Vår tids kulturradikaler

I den senaste texten skrev jag om att det aldrig kan sluta väl när vi som samhälle strider mot verkligheten och mot sanningen. Att det är just det vi håller på med är ingen hemlighet. Men hur ska vi som kristna, som ännu klarar av att se vad vi håller på med och inte vill ha något med detta att göra, hur ska vi bete oss inför detta? Det är en viktig fråga, och jag ska svara på den i nästa stycke. Först ska jag ändå säga vad vi INTE ska göra: Vi ska inte spela med.

Men hur ska vi göra i det här läget då i princip hela samhället har gått ut i uppror mot verkligheten och sanningen och i förlängningen mot den ende sanna Guden? Svaret är lika enkelt som det är gammalt. De gamla brukade säga att vi ska läsa ordet, tro ordet, lyda ordet och leva ut ordet. Gör vi så blir hela vårt liv en massiv samtids- och kulturkritik. Vi kommer självklart att komma på kant med samhällsutvecklingen, men det är det värt. Sanningen har alltid ett pris, men att gå emot sanningen blir i slutändan väldigt mycket dyrare. Att gå emot sanningen och följa lögnen kommer i slutändan inte att kosta oss något mindre än vår eviga själ.

På 60-talet och framåt (ja, egentligen redan tidigare) talades det allmänt om kulturradikaler och om kulturradikalism. Med detta avsågs människor (och fenomen) som gick emot och utmanade den rådande kulturen och de rådande normerna. Främst på kulturens område, men även när det gällde de allmänna värderingarna i samhället. Från 60-talet framåt blev dessa kulturradikaler mera synliga och då flyttades tyngdpunkterna i kulturradikalernas kamp mot normerna framför allt till frågor som handlade om sexualitet och familj. (Senare även hbt-frågor.) Kampen i samhället stod mellan dessa kulturradikaler och de så kallade kulturkonservativa.

Idag har situationen vänts på huvudet. "The table has turned", säger de engelskspråkiga, och det uttrycket beskriver ännu bättre vad som har skett. De som satt vid kulturradikalernas bordsända finns idag långt vid den ändan av bordet där de gällande samhällsnormerna finns. Det radikala har blivit konvention. Det konventionella kan vi kalla det om vi riktigt vill bråka med dem. (Det var ju just konventionerna kulturradikalerna stred mot, och ordet kom närmast att betrakta som en svordom bland de mest radikala.) Idag är därför vi (kristna) som står för det som tidigare var det kulturkonservativa de som är radikala i förhållande till de normer som råder i samhället. Innebär det att vi, jag inberäknad, är kulturradikaler? Om vi ser vad orden betyder och hur samhället och dess värderingar ser ut idag kan vi faktiskt svara ja på frågan. Även om det ser nästan brutalt ut när man skriver ner orden. Jag, en kulturradikal? Oj, oj! Men det är faktiskt inte mitt fel. Jag beskyller samhället och samhällsförändringen för det. J´acusse!

Men tillbaka till ämnet. Om och när vi håller fast vid vad Bibeln säger kommer vi att hamna i opposition till de rådande samhällstrenderna. Så har det förstås alltid varit, men det har genom historien knappast varit tydligare än vad det är idag. Om vi undantar de första århundradena av kristen tro när de kristna var i opposition till den rådande kejsarkulten i det romerska riket. Fast egentligen var deras situation inte alls så olik vår. Om vi bortser från martyriet. Men det kan nog komma i vår tid också.

Det är lätt hänt att vi börjar beklaga oss över vår tid och över hur svårt det är att leva som kristen i en tid och i ett samhälle som har vänt Gud och hans sanning ryggen på det sätt som nu har skett. Och visst kan det vara jobbigt många gånger. Men då kan det vara bra att anlägga det perspektiv på sakernas tillstånd som Bo Brander, den store svenske prästen, gör. Han berättade att han väljer att inte se detta som något negativt utan konstaterade att det är att betrakta som ett förtroende från Guds sida gentemot oss. Han har gett oss förtroendet att leva som kristna i denna tid. Smaka på det när det känns extra tungt och vi får möta motstånd från kultureliten, det avfallna samhällets värderingar och de människor som står bakom dessa värderingar!