Svar till T. Enbuske, del 12

Jag har konstaterat att det givetvis inte går att bevisa, bortom allt tvivel, att Kristus verkligen har uppstått från de döda. Det är i själva verket väldigt lite vi verkligen kan bevisa att har hänt av de historiska händelser vi tar för givet att har hänt. Därför rör vi oss med sannolikheter här. Jag har försökt visa att det överlägset mest sannolika när det gäller händelserna den första kristna påsken är att Jesus verkligen uppstod från de döda. Jag har som sagt, för min egen del, kommit att tro att det de bibliska texterna hävdar verkligen har hänt. För min del handlar den kristna tron inte om översvallande känslor eller om mystik och (överdriven) andlighet – även om detta givetvis också är en del av tron i den meningen att det är en del av det att vara människa. Vi människor är ju inte bara tanke och intellekt, utan vi är också kännande varelser som har behov av både mystik och andlighet. Men min tro bygger inte på detta. Min tro bygger på det faktum att den kristna tron är SANN. Att det som Bibeln talar om verkligen har hänt. Konkret. Handfast. På riktigt. Och på denna, väldigt avgörande, punkt skiljer sig den kristna tron från alla andra religioner.

Den kristna tron skiljer sig också på en annan, också det mycket avgörande punkt, från alla andra religioner. Och då tänker jag på NÅDEN. Jesu död och uppståndelse handlar just om nåd. Jesus tog hela världens synd på sig och bar dem i sin egen kropp upp till korset. Detta betyder att jag, som inte klarar av att tänka, tala och handla som jag borde, att jag som bryter mot Guds vilja och hans heliga lag varje dag, ja hela tiden, att jag ändå får vara med. När Jesus bar världens synder upp till korset var också min synd, mina felsteg och mina misslyckanden med. Jesus led i mitt ställe och han dog den död jag har förtjänat i mitt ställe. Och i stället erbjuder han mig sitt fullkomliga liv, ett liv som till alla delar håller måttet. Guds mått. Detta är NÅD. Att en syndare som jag kan få vara med i Guds och de heligas gemenskap. När jag döptes knöts jag till Golgata och till Kristi kors, till hans död och hans uppståndelse, och i tron får jag leva i denna uppståndelse, i detta nya liv, redan här. Och sedan för alltid på andra sidan döden. I Guds himmel.

Alla världens religioner, förutom korsets religion, handlar i en eller annan form om vad människan ska göra. De handlar om det fullständigt hopplösa företaget att förfina människan så att hon duger inför Gud/gudarna. Den kristna tron, korsets religion, handlar om Guds nåd. Om vad Gud har gjort för oss människor. I vårt ställe. Gud blev människa och gjorde det som vi människor inte klarar av, alltså att leva ett fullkomligt rent och heligt liv. Ett liv som är värdigt Guds himmel. Denna Jesu förtjänst skänks var och en som lever i trons gemenskap med honom. Som i dopet är förenade med honom. Visst. Det är förödmjukande att konstatera att jag inte duger inför Gud och att jag behöver klä mig i en annans rättfärdighet. Men om vi är ärliga, brutalt ärliga, så ser och förstår vi att ingen människa kan duga inför en Gud som är fullkomligt ren och fullkomligt helig. Det är egentligen bara att se sig omkring i världen för att inse att det är på det sättet. Vi är för krokiga, för nedsmutsade, ja helt enkelt för onda, för att det ska kunna lyckas. Därför behövde Gud komma och göra det vi inte klarade av. Detta är nåden. Och den innebär att den kristna tron är fullständigt unik bland alla världens religioner.

Hela Jesu liv, allt från hans födelse den första kristna julen till hans uppståndelse visar att Gud är FÖR oss människor. Han är inte emot oss, och han kom inte som en domare som vill döma oss för vad vi har gjort fel. I stället kom han som en Frälsare, mitt i vår värld med allt vad det innebär att vara människa här i den här världen. Men utan den synd som river och sliter i oss och som drar ner oss människor. Gud är FÖR oss. Han är FÖR DIG.

Och det är SANT.

Svar till T. Enbuske, del 11

Detta var nu de inomvärldsliga förklaringsförsök som har presenterats på frågan om varför Jesu grav var tom. Inget av dem håller vatten. Vad ska vi då göra? Är vi beredd att gå till den andra "gruppen" av förklaringar? Den som innehåller ett förklaringsförsök, alltså det som de nytestamentliga författarna samstämmigt erbjuder. Alltså det att Jesu grav var tom för att Gud hade uppväckt honom från de döda. Jag har gjort det för egen del. Jag ser helt enkelt ingen annan utväg här.

Många är ändå inte beredda att göra detta. Deras grundtanke är att döden är absolut, och att en människa som har dött är död. Punkt. Så därför gäller detta också för Jesus, och därför måste det finnas en inomvärldslig förklaring till den tomma graven. Även om vi ännu inte har kommit på den. Jesus kan nämligen inte ha uppstått. Problemet här är ju det att allt tyder på motsatsen. Det här är egentligen ganska komiskt. Vi kristna beskylls ofta för att ha en blind tro. Att vi tror TROTS bevisen. Men här ser vi att det faktiskt inte förhåller sig på detta sätt. I själva verket är det de som väljer att inte tro som har valt sin ståndpunkt trots de belägg som finns. Så egentligen är det på deras sida som den blinda tron står att finna. Men det brukar förstås inte framställas så. I stället gör de som inte vill tro allt för att försöka misskreditera det bibliska vittnesbördet och de historiska källorna. Den som söker på nätet kan hitta rader av webbplatser som lyfter fram påstådda motsägelser i Bibeln. Ja, det går t.o.m. att hitta webbplatser som förnekar Jesu existens, alla historiska bevis till trots. Det finns rader av teologer och historiker som gör allt för att senarelägga de nytestamentliga texterna. Oftast på mycket spekulativ basis, men dock. För den som inte vill se och som inte vill tro finns det alltid en utväg. Eller så syns det åtminstone.

Nu har vi så småningom nått slutet av denna mycket långa textserie. Då är det läge att fråga vad vi har kommit fram till. Uppmaningen som jag valde att svara på var att försöka omvända Tuomas Enbuske. Samtidigt konstaterade jag att detta att omvända en annan människa inte är något som jag eller någon annan kan göra. När en sådan sak sker så är det Guds Andes verk. Men det vi människor KAN göra för varandra är att försöka ge ett skäl för vår tro och därmed om möjligt undanröja intellektuella hinder på vägen. Det har jag försökt göra så gott jag förmår i denna serie av texter.

Det vi framför allt behöver vara medvetna om är att den kristna tron är annorlunda än alla andra religioner. Den kristna tron gör sanningsanspråk, och den gör anspråk på att bygga på verkliga händelser som har utspelat sig i den verkliga världen. Den värld där du och jag lever. På grund av detta finns det en möjlighet att verifiera – eller falsifiera – den kristna tron. De bibliska texterna gör det mycket tydligt att det absolut centrala i den kristna tron är Jesu uppståndelse. 

Paulus går till och med så långt att han säger att om Jesus inte har uppstått så är hela den kristna tron meningslös. Vi har vittnat falskt om Gud, och alla de kristna som har dött kommer att förbli i sina gravar. Ja, han går ännu längre och hävdar att om Kristus inte har uppstått, då är vi kristna de mest beklagansvärda av alla människor. Men så konstaterar han: Men nu HAR Kristus uppstått! Jag rekommenderar alla som funderar kring dessa frågor att läsa första Korinthierbrevets femtonde kapitel. Lägg speciellt märke till inledningen där Paulus presenterar en lista över vittnen till Jesu uppståndelse och försök tänka dig in i deras situation som fick detta brev år 51/52 (eller 58). Alltså bara 18/19 eller 25 år efter händelserna som allt bygger på.

Svar till T. Enbuske, del 10

En annan förklaring som har luftats är den så kallade "avsvimningsteorin" – alltså att Jesus svimmat på korset och att alla trodde att han var död, men att han sedan vaknade till liv igen i den svala graven och tog sig ut ur den och lurade sina lärjungar – och hela världen – att han hade uppstått. Den här teorin är inte riktigt lika gammal som gravplundringsteorin, men den har funnits med väldigt länge. Inte desto mindre dras också denna teori med många, helt avgörande svagheter. För det första var romarna experter på korsfästelse. Det finns ett, och endast ett, exempel ur historien på en korsfäst människa som överlevt korsfästelsen. Flavius Josefus berättar om att han blev vittne till hur tre av hans vänner blev korsfästa. Han gjorde som alla politiker i alla tider har gjort när de velat korrigera något de ansåg vara fel – han drog i alla trådar han kunde, och snart fick han utverkat att hans vänner togs ner från sina kors. Trots att de inte hade hunnit hänga där så alldeles länge dog ändå två av dem strax efteråt. Endast en av dem överlevde.

Detta sista är givetvis en "argumentation ur tystnaden" (alltså utifrån att något INTE finns dokumenterat), men faktum kvarstår ändå: Romarna visste vad de gjorde, och avrättningsplutonerna kunde sin sak. Den som blev korsfäst överlevde helt enkelt inte. Och om Jesus ändå, mot alla odds, faktiskt ändå skulle ha överlevt, hur troligt är det att en människa som blivit så grundligt misshandlad som han hade blivit och dessutom hängt på ett kors i flera timmar skulle ha klarat av att själv rulla undan den tunga stenen och uppträda inför lärjungarna som om han var fullständigt frisk bara några dagar efter denna fruktansvärda tortyr? Något sådant är helt enkelt inte möjligt.

När Maria från Magdala stod och grät utanför den tomma graven berättar Johannes att hon såg vad hon trodde var en trädgårdsmästare, och hon frågade honom om han hade tagit Jesu kropp. På detta följer vad som måste vara världshistoriens kortaste predikan: Jesus säger bara ett ord ("Maria!"), och då såg hon att det var Jesus och började tro på hans uppståndelse. Vidare har vi de två lärjungarna som var på väg till Emmaus som Lukas berättar om. De gick hela vägen och pratade med vad de trodde var en främling, men när denne främling sedan bröt brödet när de satt vid bordet står det att "deras ögon öppnades" och så såg det att det var Jesus. Dessa två händelser kan anses visa på att det hela skulle kunna handla om att lärjungarna förväxlat Jesus med någon annan. De såg någon som kanske liknade Jesus en aning, och så intalade de sig själva att detta i själva verket var den uppståndne Jesus.

Men också denna teori har stora svagheter. Dels är det svårt att tänka sig att Jesu lärjungar, som gått tillsammans med honom under tre års tid, inte skulle känna igen sin rabbi utan missta någon annan för honom. De två exemplen jag nämnde har i kristenheten förklarats med att Jesu uppståndelsekropp var annorlunda än hans gamla kropp och att han, förutom att kunna gå igenom stängda dörrar, också kunde göra så att ingen kände igen honom innan han själv valde att ge sig till känna. Dessutom, och detta är det största slaget mot denna teori, förklarar inte teorin om förväxlad identitet alls den tomma graven.   

En, åtminstone i teorin, möjlig förklaring är att kvinnorna misstod sig på vilken grav Jesus låg i. De trodde att de kom till den grav där Jesus låg, men i själva verket var det en annan grav, en grav som ingen ännu hade lagts i. Det skulle förstås förklara varför graven var tom. Problemet med denna teori är att det var en förnäm mans grav Jesus blev lagd i. Graven tillhörde rådmedlemmen Josef från Arimatea som hade blivit Jesu lärjunge. Josef visste garanterat vilken grav det handlade om, och om det skulle ha skett en förväxling här skulle han ha kunnat korrigera detta omgående. Eftersom han var en av Jesu efterföljare var det dessutom mycket otroligt att de övriga inte skulle ha lyssnat på honom när det gällde detta. Dessutom gör både Matteus och Lukas det väldigt klart att det var samma kvinnor som blev de första vittnena till den tomma graven som var med när Jesus lades i graven några dagar tidigare.

Vidare har vi då också både de romerska myndigheterna och det judiska ledarskapet. Om Jesu efterföljare av någon outgrundlig anledning verkligen skulle ha misstagit sig på vilken grav det handlade om skulle nog någon av dessa, när människor kom till tro på uppståndelsen i stora skaror, ha fått tag på någon som kunnat berätta vilken grav det egentligen handlade om och så sett till att Jesu kropp, eller åtminstone den korrekta graven med hans kvarlevor, skulle ha visats upp. Det är, ännu en gång, väldigt avslöjande att det i de judiska källorna som talar om detta är just den tomma graven som är i fokus. Dessa källor öppnar inte för någon förvirring vad beträffar gravplatsen.

Svar till T. Enbuske, del 9

Vi ska börja med att se på den första gruppen av förklaringar, och då är det väl naturligast att börja med den äldsta av dessa. Alltså att Jesu grav var tom för att någon hade fört bort hans döda kropp ur graven. Då får vi börja med att ställa oss frågan: Vem kunde ha haft intresse av att göra något sådant? Vi kan identifiera tre olika grupper, eller aktörer, här. För det första Jesu lärjungar, så det judiska ledarskapet (eller kort och gott: judarna) och så de romerska makthavarna. Den sista av dessa aktörer kan vi snabbt avfärda. Romarna hade inget som helst intresse av att starta ett rykte att Jesus skulle ha uppstått. Tvärtom ville de se honom död och begraven – och säkert förvarad i sin grav. Om de eventuellt skulle ha låtit föra bort kroppen för att förhindra att någon form av kult kring den döda kroppen skulle uppstå skulle de nog ha varit snara att korrigera lärjungarnas förkunnelse om uppståndelsen genom att visa var den döda kroppen fanns. Dessutom luktar en dylik förklaring nutid. Ett av de vanligaste felen sådana som vill bortförklara det bibliska vittnesbördet gör sig skyldiga till är att de försöker pressa på de bibliska dokumenten en nutida förståelse – och framför allt ett krav att texter från antiken måste svara mot de krav vi ställer på texter som produceras idag och den förförståelse vi har när vi läser en text idag. Samma kritik kan framföras mot detta försök till förklaring om varför graven var tom.

Judarna då, kan de ha haft något intresse av att röva bort Jesu kropp? Den enda förklaring som låter ens lite trolig är den som det redan nämnda dokumentet "Toledoth Jeshu" från 400-talet presenterar. I detta dokument påstås att Juda, en trädgårdsmästare, hörde hur lärjungarna planerade att röva bort Jesu kropp för att sedan kunna lura människorna att han uppstått och att han därför stal Jesu kropp ur hans grav och begravde honom i sin egen trädgård. När så lärjungarna – och de judiska ledarna – fann den tomma graven blev lärjungarna glada (och började predika att han uppstått) medan de judiska ledarna blev bedrövade. Juda gick till dem och erbjöd sig att sälja Jesu kropp till dem för 30 silverpenningar (!) och sedan dessa köpt kroppen av Juda släpade de Jesu döda kropp genom gatorna i Jerusalem.

Idag förkastar alla seriösa historiker denna berättelse (till alla delar utom då det faktum att historien har tillkommit som ett försök att förklara varför graven var tom – vilket alltså i sig är ett erkännande av detta faktum). Redan det att berättelsen tillkommit först 400 år efter händelserna är orsak nog att förkasta den. Dessutom har vi den erkända effekten av Petrus´ pingstpredikan. Denna effekt skulle nog har uteblivit ifall de judiska ledarna skulle ha kunnat köpa Jesu kropp och släpa den genom Jerusalem medan Petrus stod och förkunnade att han hade uppstått från de döda.

Då kvarstår alltså Jesu lärjungar. Denna rädda och tilltufsade skara av framför allt före detta galileiska fiskare. Att dessa skulle ha klarat av att övermanna en romersk vaktstyrka (och detta utan att lida några förluster) är nästa mera otroligt än att Jesus faktiskt skulle ha uppstått. Vidare skulle det vara ren och skär idioti att i evangelierna sätta med ryktet – som judarna startade – om att lärjungarna hade rövat bort Jesu kropp om detta verkligen var vad som hade skett. Och sist, men inte minst, har vi det faktum att elva av de tolv apostlarna dog martyrdöden för sin förkunnelse om Jesus och hans uppståndelse. Det finns många människor genom världshistorien som har dött för en lögn som de trott på. Men att dö för en lögn man själv hade hittat på och därför visste var en lögn, det är ju bara dumt. Senast när de stod inför sin egen (plågsamma) avrättning skulle nog de ha konstaterat att kanske det är dags att sluta låtsas nu? Så skulle åtminstone jag ha gjort. Och säkert du också, om du hade varit i den situationen. Och garanterat Petrus och gänget också. Men det gjorde de inte. Det finns således helt enkelt ingen logik i påståendet att lärjungarna skulle ha rövat bort Jesu döda kropp. Åtminstone inte på basen av vad vi vet om vad som hände senare. Alltså får vi försöka hitta någon annan orsak till att graven var tom.

Svar till T. Enbuske, del 8

Nu går det förstås att spekulera och hävda att det som sägs i Apostlagärningarna inte stämmer – trots att vi redan har visat att de nytestamentliga dokumenten är både trovärdiga och historiskt mycket solida. Både när det gäller närheten till det som beskrivs och gällande dokumentens historia som sådan. Men spekulera kan man alltid, speciellt om viljan är stark. Det går givetvis att påstå att det som Apostlagärningarna hävdar hände den första pingstdagen inte alls hände. Tre tusen omvända? Nej, men kanske en handfull. Författarna tar i så det knakar för att få det att låta bra. Men dessa spekulationer är dömda att misslyckas. Dels för att de bibliska källorna har visat sig vara trovärdiga historiska dokument, dels för att det också finns utombibliska källor som stöder det som Lukas skriver.

Den romerske historieskrivaren Tacitus (Cornelius Tacitus ca 55 -120) skriver i sin "Annales" (15.44.3) om de kristna att "Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och fastän undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i Rom, där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och ivrigt idkas." Vidare skriver Tacitus om de kristna, i anslutning till Roms brand (år 64) att kejsar Nero, som blev beskylld för att ha startat branden, flyttade skulden till de kristna och att "en stor mängd" ("multitudo ingens" på latin) av de kristna blev dödade.

Märkte du vad Tacitus skrev? En stor mängd kristna. I Rom. Flera tusen kilometer från Jerusalem. Endast 31 år efter Jesu död och påstådda uppståndelse. Något stort måste ha hänt för att denna nya tro skulle ha spridit sig så snabbt och så långt bort. "En stor mängd!" Och då får vi anta att många flera gömde sig och flydde undan Neros förföljelser! Det skulle helt enkelt inte ha kunnat bli en så här stor rörelse om Lukas skulle ha överdrivit vad som hände den där första pingsten och det i verkligheten skulle ha handlat om bara en handfull omvända. Men det slutar inte här ens! Se vad Tacitus skriver om den tidigaste kristna historien! "Fastän undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt..." Vad talar Tacitus om här? Jag kan inte förstå annat än att detta "undertryckt för stunden" handlar om tiden efter Jesu död och före den första pingsten! Vad annars skulle det handla om? Det finns nämligen inga uppgifter om att det kristna vittnesbördet skulle ha varit "undertryckt" (=nästan utrotat) och sedan "utbrutit på nytt" än just vid den här tiden strax efter Jesu död och före den första pingsten.

Den grav i vilken Jesus lades på långfredagen, Josef av Arimateas grav, den var tom på påskdagens morgon. Om graven inte skulle ha varit tom skulle inget av det som sedan följde ha kunnat ske. Så enkelt är det. Dessutom bör vi i detta sammanhang notera vad de judiska ledarna säger om hela denna uppståndelse, även om detta föregriper det vi kommer att lyfta fram härnäst: "Hans lärjungar har stulit hans kropp ur graven!" (Matt. 28:13) Det var deras förklaring till ... Just det! Det var deras förklaring till att graven var tom! I senare judiska källor (Josefus och den historiskt icke trovärdiga "Toledoth Jeshu" från 400-talet) utgår författarna också från att graven var tom, vilket är högst anmärkningsvärt.

Nå, när vi har kommit så här långt bör vi förstås ställa oss den allt avgörande frågan: Varför var graven tom? När vi försöker svara på den frågan rör vi oss vid det centrala i hela denna frågeställning – och i hela den kristna tron. Varför var Jesu grav tom? När vi ser på de olika svarsförslag som har getts kan vi ganska enkelt dela upp dessa i två olika grupper. Den första gruppen handlar om inomvärldsliga orsaker, och den senare om en förklaring som inte tar sitt avstamp i det inomvärldsliga. Nämligen att orsaken är den som de nytestamentliga dokumenten samstämmigt föreslår, alltså att Jesu grav var tom för att Gud uppväckte honom från de döda.

Svar till T. Enbuske, del 7

Men hur är det? Är inte uppståndelsen något som vi uttryckligen ska tro på? Det går väl inte att bevisa en sådan sak? Därför borde det ju räcka med att tro? Till och med med en "blind" tro, som vissa talar om.

Det är sant att vi inte kan bevisa utom allt tvivel att Jesus har uppstått. Det går helt enkelt inte. Inte idag. Annat var det förstås för 2000 år sedan när vittnen kunde se och röra vid den uppståndne. Men idag går det inte när vi inte, på samma sätt som då, har tillgång till den uppståndne. Men det finns mycket som det inte går att bevisa utom allt tvivel men som vi ändå menar är så troligt – eller sannolikt – att vi ändå bygger våra liv på det. Eller vår livsåskådning och vår uppfattning om verkligheten. Och framför allt om historien och historiska händelser. För att ta ett par exempel: Kan du, utom allt tvivel, bevisa att din fru älskar dig? Eller dina barn? Dina föräldrar? Kan du utom allt tvivel bevisa att det vi uppfattar som verkligheten verkligen är verklig? Kan det inte vara som i filmen "The Matrix" att allt det vi uppfattar som verkligheten bara är en dataskapad låtsastillvaro och att vi i själva verket befinner oss i en liten kokong där vi lever våra liv som små batterier som driver datorn som genererar den verklighet vi tror oss leva i? Eller för att ta en historisk händelse: Kan vi bevisa att Caesar verkligen gick över Rubicon tillsammans med sina trupper och inte ensam, som seden var?

Det hela handlar om historiska källor som finns tillgängliga, och om sannolikheter. Vad är mest sannolikt? Baserat på de källor som finns tillgängliga, vilket är den mest troliga förklaringen till ett visst fenomen? I själva verket gör vi många av livets stora avgöranden baserat på, inte en absolut bevisföring, utan på just sannolikheter. Och när det gäller Jesu uppståndelse från de döda får vi börja med de historiska dokument vi har att tillgå. Som vi alltså har visat att är trovärdiga. Och vi ska börja med den tomma graven. Det går nämligen att bevisa, så nära det överhuvudtaget är möjligt att bevisa något som har hänt i den antika världen, att den grav i vilken Jesus lades under den sena eftermiddagen på långfredagen var tom på söndag morgon. Det här bevisar förstås inte i sig att han har uppstått, men en tom grav är liksom en grundförutsättning. Om vi svänger på det: Skulle hans kropp ha varit kvar i graven skulle vi med säkerhet kunna säga att någon uppståndelse inte hade ägt rum.

Hur kan vi då hävda att graven verkligen var tom? Svaret på frågan är att det har att göra med vad som hände i Jerusalem sju veckor senare – på den första kristna pingsten. Evangelierna berättar om de elva kvarvarande lärjungarna som hade flytt efter Jesu död. De var rädda och missmodiga. De, som hade gått med sin Mästare i tre år och som skulle bli människofiskare, de gick tillbaka till sitt gamla yrke. Deras dröm var död, och det enda som återstod var fruktan för att makthavarna skulle ge sig på dem också nu när Jesus var död. Men sju veckor efter Jesu död trädde de fram på gatorna i Jerusalem och förkunnade att Jesus hade uppstått från de döda. De gjorde detta utan rädsla, med makt och myndighet och resultatet var förstummande: Flera tusen människor kom till tro på det de förkunnade.

Nu ska vi komma ihåg varför de judiska ledarna hade velat få död på Jesus. Han hade stämplats som en upprorsmakare som kunde störa den bräckliga jämvikten som rådde i landet och därmed orsaka att romarna gick in och stängde ner templet och tempelgudstjänsten. De judiska ledarna balanserade på en knivsegg mellan den romerska överhögheten och det egna folkets frihetskärlek och längtan efter en Messias som skulle komma och kasta ut romarna och sätta sig på "Davids tron". Allt som störde denna jämvikt och rubbade lugnet var en potentiell fara för templet och för den judiska gudstjänsten. Därför måste Jesus dö, och därför var det ytterst viktigt att denna nya fara också skulle kvävas i sin linda.

Vilket skulle ha varit det absolut bästa sättet att åstadkomma detta? Kom ihåg vad Petrus och de andra apostlarna förkunnade: "Det är denne Jesus som Gud har uppväckt, och vi är alla vittnen till det." (Apg. 2:32) Jesu uppståndelse var det centrala i deras förkunnelse. Så hur tystar man en sådan förkunnelse? Egentligen är det mycket enkelt: Man visar upp den döda kroppen! Eller graven där den ligger. Nu ska vi också komma ihåg att den första pingstens händelser inte ägde rum någonstans i Afrika eller i Sydamerika, långt borta från händelsernas centrum och dessutom långt senare. Nej, det här skedde på samma plats där Jesus hade dödats och där han påstods ha uppstått från de döda – och endast sju veckor efter dessa händelser. Det skulle inte ha varit svårt för de judiska ledarna att kväva den nya rörelsen i sin linda. Men det gjorde de inte! Varför inte? Svaret är mycket enkelt: För att de inte kunde visa upp Jesu kropp! För att graven var tom!

Svar till T. Enbuske, del 6

Men hallå, kanske någon vill utropa. Det att Jesus är Gud är ju något som kyrkan införde först på 300-talet! Det var ju på kyrkomötet i Nicaea år 325 som det röstades om Jesu gudom och ja-sidan vann med en knapp majoritet... Fel! Bara för att Dan Brown påstår någonting betyder det inte att det är så. (I själva verket har Dan Brown fel så gott som alltid när han kommer med ett "historiskt" påstående om den kristna tron.) Frågan om Jesus är av evighet på samma sätt som Fadern är det var faktiskt uppe på kyrkomötet i Nicaea, men någon omröstning behövdes inte. Denna villolära avspisades klart och tydligt. (I själva verket var det bara två biskopar som gick på linjen att Jesus inte är lika evig som Fadern, och de blev alltså förklarade varande villolärare.) Egentligen är det faktiskt tvärt om mot vad Brown försöker få oss att tro i sin bok "Da Vinci-koden". Villoläran är i själva verket av senare datum än det som hävdas av Markus, Matteus, Lukas och Johannes. Det att Jesus är Gud är i själva verket något som fanns med från allra första början av den kristna kyrkans historia.

Speciellt i Johannes´ text finns detta att Jesus är Gud med i stort sett i varje kapitel. "Jag är" är det allra heligaste gudsnamnet, och Jesus talar om sig själv som "Jag är" på många ställen i Johannesevangeliet. Dessutom har vi där den mycket klara utsagan att "Jag och Fadern är ett" i Joh. 10:30. Givetvis har även mycket liberala bibelkritiker – som inte vill godkänna att detta att Jesus framställs som Gud skulle finnas med från första början – insett att alla dessa vittnesbörd hos Johannes inte kan bortses ifrån. Så i stället har de hävdat att detta dokument är mycket sent skrivet och att det därför hade hunnit ske en utveckling av den kristna läran innan Johannes skrev sin text. Men som redan konstaterats finns det klara och tydliga bevis på att också detta dokument är skrivet av ett ögonvittne, nämligen av aposteln Johannes. Må vara att det mycket troligt är skrivet något senare än de tre övriga texterna. Men hur som helst har Johannes skrivit ner sin text troligtvis redan på 90-talet. Eller kanske redan i slutet av 80-talet. Inte kring år 175 som en del nutida liberala bibelforskare hävdar. Det finns helt enkelt inget konkret stöd för ett sådant påstående, utan också här handlar det om spekulationer.

Så då har vi alltså spårat budskapet om Jesu gudom till det första århundradet. Men detta budskap begränsar sig inte bara till Johannesevangeliet. Också i de tre övriga evangelierna säger Jesus att han är Gud. (Så även om den moderna bibelkritiken skulle klara av att avspisa Johannesevangeliet kommer de inte ifrån detta påstående för det.) Det är inte riktigt lika uppenbart hos Markus, Matteus och Lukas, men det finns nog där bara vi vet var vi ska leta. Vi konstaterade redan att Markusevangeliet torde vara äldst av de fyra evangelierna. Det kan vara skrivet redan på 40-talet, men senast på 50-talet. Låt mig ta ett exempel från denna mycket tidiga text för att visa vad jag menar: I det andra kapitlet i Markusevangeliet kan vi läsa om när Jesus förlåter en lam mans synder. De skriftlärda och fariséerna opponerar sig med motiveringen att det endast är Gud som kan förlåta synder. Vad gör Jesus då? Ber han om ursäkt och konstaterar att han sagt fel här? Nej, det gör han inte. Han visar i stället att han verkligen har makten att förlåta synder genom att hela den lame mannen. Detta alltså enligt evangelisten Markus. Här blir det alltså mycket tydligt att Markus, när han skrev sin text, ansåg att Jesus var identisk med Gud själv. Således är vi tillbaka vid detta: I dessa fyra, trovärdiga historiska dokument, påstår sig Jesus vara Gud själv som har kommit till jorden.

Men det bevisar förstås ännu ingenting. Annat då än det att Jesus menade sig vara Gud själv och att de som skrev evangelierna hade förstått (och trodde) på det han påstod samt att detta fanns med redan från början. Det finns många galningar som har påstått att de är Gud, och det innebär inte automatiskt att de har rätt. På tal om galningar ska vi här lyftas fram ett populärt, men felaktigt, påstående. Idag hävdar många att Jesus var en god människa och en framstående morallärare – men inte Gud. C.S. Lewis skriver angående detta påstående att en människa som talade så som Jesus gjorde och som kom med de påståenden om sig själv som Jesus kom med inte är någon god människa eller framstående lärare. Antingen var han den han påstod sig vara, alltså Gud själv, eller så var han galen. Det enda han INTE kan ha varit är en god mänsklig lärare och en god människa. Han avsåg helt enkelt inte att ge oss möjligheten att påstå något sådant.

Jesus påstod sig alltså vara Gud, och som vi redan konstaterade är han inte ensam om det. I Jesu fall har vi ändå en sak som saknas i alla andra fall när en människa har sagt sig vara Gud – och en sak som bevisar att han har rätt. Nämligen det faktum att han uppstod från de döda. Och nu är vi framme vid den enskilda fråga som avgör om den kristna tron står eller faller. Om Jesus verkligen uppstod från de döda, då är han den han påstod sig vara och då gör vi bäst i att hålla oss till honom. Men om han inte uppstod från de döda, då faller allt och då lönar det sig att hålla sig borta från allt som har med Jesus, kyrkor och den kristna tron att göra.

Svar till T. Enbuske, del 5

En annan form av kritik går ut på att det finns så många fel i texterna att vi överhuvudtaget inte kan veta vad de ursprungliga författarna skrev. Denna typ av kritik är något som t.ex. kristendomskritikern Bart Ehrman gärna ägnar sig åt. Han säger att det finns 400 000 fel i NT:s dokument och att vi därför inte kan veta hur texten ursprungligen löd. ("Det finns flera fel än det finns ord i hela NT"!) Men det Ehrman inte berättar är att detta är den totala mängden fel. I alla manuskript tillsammans. Det finns idag ca 1,6 miljoner sidor handskriven text av det som är vårt NT. Det innebär att det finns i genomsnitt ett fel per fyra sidor text. Ofta är dessa fel dessutom av sådan art att det handlar om att någon bokstav har utelämnats eller att ett pronomen har ersatts med ett namn eller tvärtom. Dessutom berättar inte heller Ehrman att han räknar alla fel – också de fel som ackumulerats vid avskrivningar. 

Låt mig ge ett exempel: Om en avskrivare gör ett fel – ersätter ordet "han" med "Jesus" – och gör 25 avskrifter med detta fel. Då har vi redan 25 av Ehrmans 400 00 fel där. Om sedan avskrivare i sin tur gör 50 kopior av var och en av dessa 25 avskrifter och det första felet så att säga följer med, då har vi genast 50 x 25 = 1275 fel. Som ett resultat av detta enda fel. Ser du hur bedrägligt Ehrman resonerar? I själva verket har vi idag en text som till 99,8% är den text som ursprungligen skrevs. Det finns i själva verket endast några rader text i vårt NT som experterna tvistar om huruvida de var med från början eller inte, men dessa rader, lika lite som de avskrivningsfel som har skett under årens lopp, förändrar, eller berör inte ens, någon central kristen trossats. Slutsatsen av detta är entydig: Vårt Nya Testamente är idag den text som apostlarna skrev ner! Den som vill bekanta sig mera med detta kan med fördel läsa FF Bruces bok "The New Testament Documents, are they Reliable?"    

En sista poäng som understryker trovärdigheten i dessa dokument är det faktum att apostlarna inte skönmålade eller tog bort sina egna fel och brister. Det framgår t.ex. att de var oerhört tröga att tro på de första vittnena till Jesu uppståndelse. Petrus förnekade Jesus, och han gjorde en fullständigt slät figur när han helt och hållet missförstod vad händelserna på förklaringsberget handlade om. Lärjungarna grälade om vem av dem som skulle betraktas som den störste. Med mera, med mera. Om detta skulle vara upphittat och fria fantasier skulle nog Petrus, den förste biskopen av Rom, gärna ha sett att hans roll skulle ha sett lite annorlunda ut. Men det gör den inte. Orsaken är klar och tydlig: Detta var vad som hände. Det vi får när vi läser dessa dokument är ingen skönmålad bild av vad som hände, och det är inga sagor. Det vi får är en trovärdig redogörelse för faktiska, historiska, händelser.

Ovan har vi nu alltså presenterat argument för att de fyra dokumenten som vi kallar evangelier är trovärdiga, historiska dokument. När detta är fastslaget behöver vi se på vad dessa dokument säger. När det gäller Jesus hittar vi här en mycket märklig sak. I dessa trovärdiga, historiska dokument påstår sig Jesus vara ingen mindre än Gud själv som har kommit till jorden och blivit född som människa. Är något sådant alls möjligt?

Svar till T. Enbuske, del 4

Ändå finns det många som försöker misskreditera de nytestamentliga dokumenten. Angreppen kommer på flera olika håll och på flera olika plan. Den vanligaste kritiken går ut på att dessa texter är skrivna så långt efter händelserna och att de därför inte är trovärdiga. Men det stämmer alltså inte. De som hävdar att dessa dokument är skrivna långt senare av någon okänd munk i något kloster någonstans har inga källor att styrka detta påstående med. I klartext: De spekulerar fritt. Men för den motsatta ståndpunkten finns det källor, och det går också att föra ett resonemang för en tidig tillkomst baserat på texterna själv. Kyrkofadern Papias (f. ca 60) berättar om Markus och Matteus texter och skriver att "Markus var Petrus tolk" och att "Matteus skrev sitt evangelium på en hebreisk dialekt". Papias var också lärjunge till aposteln Johannes, och för honom var det självklart att Johannes hade skrivit det dokument som bär hans namn. En annan av Johannes lärjungar var Papias samtida Polykarpus (69-155) som också han tycks ta det som en given sak att Johannes skrev det dokument som bär hans namn. Kyrkofadern Iraeneus (130-202) skriver om hur han träffade Polykarpus och hur denna hade berättat om sin relation till Johannes. Att det finns så här tidiga, direkta, externa vittnesbörd om dessa dokument och deras författare är unikt när det handlar om dokument från den antika världen.

När det gäller Lukas text erbjuder denna en ypperlig möjlighet till "interna bevis". Dels har vi i Lukas, läkarens, text en sådan detaljrikedom (observera att dessa detaljer alltid har befunnits vara korrekta!) att någon sentida munk inte skulle ha kunnat prestera dessa. Se t.ex. Luk 3:1-3. Ingen som hittar på det han skriver skulle ta risken att ge denna enorma detaljrikedom! Det skulle helt enkelt bli för enkelt att avslöja det hela som lögn. Dessutom finns det en ofta förbisedd sak i Lukas texter som gör att de är svåra att avfärda. Dåtida historiker/skribenter var inte så nogräknade när det gäller detaljer. Speciellt inte när det gäller administrativa och framför allt fiskala frågor. Om de inte hade korrekt förstahandsinformation fyllde de helt enkelt i med antaganden och fria fantasier. Det gör inte Lukas, utan han visar att han är sanningsenlig när han skriver att han "noggrant efterforskat allt från början". Se på Apostlagärningarna! Det är inte många forskare som lagt märke till detta, men när man tittar lite närmare på texten kan man se ett mycket intressant mönster. I början av texten finns det inte så många detaljer, men i ett visst skede blir redogörelsen mycket mera detaljrik. När sker denna förändring? Jo, när – enligt texten – Lukas själv slår följe med Paulus! När Lukas själv är ögonvittne kan han sätta med detaljer som han inte hade tillgång till i de avsnitt av texten när han själv inte var med. Lukas sätt att behandla fakta är faktiskt helt unikt i den antika världen.

Sedan har vi också ett utmärkt exempel på datering av Lukas texter på basen av textinterna bevis. Apostlagärningarna är långt en biografi över aposteln Paulus. En biografi, vilken som helst, har ett mycket naturligt slut. Alltså när den som biografin handlar om dör. På basen av andra källor vet vi att Paulus dog martyrdöden i Rom ca år 64. Men hans död nämns inte i Apostlagärningarna! När redogörelsen slutar lever Paulus i husarrest i Rom. Om Paulus skulle ha dött innan Lukas skrev texten skulle detta utan vidare ha omnämnts. Lukas var som sagt noggrann med detaljer, och Paulus död var verkligen ingen liten sådan. Av detta kan vi sluta oss till att Apostlagärningarna måste vara skriven före år 64. Troligtvis senast år 62. Apostlagärningarna är den andra boken i Lukas redogörelse för händelserna, varför evangeliet som bär hans namn är skrivet före Apostlagärningarna. Troligtvis i god tid före år 60. År 58 nämns ofta som ett troligt årtal här. Eftersom Lukas i sin redogörelse skriver att "många har redan sammanställt en skildring av de händelser ..." och han hänvisar till det Markus skrivit kan vi sluta oss till att åtminstone Markus text är äldre, kanske avsevärt, än Lukas text. Troligtvis gäller det samma också för Matteus text.

Vad innebär då detta? Jo det betyder att dessa dokument är skrivna så tidigt att ögonvittnen till de händelser som beskrivs fortfarande levde när dessa texter skrevs och spreds i de kristna församlingarna. Dessa ögonvittnen kunde, om redogörelserna var felaktiga, protestera och kräva att korrigeringar gjordes. Det innebär också att, som traditionen hävdar, Lukas mycket väl kan ha träffat och intervjuat Maria, Jesu mor, innan han skrev sin text. Faktum är att Lukas text har hävdats vara något av "Marias evangelium", och rent tidsmässigt finns det inte något hinder för detta. Se t.ex. beskrivningen av vad som hände med de två rövarna på korset! Lukas har, som den ende, tagit med orden från Jesus om att "idag ska du vara med mig i paradiset". I de andras redogörelser saknas dessa ord. Detta innebär ingen motsägelse, utan det visar just detta att Lukas redogörelse baserar sig på Marias vittnesbörd. Hon befann sig vid korsets fot och kunde höra dessa ord, medan Jesu lärjungar – Petrus och Matteus i detta fall – var betydligt längre bort, om de ens vågade vara på platsen överhuvudtaget.

Svar till T. Enbuske, del 3

Men hur kan vi veta att Jesus verkligen har uppstått från de döda? Ingen nu levande människa var ju med och såg det hända. Dessutom "vet" vi ju att en död människa är och förblir död. Nej, givetvis finns det inte längre någon människa kvar i livet som var med och bevittnade det som hände. Men det samma gäller för precis allt i världshistorien som hände före år 1900. För kunskap om alla dessa händelser behöver vi förlita oss på sparade vittnesbörd av sådana som var med och såg det hända. Vi behöver gå till historiska dokument som berättar för oss vad som hände. Det samma gäller förstås för händelserna i Jesu liv också. Det finns historiska dokument som är trovärdiga vittnen om vad som hände för snart 2000 år sedan. Då pratar jag alltså om Matteus, Markus, Lukas och Johannes redogörelser för dessa händelser. Nå, nu har du kanske hört att dessa så kallade "evangelier" är skrivna långt senare och av helt andra personer än de som anges som författare. Det här stämmer inte. Det finns nämligen gedigen dokumentation som bekräftar att Matteus och Johannes var ögonvittnen till dessa händelser och att Lukas, läkaren (och när man läser hans text inser man att han verkligen var läkare med allt vad det innebär!), noggrant hade intervjuat ögonvittnen och att han var resekompanjon till aposteln Paulus. Markus igen var "Petrus tolk" och återgav hans ögonvittnesskildring av händelserna.

Alla dessa fyra redogörelser är alltså nedtecknade av ögonvittnen eller nära vänner till ögonvittnen till själva händelserna. Nedtecknandet har dessutom skett relativt nära inpå själva händelserna, inom en generation efter Jesu död och uppståndelse. Alltså medan sådana som hade sett och pratat med Jesus efter hans uppståndelse fortfarande levde. T.ex. skriver Paulus i första Korinthierbrevet (år 51/52 eller 58, alltså bara ca 20 år efter händelserna) att Jesus efter sin uppståndelse visade sig för över 500 personer. Så tillägger han: Av vilka de flesta ännu är i livet. Underförstått: Om du inte tror vad jag skriver här om Jesu uppståndelse så kan du fråga dem som var med och såg honom! Framstående forskare på området (t.ex. John A T Robinson, Richard Bauckham och den tyske historikern Adolf von Harnack) slår fast att Matteus, Lukas och Markus skrev sina redogörelser före år 70. Lukas troligen så tidigt som år 58, och när vi då vet att han byggde sin redogörelse delvis på det som Markus hade skrivit innebär det givetvis att Markus redogörelse är ännu äldre. Inom forskningen råder det nära på konsensus om att Johannes skrev sin redogörelse lite senare, kanske runt år 90.

Varför är nu detta så viktigt? Jo, helt enkelt för att detta innebär att dessa dokument står i en helt egen klass när det gäller historiska redogörelser för händelser från den här tiden. Både när det gäller tidsavståndet mellan själva händelserna och nedtecknandet och framför allt när det gäller antalet kopior (i dagens läge ca 5800 handskrifter, hela eller delar av texterna) och tidsavståndet mellan den äldsta kända kopian och originalet. Det är som John Montgomery konstaterar: Om vi menar oss veta något överhuvudtaget om antikens historia måste vi konstatera att detta material är av sådan art att det ger oss en mycket trovärdig redogörelse för dessa händelser. Ja, om vi förkastar dessa fyra dokument (Matteus, Markus, Lukas och Johannes), då måste vi först förkasta allt vi har av historisk dokumentation från och om den här tiden. Allt annat är nämligen så oerhört mycket sämre belagt! Även om vi kanske inte gillar den kristna tron, är vi faktiskt beredda att göra det – att gå så långt – i våra försök att misskreditera det kristna vittnesbördet? Nej. Det finns knappast någon som är det. Därför behöver vi, om vi vill vara ärliga och vill behandla alla historiska källor och vår kunskap om vad som hänt under speciellt antiken på ett jämlikt och rättvist sätt, konstatera att dessa fyra dokument; Markus, Matteus, Lukas och Johannes, är trovärdiga historiska vittnen. Det som dessa dokument berättar om är inga påhittade sagor. Det är historia. Om vi alltså menar att vi kan veta att något alls av det vi menar oss veta om vad som har hänt under antiken.

Svar till T. Enbuske, del 2

Först behöver jag korrigera en sak som Enbuske skriver i sin text. Religionen/tron handlar givetvis också om känslor, men när vi granskar den kristna tron behöver vi absolut ha intellektet med också. Detta helt enkelt eftersom den kristna tron är en historisk religion. En religion som har sin grund i verkliga händelser, mitt i den verkliga världen. Den kristna tron är en religion som kan verifieras, eller falsifieras, på basen av vad som har hänt i historien. Detta innebär också att den kristna tron inte handlar om att "överge rationalismens värld", utan en kristen människa lever så att säga i båda dessa världar. Både den rationella och den andliga/mystiska. Och det är en härlig kombination! Dessutom kan ingen omvända en annan människa. Det är ett Guds Andes verk när så sker. Men vi kan ge skäl för vår tro, och det är vad jag ämnar göra i det följande.

Så låt oss då gå direkt på den avgörande frågan: Varför är kristendomen sann? Varför ska vi tro på Jesus? Svaret, i all sin enkelhet, är: För att han har uppstått från de döda.

Vi människor har många problem av olika kaliber. Många av dessa har vi ställt till/ställer vi till själva. Många av våra problem har vi också lyckats reda upp. Men vårt största problem har vi gått, och kommer vi alltid att gå, bet på. Nämligen det att vi en dag kommer att dö. Döden är mänsklighetens, och den enskilda människans, ojämförligt största problem. Du och jag kommer att dö en dag. Vi vet inte när, och förhoppningsvis blir det inte allt för snart. Men själva saken är oundviklig. Förr eller senare kommer vi alla att dö. En historiker (jag kommer inte ihåg hans namn nu på rak arm) hävdade att en av orsakerna till att den kristna tron spred sig som en tsunami i den antika världen åren efter Jesu död och uppståndelse var just detta med uppståndelsen. Eller svaret på frågan "vart är vi på väg?". De grekiska filosoferna hade ett, enligt dem själva åtminstone, tillfredsställande svar på frågan varifrån vi kommer. Liksom på frågan varför vi är här. Men när det gällde frågan vart vi är på väg – alltså frågan om döden – så fanns det inget sådant svar. Men den kristna tron hade ett svar också på denna fråga, och därför blev den unga religionen så populär. Eller rättare sagt: Den unga filosofin. För det var så kristendomen sågs av omvärlden då. Som en filosofi som gav svar på livets stora frågor. Framför allt då på frågan om döden.

Den kristna tron hävdar att Jesus är den ende som har besegrat döden. Och inte bara det: Han lovar dela denna seger med alla som lägger sitt liv i hans händer. Som tror på honom. Och här får jag också lite korrigera Enbuske: Att tro är inte försanthållande. Åtminstone inte i främst. Tro är först och främst tillit. Förtröstan. Just det att sätta sitt liv och sin framtid i Jesu händer. Att lita på honom. Att ge över den spira som markerar vem som är kung i mitt liv till honom. Att själv abdikera från tronen i mitt liv och böja knä inför honom. Det är att tro.

Men nu var det alltså döden det handlade om. Att vi alla en dag kommer att dö. Helt konkret. På din gravsten kommer det att stå ett datum. Dina nära och kära kanske också kan ange ett klockslag och en plats. Döden drabbar oss helt konkret, i den här världen, i den historia som vi räknar i sekunder, minuter, timmar, dagar och år. I denna samma historia har också Gud, i Jesus, befunnit sig. Han levde här som en människa som du och jag. Han föddes på en speciell plats (Betlehem i dagens Israel) vid en speciell tidpunkt (någon gång mellan juni och december år 5 f.Kr.). Han dog, precis som du och jag en dag kommer att göra, helt konkret, och hans död inträffade på avrättningsplatsen Golgata utanför Jerusalems stadsmur. Högst troligt fredagen den 3. april år 33 e.Kr. De källor vi har till dessa händelser (som vi snart ska återkomma till) kan vi slå fast att Jesus dog där på korset ungefär klockan tre på eftermiddagen. Efter detta lades han i en grav i vilken han låg "till den tredje dagen", alltså till söndagen den 5. april år 33. Då hände det som är hela världshistoriens höjdpunkt och vändpunkt. Han som var död började leva igen. Det här ska vi förstås också återkomma till. Men poängen är att Jesus dog samma död som du och jag en dag kommer att dö. Hans kropp gav upp och livet flydde. Men i motsats till dig och mig blev han inte i sin grav, utan han började leva igen. Jesus uppstod från de döda! Därför ska vi, och får vi, tro på honom.

Svar till T. Enbuske, del 1

Tuomas Enbuske är en intressant person. Ateist, oerhört frispråkig, provocerande, på gränsen till arrogant (och vissa gånger långt över gränsen) och brutalt ärlig. Åtminstone ibland. Och så är han kolumnist på Iltalehti. Jag brukar läsa hans kolumner med skräckblandad förtjusning. Vad kommer han att säga den här gången? Det var någon som sade att han är lite som en ateistisk version av undertecknad. Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker åtminstone att hans texter är intressanta.

I april skrev han en kolumn som fick åtminstone mig att dra andan. Rubriken lyder: "Jag vill inte längre vara ateist – kom och omvänd mig till tro!" I ingressen säger han att "Jag vill att du omvänder mig, denna blankögda ateist, till tro på Gud, Allah, Jahve eller vad det nu finns för gudar". Texten fortsätter: "Jag var fyra år när jag insåg att jag är ateist. Jag skulle inte ha velat vara det. Nu vill jag hitta en religion, och jag behöver din hjälp. Jag är nämligen inte religionslös av pur elakhet. Så du som läser den här kolumnen: Be för mig. Eller hur man nu i din religion tar kontakt med gudomen. Jag har fått nog av denna rationalismens värld och jag vill hitta en tro. Och jag gycklar inte. Jag säger detta på fullt allvar. Jag tänker berätta offentligt genast när Gud tar kontakt. Ateismen är barnslig. Precis som om jag, denna med en bristfällig intelligens utrustade chimpans, skulle kunna skryta med att vara smartare än Gud. Så det handlar inte om det. Alla religiösa berättelser framstår bara som lika vansinniga som Antti Rinnes vallöften."

Kolumnen fortsätter sedan i typisk Enbuske-stil, frän och brutalt ärlig. Han avslutar sin kolumn med orden "Jag vet att religionen/tron inte är en sak för intellektet utan för känslan, men jag vill ändå ha en logisk förklaring. Det här är givetvis paradoxalt, men jag uppmanar alla troende att övertala mig att tro på deras religion. Och det är ingen idé att hävda att det att en religion är mest populär gör att den är sann. Varför skulle det vara så? Om jag skulle vara Gud skulle jag skänka sanningen åt en märklig sekt som lever isolerad någonstans i Suonenjoki. Men Gud vare tack så är jag inte det."

Läs gärna hela Enbuskes kolumn! Den finns på Iltalehtis webbplats, men tyvärr bara på finska. Utdragen ovan är min översättning, och jag beklagar om den inte alltid är helt ordagrann.

Tuomas Enbuske kommer knappast att läsa den här bloggen, men jag tycker att hans uppmaning är så fräsch och genomärlig att jag vill försöka följa hans uppmaning. Jag började skriva på den här texten redan dagarna efter att han publicerade sin kolumn, men av olika orsaker har fullbordan dröjt ända tills nu. Men jag tycker som sagt att jag vill försöka följa hans uppmaning. Om inte annat så för min egen del, för att sätta ner i skrift de fakta som finns. Och kanske också för dig som läser de här texterna. Så: Varför är just kristendomen sann? Varför ska vi tro på Jesus? Som du säkert förstår blir det här en ganska lång text. Ja, nästan en liten bok, faktiskt. Detta som en inledande varning. Men om du är intresserad får du gärna hänga med under de kommande dagarna! Jag planerar att publicera en text varje dag i detta ämne under den kommande veckan.