelse: Kan vi bevisa att Caesar verkligen gick över Rubicon tillsammans med sina trupper och inte ensam, som seden var?

Det hela handlar om historiska källor som finns tillgängliga, och om sannolikheter. Vad är mest sannolikt? Baserat på de källor som finns tillgängliga, vilket är den mest troliga förklaringen till ett visst fenomen? I själva verket gör vi många av livets stora avgöranden baserat på, inte en absolut bevisföring, utan på just sannolikheter. Och när det gäller Jesu uppståndelse från de döda får vi börja med de historiska dokument vi har att tillgå. Som vi alltså har visat att är trovärdiga. Och vi ska börja med den tomma graven. Det går nämligen att bevisa, så nära det överhuvudtaget är möjligt att bevisa något som har hänt i den antika världen, att den grav i vilken Jesus lades under den sena eftermiddagen på långfredagen var tom på söndag morgon. Det här bevisar förstås inte i sig att han har uppstått, men en tom grav är liksom en grundförutsättning. Om vi svänger på det: Skulle hans kropp ha varit kvar i graven skulle vi med säkerhet kunna säga att någon uppståndelse inte hade ägt rum.

Hur kan vi då hävda att graven verkligen var tom? Svaret på frågan är att det har att göra med vad som hände i Jerusalem sju veckor senare – på den första kristna pingsten. Evangelierna berättar om de elva kvarvarande lärjungarna som hade flytt efter Jesu död. De var rädda och missmodiga. De, som hade gått med sin Mästare i tre år och som skulle bli människofiskare, de gick tillbaka till sitt gamla yrke. Deras dröm var död, och det enda som återstod var fruktan för att makthavarna skulle ge sig på dem också nu när Jesus var död. Men sju veckor efter Jesu död trädde de fram på gatorna i Jerusalem och förkunnade att Jesus hade uppstått från de döda. De gjorde detta utan rädsla, med makt och myndighet och resultatet var förstummande: Flera tusen människor kom till tro på det de förkunnade.

Nu ska vi komma ihåg varför de judiska ledarna hade velat få död på Jesus. Han hade stämplats som en upprorsmakare som kunde störa den bräckliga jämvikten som rådde i landet och därmed orsaka att romarna gick in och stängde ner templet och tempelgudstjänsten. De judiska ledarna balanserade på en knivsegg mellan den romerska överhögheten och det egna folkets frihetskärlek och längtan efter en Messias som skulle komma och kasta ut romarna och sätta sig på "Davids tron". Allt som störde denna jämvikt och rubbade lugnet var en potentiell fara för templet och för den judiska gudstjänsten. Därför måste Jesus dö, och därför var det ytterst viktigt att denna nya fara också skulle kvävas i sin linda.

Vilket skulle ha varit det absolut bästa sättet att åstadkomma detta? Kom ihåg vad Petrus och de andra apostlarna förkunnade: "Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det." (Apg. 2:32) Jesu uppståndelse var det centrala i deras förkunnelse. Så hur tystar man en sådan förkunnelse? Egentligen är det mycket enkelt: Man visar upp den döda kroppen! Eller graven där den ligger. Nu ska vi också komma ihåg att den första pingstens händelser inte ägde rum någonstans i Afrika eller i Sydamerika, långt borta från händelsernas centrum och dessutom långt senare. Nej, det här skedde på samma plats där Jesus hade dödats och där han påstods ha uppstått från de döda – och endast sju veckor efter dessa händelser. Det skulle inte ha varit svårt för de judiska ledarna att kväva den nya rörelsen i sin linda. Men det gjorde de inte! Varför inte? Svaret är mycket enkelt: För att de inte kunde visa upp Jesu kropp! För att graven var tom!

Svar till T. Enbuske, del 6

Men hallå, kanske någon vill utropa. Det att Jesus är Gud är ju något som kyrkan införde först på 300-talet! Det var ju på kyrkomötet i Nicaea år 325 som det röstades om Jesu gudom och ja-sidan vann med en knapp majoritet... Fel! Bara för att Dan Brown påstår någonting betyder det inte att det är så. (I själva verket har Dan Brown fel så gott som alltid när han kommer med ett "historiskt" påstående om den kristna tron.) Frågan om Jesus är av evighet på samma sätt som Fadern är det var faktiskt uppe på kyrkomötet i Nicaea, men någon omröstning behövdes inte. Denna villolära avspisades klart och tydligt. (I själva verket var det bara två biskopar som gick på linjen att Jesus inte är lika evig som Fadern, och de blev alltså förklarade varande villolärare.) Egentligen är det faktiskt tvärt om mot vad Brown försöker få oss att tro i sin bok "Da Vinci-koden". Villoläran är i själva verket av senare datum än det som hävdas av Markus, Matteus, Lukas och Johannes. Det att Jesus är Gud är i själva verket något som fanns med från allra första början av den kristna kyrkans historia.

Speciellt i Johannes´ text finns detta att Jesus är Gud med i stort sett i varje kapitel. "Jag är" är det allra heligaste gudsnamnet, och Jesus talar om sig själv som "Jag är" på många ställen i Johannesevangeliet. Dessutom har vi där den mycket klara utsagan att "Jag och Fadern är ett" i Joh. 10:30. Givetvis har även mycket liberala bibelkritiker – som inte vill godkänna att detta att Jesus framställs som Gud skulle finnas med från första början – insett att alla dessa vittnesbörd hos Johannes inte kan bortses ifrån. Så i stället har de hävdat att detta dokument är mycket sent skrivet och att det därför hade hunnit ske en utveckling av den kristna läran innan Johannes skrev sin text. Men som redan konstaterats finns det klara och tydliga bevis på att också detta dokument är skrivet av ett ögonvittne, nämligen av aposteln Johannes. Må vara att det mycket troligt är skrivet något senare än de tre övriga texterna. Men hur som helst har Johannes skrivit ner sin text troligtvis redan på 90-talet. Eller kanske redan i slutet av 80-talet. Inte kring år 175 som en del nutida liberala bibelforskare hävdar. Det finns helt enkelt inget konkret stöd för ett sådant påstående, utan också här handlar det om spekulationer.

Så då har vi alltså spårat budskapet om Jesu gudom till det första århundradet. Men detta budskap begränsar sig inte bara till Johannesevangeliet. Också i de tre övriga evangelierna säger Jesus att han är Gud. (Så även om den moderna bibelkritiken skulle klara av att avspisa Johannesevangeliet kommer de inte ifrån detta påstående för det.) Det är inte riktigt lika uppenbart hos Markus, Matteus och Lukas, men det finns nog där bara vi vet var vi ska leta. Vi konstaterade redan att Markusevangeliet torde vara äldst av de fyra evangelierna. Det kan vara skrivet redan på 40-talet, men senast på 50-talet. Låt mig ta ett exempel från denna mycket tidiga text för att visa vad jag menar: I det andra kapitlet i Markusevangeliet kan vi läsa om när Jesus förlåter en lam mans synder. De skriftlärda och fariséerna opponerar sig med motiveringen att det endast är Gud som kan förlåta synder. Vad gör Jesus då? Ber han om ursäkt och konstaterar att han sagt fel här? Nej, det gör han inte. Han visar i stället att han verkligen har makten att förlåta synder genom att hela den lame mannen. Detta alltså enligt evangelisten Markus. Här blir det alltså mycket tydligt att Markus, när han skrev sin text, ansåg att Jesus var identisk med Gud själv. Således är vi tillbaka vid detta: I dessa fyra, trovärdiga historiska dokument, påstår sig Jesus vara Gud själv som har kommit till jorden.

Men det bevisar förstås ännu ingenting. Annat då än det att Jesus menade sig vara Gud själv och att de som skrev evangelierna hade förstått (och trodde) på det han påstod samt att detta fanns med redan från början. Det finns många galningar som har påstått att de är Gud, och det innebär inte automatiskt att de har rätt. På tal om galningar ska vi här lyftas fram ett populärt, men felaktigt, påstående. Idag hävdar många att Jesus var en god människa och en framstående morallärare – men inte Gud. C.S. Lewis skriver angående detta påstående att en människa som talade så som Jesus gjorde och som kom med de påståenden om sig själv som Jesus kom med inte är någon god människa eller framstående lärare. Antingen var han den han påstod sig vara, alltså Gud själv, eller så var han galen. Det enda han INTE kan ha varit är en god mänsklig lärare och en god människa. Han avsåg helt enkelt inte att ge oss möjligheten att påstå något sådant.

Jesus påstod sig alltså vara Gud, och som vi redan konstaterade är han inte ensam om det. I Jesu fall har vi ändå en sak som saknas i alla andra fall när en människa har sagt sig vara Gud – och en sak som bevisar att han har rätt. Nämligen det faktum att han uppstod från de döda. Och nu är vi framme vid den enskilda fråga som avgör om den kristna tron står eller faller. Om Jesus verkligen uppstod från de döda, då är han den han påstod sig vara och då gör vi bäst i att hålla oss till honom. Men om han inte uppstod från de döda, då faller allt och då lönar det sig att hålla sig borta från allt som har med Jesus, kyrkor och den kristna tron att göra.

Svar till T. Enbuske, del 3

Men hur kan vi veta att Jesus verkligen har uppstått från de döda? Ingen nu levande människa var ju med och såg det hända. Dessutom "vet" vi ju att en död människa är och förblir död. Nej, givetvis finns det inte längre någon människa kvar i livet som var med och bevittnade det som hände. Men det samma gäller för precis allt i världshistorien som hände före år 1900. För kunskap om alla dessa händelser behöver vi förlita oss på sparade vittnesbörd av sådana som var med och såg det hända. Vi behöver gå till historiska dokument som berättar för oss vad som hände. Det samma gäller förstås för händelserna i Jesu liv också. Det finns historiska dokument som är trovärdiga vittnen om vad som hände för snart 2000 år sedan. Då pratar jag alltså om Matteus, Markus, Lukas och Johannes redogörelser för dessa händelser. Nå, nu har du kanske hört att dessa så kallade "evangelier" är skrivna långt senare och av helt andra personer än de som anges som författare. Det här stämmer inte. Det finns nämligen gedigen dokumentation som bekräftar att Matteus och Johannes var ögonvittnen till dessa händelser och att Lukas, läkaren (och när man läser hans text inser man att han verkligen var läkare med allt vad det innebär!), noggrant hade intervjuat ögonvittnen och att han var resekompanjon till aposteln Paulus. Markus igen var "Petrus tolk" och återgav hans ögonvittnesskildring av händelserna.

Alla dessa fyra redogörelser är alltså nedtecknade av ögonvittnen eller nära vänner till ögonvittnen till själva händelserna. Nedtecknandet har dessutom skett relativt nära inpå själva händelserna, inom en generation efter Jesu död och uppståndelse. Alltså medan sådana som hade sett och pratat med Jesus efter hans uppståndelse fortfarande levde. T.ex. skriver Paulus i första Korinthierbrevet (år 51/52 eller 58, alltså bara ca 20 år efter händelserna) att Jesus efter sin uppståndelse visade sig för över 500 personer. Så tillägger han: Av vilka de flesta ännu är i livet. Underförstått: Om du inte tror vad jag skriver här om Jesu uppståndelse så kan du fråga dem som var med och såg honom! Framstående forskare på området (t.ex. John A T Robinson, Richard Bauckham och den tyske historikern Adolf von Harnack) slår fast att Matteus, Lukas och Markus skrev sina redogörelser före år 70. Lukas troligen så tidigt som år 58, och när vi då vet att han byggde sin redogörelse delvis på det som Markus hade skrivit innebär det givetvis att Markus redogörelse är ännu äldre. Inom forskningen råder det nära på konsensus om att Johannes skrev sin redogörelse lite senare, kanske runt år 90.

Varför är nu detta så viktigt? Jo, helt enkelt för att detta innebär att dessa dokument står i en helt egen klass när det gäller historiska redogörelser för händelser från den här tiden. Både när det gäller tidsavståndet mellan själva händelserna och nedtecknandet och framför allt när det gäller antalet kopior (i dagens läge ca 5800 handskrifter, hela eller delar av texterna) och tidsavståndet mellan den äldsta kända kopian och originalet. Det är som John Montgomery konstaterar: Om vi menar oss veta något överhuvudtaget om antikens historia måste vi konstatera att detta material är av sådan art att det ger oss en mycket trovärdig redogörelse för dessa händelser. Ja, om vi förkastar dessa fyra dokument (Matteus, Markus, Lukas och Johannes), då måste vi först förkasta allt vi har av historisk dokumentation från och om den här tiden. Allt annat är nämligen så oerhört mycket sämre belagt! Även om vi kanske inte gillar den kristna tron, är vi faktiskt beredda att göra det – att gå så långt – i våra försök att misskreditera det kristna vittnesbördet? Nej. Det finns knappast någon som är det. Därför behöver vi, om vi vill vara ärliga och vill behandla alla historiska källor och vår kunskap om vad som hänt under speciellt antiken på ett jämlikt och rättvist sätt, konstatera att dessa fyra dokument; Markus, Matteus, Lukas och Johannes, är trovärdiga historiska vittnen. Det som dessa dokument berättar om är inga påhittade sagor. Det är historia. Om vi alltså menar att vi kan veta att något alls av det vi menar oss veta om vad som har hänt under antiken.

Svar till T. Enbuske, del 2

Först behöver jag korrigera en sak som Enbuske skriver i sin text. Religionen/tron handlar givetvis också om känslor, men när vi granskar den kristna tron behöver vi absolut ha intellektet med också. Detta helt enkelt eftersom den kristna tron är en historisk religion. En religion som har sin grund i verkliga händelser, mitt i den verkliga världen. Den kristna tron är en religion som kan verifieras, eller falsifieras, på basen av vad som har hänt i historien. Detta innebär också att den kristna tron inte handlar om att "överge rationalismens värld", utan en kristen människa lever så att säga i båda dessa världar. Både den rationella och den andliga/mystiska. Och det är en härlig kombination! Dessutom kan ingen omvända en annan människa. Det är ett Guds Andes verk när så sker. Men vi kan ge skäl för vår tro, och det är vad jag ämnar göra i det följande.

Så låt oss då gå direkt på den avgörande frågan: Varför är kristendomen sann? Varför ska vi tro på Jesus? Svaret, i all sin enkelhet, är: För att han har uppstått från de döda.

Vi människor har många problem av olika kaliber. Många av dessa har vi ställt till/ställer vi till själva. Många av våra problem har vi också lyckats reda upp. Men vårt största problem har vi gått, och kommer vi alltid att gå, bet på. Nämligen det att vi en dag kommer att dö. Döden är mänsklighetens, och den enskilda människans, ojämförligt största problem. Du och jag kommer att dö en dag. Vi vet inte när, och förhoppningsvis blir det inte allt för snart. Men själva saken är oundviklig. Förr eller senare kommer vi alla att dö. En historiker (jag kommer inte ihåg hans namn nu på rak arm) hävdade att en av orsakerna till att den kristna tron spred sig som en tsunami i den antika världen åren efter Jesu död och uppståndelse var just detta med uppståndelsen. Eller svaret på frågan "vart är vi på väg?". De grekiska filosoferna hade ett, enligt dem själva åtminstone, tillfredsställande svar på frågan varifrån vi kommer. Liksom på frågan varför vi är här. Men när det gällde frågan vart vi är på väg – alltså frågan om döden – så fanns det inget sådant svar. Men den kristna tron hade ett svar också på denna fråga, och därför blev den unga religionen så populär. Eller rättare sagt: Den unga filosofin. För det var så kristendomen sågs av omvärlden då. Som en filosofi som gav svar på livets stora frågor. Framför allt då på frågan om döden.

Den kristna tron hävdar att Jesus är den ende som har besegrat döden. Och inte bara det: Han lovar dela denna seger med alla som lägger sitt liv i hans händer. Som tror på honom. Och här får jag också lite korrigera Enbuske: Att tro är inte försanthållande. Åtminstone inte i främst. Tro är först och främst tillit. Förtröstan. Just det att sätta sitt liv och sin framtid i Jesu händer. Att lita på honom. Att ge över den spira som markerar vem som är kung i mitt liv till honom. Att själv abdikera från tronen i mitt liv och böja knä inför honom. Det är att tro.

Men nu var det alltså döden det handlade om. Att vi alla en dag kommer att dö. Helt konkret. På din gravsten kommer det att stå ett datum. Dina nära och kära kanske också kan ange ett klockslag och en plats. Döden drabbar oss helt konkret, i den här världen, i den historia som vi räknar i sekunder, minuter, timmar, dagar och år. I denna samma historia har också Gud, i Jesus, befunnit sig. Han levde här som en människa som du och jag. Han föddes på en speciell plats (Betlehem i dagens Israel) vid en speciell tidpunkt (någon gång mellan juni och december år 5 f.Kr.). Han dog, precis som du och jag en dag kommer att göra, helt konkret, och hans död inträffade på avrättningsplatsen Golgata utanför Jerusalems stadsmur. Högst troligt fredagen den 3. april år 33 e.Kr. De källor vi har till dessa händelser (som vi snart ska återkomma till) kan vi slå fast att Jesus dog där på korset ungefär klockan tre på eftermiddagen. Efter detta lades han i en grav i vilken han låg "till den tredje dagen", alltså till söndagen den 5. april år 33. Då hände det som är hela världshistoriens höjdpunkt och vändpunkt. Han som var död började leva igen. Det här ska vi förstås också återkomma till. Men poängen är att Jesus dog samma död som du och jag en dag kommer att dö. Hans kropp gav upp och livet flydde. Men i motsats till dig och mig blev han inte i sin grav, utan han började leva igen. Jesus uppstod från de döda! Därför ska vi, och får vi, tro på honom.

Svar till T. Enbuske, del 1

Tuomas Enbuske är en intressant person. Ateist, oerhört frispråkig, provocerande, på gränsen till arrogant (och vissa gånger långt över gränsen) och brutalt ärlig. Åtminstone ibland. Och så är han kolumnist på Iltalehti. Jag brukar läsa hans kolumner med skräckblandad förtjusning. Vad kommer han att säga den här gången? Det var någon som sade att han är lite som en ateistisk version av undertecknad. Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker åtminstone att hans texter är intressanta.

I april skrev han en kolumn som fick åtminstone mig att dra andan. Rubriken lyder: "Jag vill inte längre vara ateist – kom och omvänd mig till tro!" I ingressen säger han att "Jag vill att du omvänder mig, denna blankögda ateist, till tro på Gud, Allah, Jahve eller vad det nu finns för gudar". Texten fortsätter: "Jag var fyra år när jag insåg att jag är ateist. Jag skulle inte ha velat vara det. Nu vill jag hitta en religion, och jag behöver din hjälp. Jag är nämligen inte religionslös av pur elakhet. Så du som läser den här kolumnen: Be för mig. Eller hur man nu i din religion tar kontakt med gudomen. Jag har fått nog av denna rationalismens värld och jag vill hitta en tro. Och jag gycklar inte. Jag säger detta på fullt allvar. Jag tänker berätta offentligt genast när Gud tar kontakt. Ateismen är barnslig. Precis som om jag, denna med en bristfällig intelligens utrustade chimpans, skulle kunna skryta med att vara smartare än Gud. Så det handlar inte om det. Alla religiösa berättelser framstår bara som lika vansinniga som Antti Rinnes vallöften."

Kolumnen fortsätter sedan i typisk Enbuske-stil, frän och brutalt ärlig. Han avslutar sin kolumn med orden "Jag vet att religionen/tron inte är en sak för intellektet utan för känslan, men jag vill ändå ha en logisk förklaring. Det här är givetvis paradoxalt, men jag uppmanar alla troende att övertala mig att tro på deras religion. Och det är ingen idé att hävda att det att en religion är mest populär gör att den är sann. Varför skulle det vara så? Om jag skulle vara Gud skulle jag skänka sanningen åt en märklig sekt som lever isolerad någonstans i Suonenjoki. Men Gud vare tack så är jag inte det."

Läs gärna hela Enbuskes kolumn! Den finns på Iltalehtis webbplats, men tyvärr bara på finska. Utdragen ovan är min översättning, och jag beklagar om den inte alltid är helt ordagrann.

Tuomas Enbuske kommer knappast att läsa den här bloggen, men jag tycker att hans uppmaning är så fräsch och genomärlig att jag vill försöka följa hans uppmaning. Jag började skriva på den här texten redan dagarna efter att han publicerade sin kolumn, men av olika orsaker har fullbordan dröjt ända tills nu. Men jag tycker som sagt att jag vill försöka följa hans uppmaning. Om inte annat så för min egen del, för att sätta ner i skrift de fakta som finns. Och kanske också för dig som läser de här texterna. Så: Varför är just kristendomen sann? Varför ska vi tro på Jesus? Som du säkert förstår blir det här en ganska lång text. Ja, nästan en liten bok, faktiskt. Detta som en inledande varning. Men om du är intresserad får du gärna hänga med under de kommande dagarna! Jag planerar att publicera en text varje dag i detta ämne under den kommande veckan.