Slutligen om Puolimatka

Det börjar bli lite tjatigt med texter kring den storm som Tapio Puolimatkas kolumn gav upphov till, så det här får bli den sista texten i detta ämne. (Förutsatt att inget nytt kommer fram som behöver kommenteras.)

När jag har följt med kommentarer på olika plattformar på nätet, även här på min blogg, är det ett par saker som jag har noterat. Alla anser att pedofili är något ont. Det är givetvis positivt. Men när man utifrån insikten att (i stort sett) alla anser att pedofili är något ont hoppar till slutsatsen att det innebär att pedofili aldrig kommer att bli lagligligt och allmänt accepterat far det fel på ett mycket allvarligt sätt. Det samma kunde man nämligen ha sagt också om homosexualiteten för bara några tiotal år sedan. Idag är situationen en helt annan. Hur kunde det gå på det sättet? Och framför allt: Hur kunde det gå så här snabbt?

För att kunna svara på de frågorna kan man googla på t.ex. "Stonewall", "After the Ball" eller "Kirk and Madsen". En av de centrala faktorerna var att, som Kirk och Madsen visionerade i sin bok "After the Ball", börja framställa de homosexuella som oskyldiga offer samt att ersätta ordet "homofil" med det gladare ordet "gay". Samt att få media med i kampen för de homosexuellas rättigheter. En annan sak som också behövde göras var att sparka ut (eller rättare sagt gömma undan) sådana element ur hbtq-rörelsen som var mera svårsmälta för den stora allmänheten. Som till exempel de rörelser som drev frågan om pedofili och pedofilers rättigheter. (NAMBLA blev utsparkat ur LGBT-rörelsen i USA så sent som 1994.)

Idag vet vi hur detta fungerade. Mycket bra är ett understatement. Nu vet därför all hur en slipsten ska dras, och det är detta som Puolimatka ville fästa uppmärksamhet på med sin kolumn. När den sexuella avvikelsen man vill göra rumsren kan framställas som något medfött och oföränderligt blir de drabbade snabbt att betrakta som ett offer som man kan och bör ha medlidande med. När dessutom sexualiteten ses som en mänsklig rättighet och barnen också, enligt vad vi kan lära oss utifrån Kinsey och hans efterföljares verk, kan och bör få leva ut sin sexualitet finns faktiskt alla pusselbitar redan på bordet. Det som återstår är att få framställt det hela på rätt sätt och få den stora allmänheten att vänja sig vid tanken.

Pedofili kommer inte att bli allmänt accepterad. Inte så som den framstår och framställs idag. Men sväng på det hela! Utgå ifrån barnen, deras behov och deras rättigheter – och på en gång är situationen en helt annan. Detta är precis vad Puolimatka talar om när han hänvisar till Hollywoodfilmen "Call me by your Name". Där är inte pedofilen och hans strävan efter ett förhållanden med den tonårige pojken i fokus, utan i stället är fokus på den tonårige pojkens strävan efter och vilja att få ett förhållande till den vuxne mannen. Om det förra skulle ha varit i fokus skulle domen ha blivit hård. Men när situationen framställs så att det är pojken och hans sexuella behov som är det centrala talar man i stället om Oscars-nomineringar. Det faktiska förhållandet mellan de två är givetvis pedofilt (eller pederastiskt) men genom att ändra fokuset blev det hela med ens rumsrent och (bio)salongsfähigt. Så enkelt är det tydligen.

Om vi fortsätter på denna tankegång kan vi konstatera att det finns en mening i Björn Vikströms insändare i VBL/ÖT som kan användas, och troligtvis också kommer att bli använd, för att bana väg för en acceptans av pedofili. "Det är synnerligen viktigt att alla oberoende av ålder har rätt till integritet och trygghet ifråga om sin egen kropp."

Den här meningen kan ha väldigt olika betydelse beroende på var den som uttalar den står. Björn Vikström, liksom de flesta välmenande människor idag, avser när de säger detta att barndomen ska vara fri från allt som har med (tvingande) sexualitet att göra. Och mycket gott så! Men vi står just nu inför en revolution på sättet att se på barnen och barnens självbestämmanderätt. Hittills har det varit föräldrarnas ansvar och rätt att ta ansvar för sina barn och deras integritet. Men att det kommer att vara så i framtiden är allt annat än en självklarhet.

Det är riksdagsval i Sverige i höst. Liberalerna går till val med bland annat kravet på att lagstiftningen, i detta fall när det gäller vården, bör "ändras från dagens föräldraperspektiv till att ha barnens behov i fokus".  Detta är en oerhört stor sak och faktiskt fråga om just en revolution i synen på barnen och deras föräldrar och det ansvar som kommer med föräldraskapet. Den i olika internationella konventioner fastslagna föräldrarätten har också ifrågasatts och på sina håll delvis också avskaffats.

Med detta sagt inser vi att "barnens rätt till integritet" inte nödvändigtvis alltid kommer att betyda samma sak som det betyder idag. Föräldrarna som garant för barnens väl kommer sannolikt att ersättas av barnen själva. Och barn är, som vi vet, mycket lätta att påverka och forma. När sedan organisationer som Seta (RFSU i Sverige) lurar i vassen med Kinsey och hans "forskningsrön" i högsätet kan framtiden föra med sig både det ena och det andra.

Den naivitet och aningslöshet som präglar de många indignerade rösterna i debatten kring Puolimatkas kolumn är därför oerhört beklämmande. Ja, jag skulle till och med kalla det för en total blindhet. Säkerligen motiverad av godtrohet, men inte desto mindre allvarlig.