Tintin och det politiskt korrekta

Gårdagens nyhet i Dagens Nyheter var att Tintin-böckerna har plockats bort från bibliotekshyllorna på Kulturhuset i Stockholm. Den konstnärlige ledaren Behrang Miri motiverar beslutet med att böckerna är rasistiska och ger en felaktig bild av afrikaner, turkar och araber. Och det ska inte stanna med detta, enligt Miri, utan de anställda har fått i uppdrag att leta reda på andra böcker som är rasistiska eller ”homofoba”. Dessa böcker ska sedan röna samma öde.

Nå, nu är det kanske inte så svårt att hålla med om att en del i Tintinböckerna faktiskt ter sig som rasism när vi läser dem idag. Nu vet vi ju att alla turkar inte röker vattenpipa, att afrikanerna inte är dumma i huvudet och att araberna inte använder sig av flygande mattor. Men ändå luktar det här beslutet Orwells 1984 lång väg. Om jag inte missminner mig så fanns det i Oceanien ett helt ministerium vars enda uppgift var att gå igenom gamla dokument och rensa bort och ändra allt som fick dagens ledare att framstå i dålig dager. Att ändra på historien i efterhand, alltså.

Tintin-böckerna må vara rasistiska så som de flesta ser på saken idag, men de ansågs inte vara det inte då när de skrevs. Detta konstaterade också en belgisk domstol som ifjol friade boken ”Tintin i Kongo” och förkastade kraven på ett totalförbud av boken. Domstolen motiverade sitt beslut med att Tintins skapare Georges Remi (Hergé) speglade dåtidens framställningssätt och inte hade någon rasistisk avsikt. Nå, nu kom det sedan en ny nyhet på samma ämne som säger att Miri har ändrat sig och låtit sätta fram Tintin-böckerna igen. ”Beslutet togs för snabbt” är tydligen motiveringen till detta. Detta tolkar jag som att bilan fortfarande hänger löst över Tintin.

Det är alltid farligt när man börjar bränna/förbjuda böcker. Likaså när man börjar censurera historien för att den ska se ut som om vi alltid har tänkt och handlat på samma sätt som vi gör idag. Visst går det att bränna böcker och därmed tysta de värderingar de för fram/speglar. Men hur gör vi med människorna? Alltså de människor som idag tänker så som man tänkte på t.ex. 30-talet i vissa frågor? Ska vi bränna dem också? I så fall är många kristna i farozonen. Även om vi inte är homofoba, i ordets riktiga mening, så uppfattas vi ju som sådana – och var det inte rasism och homofobi som skulle bort?

  

Folkkyrkoreligionens mål?

Jag lyssnade på programmet ”Familjeliv” i går på radio Vega. Detta är ett av de bättre programmen på Vega, och oftast får man som småbarnsförälder en del vägkost när man lyssnar. (Speciellt programmet de hade angående hur man får barnen att somna och sova hela natten i sin egen säng var väldigt populärt hos oss! :))

Igår handlade programmet om hur man talar med barnen om Gud. Jag ska inte säga desto mera om de andra ”förståsigpåarna” som uttalade sig, men jag vill bara konstatera att Maria Sundblom-Lindberg fick ett annars ganska platt program att lyfta, och det rejält! Hon berättade jordnära och personligt om vad hon upplevt och om hur hon försöker förmedla tron till sina barn. Så långt allt gott, och det med råge. Men sen blev det fel, så fel. Sundblom-Lindberg påstod att ”Alla religioner, också kristendomen, handlar om att bli bättre människor”.

Nej, nej, nej. Kristendomen handlar INTE om att vi ska bli bättre människor. Kristendomen handlar om att vi ska bli saliga. Frälsta. Himmelrikets medborgare. Guds barn. Det handlar den kristna tron om. Det går inte att läsa länge i Bibeln innan man får det klart för sig: Jesus kom för att frälsa oss människor. Inte för att vi ska ”bli bättre människor”. Sen får man hoppas att vi blir det OCKSÅ. Men detta då som en biprodukt.

Maria Sundblom-Lindberg är präst. Alltså borde hon veta bättre. Men vi har, som sagt, två olika religioner i vår kyrka. En som läser Guds ord och bygger sin teologi på den grunden. Och en som inte gör det. Tyvärr. Och då blir det så här. Så fel, så fel.  

Peripatein

Det haglar tätt med stora kyrkliga nyheter denna vecka. Profana media tiger förstås som muren om dessa saker, men här visar Internet sina bästa sidor. Det går att få tag på de stora nyheterna – om man bara vet var man ska söka, och vet vem som har sökt dem först. Jag läste just på Dag Sandahls blogg att den ryska ortodoxa kyrkan numera underkänner Svenska kyrkans och Danska folkekirkes dop. Detta eftersom ryssarna menar att dessa kyrkor inte längre är kristna efter deras beslut om enkönade vigslar.

Det finns mycket man kunde säga om detta – och det gör Sandahl – men jag ska koncentrera mig på en aspekt av detta. Det är allvarligt att påstå om en annan kyrka, eller en enskild människa, att denna inte längre tillhör den kristna familjen. Inte desto mindre har dessa två kyrkor (och även vår, om ännu inte i samma grad) ställt sig själva utanför vad vi kunde kalla för en klassisk kristendomsförståelse. Vissa, åtminstone nu den ryska ortodoxa kyrkan, menar att detta på samma gång innebär att man ställer sig utanför den kristna gemenskapen. Som sagt är detta en hård dom. Men visst finns det fog också för en sådan uppfattning.

Jag har för min del nöjt mig med att tala om två olika religioner. Folkkyrkokristendomen och en biblisk (eller varför inte klassisk) kristendom. Den förra är, om inte redan ute ur den kristna familjen, så åtminstone på väg ut i periferin. Där går man lätt vilse på riktigt. (Ursäkta stavningen i rubriken – jag har inga grekiska bokstäver på mitt tangentbord!)

Kp-insändare 20/9

Jag brukar i normala fall inte ha tillfälle att lyssna på morgonandakterna (”Andrum”) i radio Vega, men de senaste veckorna har en omläggning av vardagsrutinerna möjliggjort ett lyssnande. Döm om min stora förvåning, och besvikelse, när jag fick vänta nästan tre hela veckor innan någon andaktshållare vågade ta namnet Jesus på sina läppar! Det gick så långt att jag t.o.m. började fundera om det fanns ett uttalat förbud mot att nämna Frälsarens namn i dessa andakter.

Jag väntar ännu på att någon ska våga tala om evigheten. De som har orkat lyssna har fått sig till livs en hel del prat om mänskliga relationer – välformulerat och uppenbarligen mycket genomarbetat – samt om vad vi människor behöver göra och hur vi ska leva för att förändra vår tillvaro här på jorden. Vissa gånger har t.o.m. strävan efter någon form av ett jordiskt paradis skymtat i kulisserna. Men, som sagt, inte så mycket som ett ord om evigheten. Inget om vad vi i Jesus Kristus är frälsta från, och till. Inte ens ett enda litet ord om Guds nåd.

Jag kan tyvärr inte komma till någon annan slutsats än att det som förkunnas i Andrum idag är ett annat evangelium än det som vi som kristen kyrka är satta att sprida. Paulus varnar klart och tydligt (Gal. 1 och 2 Kor. 11) för att ta emot ett annat/främmande evangelium – för att sedan inte tala om att sprida ett sådant.

Radions morgonandakter, i den form som de nu hålls, är under all kritik. De är på sin höjd en dålig spegling av världen och det som hörs och rörs där, och om det ska vara på detta sätt kan hela programmet lika gärna läggas ner. Men hellre ändå kunde programmet göras om – och göras rätt. För världen behöver evangelium, och radions andakter når många människor. Men då behöver man presentera ett rätt och rent evangelium och inte det främmande evangelium vi idag serveras genom dessa andakter.

Kristian Nyman, Esse

Spillover?

Jag fick i morse höra en av de största kyrkliga nyheterna under den senaste tiden. Uusi Tie-tidningens chefredaktör och författaren till boken ”Bibelns röda tråd” Leif Nummela, tillika med tre teologer som arbetar inom SLEY, har blivit prästvigda i Ingermanlands kyrka.

Hur oerhört rik måste inte vår kyrka vara (läs: Anse sig vara!) när hon kan låta sådana resurser gå sig själv förbi. Visserligen kommer dessa fyra att fortsätta att arbeta med sina nuvarande arbetsuppgifter, men det är ju i första hand Ingermanlands kyrka som kommer att få dra nytta av deras teologiska kunnande och deras gåvor inom ramen för det ämbete de just vigts till.

Jag har många gånger blivit bedrövad när jag har sett vilka teologer vår kyrka idag väljer att låta prästviga. Om det tillåts mig att använda en bild så kunde man jämföra de som idag prästvigs i vår kyrka med blinda och lytta som långt är oförmögna att utföra det arbete som de borde utföra som innehavare av prästämbetet. Dessa nu aktuella teologer, som både skulle vilja och kunna vara riktiga präster i vår kyrka och förkunna lag och evangelium till människors frälsning (något som en del (många?) av de nya prästerna i vår kyrka idag knappast ens vet vad är) ratas däremot och tvingas gå till grannlandets kyrka för att få arbeta med det som Gud har kallat dem till.

Detta samtidigt som vår kyrka håller på att förvandlas till en de andliga arbetarnas skyddade verkstad där de blinda och lytta tillåts lyfta lön mot att de speglar världen för de få som ännu orkar ha med dem och deras kyrka att göra. Skamligt, det är vad det är!

Om Islam, Mohammed och filmen.

Jag har sett den omdiskuterade mohammed-filmen. Visst. Det är slöseri med tid – den är fruktansvärt dåligt gjord, men eftersom den har fått de följder den har fått tänkte jag att det kunde vara bra att se den. Om man inte har sett den är det ju lite svårt att ha en åsikt om den.

Den är som sagt dåligt gjord. Den generaliserar. En del av dess påståenden går inte att verifiera. En del är med största sannolikhet falska. MEN. Mycket av det som den hävdar är sant. En del av det som påstås i den får man t.o.m. lära sig i grundkursen i religionshistoria vid ÅA.

Men vissa saker får man tydligen inte säga. Inte om Mohammed, och inte heller om den ökendemon som han upphöjde till sin gud. Gör man det, ja då visar Islam sitt sanna ansikte – och sitt sanna ursprung. Jag förstår inte hur någon, efter den senaste veckans händelser, kan försvara Islam. En religion som inte tål kritik - den må sedan vara sann, falsk eller både och och varken eller i parodiform - en sådan religion förtjänar ingen respekt.  

Jag har sagt det tidigare, och jag kommer helt säkert att säga det igen många gånger efter detta: Islam är en ytterst farlig religion. Daltandet med Islam och dess anspråk och de avarter den leder till kommer att stå västerlandet dyrt. För att inte tala om den miljard människor som har snärjts av denna förfärliga lära. De är de verkliga offren. Muslimerna.     

Intressant tanke

Anna-Maija Raittila (23/7 1928 – 25/8 2012) är väl i det närmaste okänd på svenskt håll i Finland – av förklarliga skäl. Likväl är hon den mest produktiva, och mest sjungna, finländska psalmförfattaren under 1900-talets andra halva. (Hon har själv skrivit, översatt eller bearbetat över 100 psalmer i den nuvarande finskspråkiga psalmboken.)

I boken ”Virsikirjamme virret” (av Tauno Väinölä) finns ett tänkvärt citat av denna Anna-Maija Raittila i anslutning till hennes psalm ”Kiitos suuren Kuninkaan” (finskspråkiga ps.b. nr. 428). ”Det att det i oss alla finns ensidigheter, till och med brister, snedvridningar och sår, hör till Guds hemliga plan för fullheten. Fullheten i Kristi kyrka föds genom att vi kompletterar varandra.” (Min översättning.)

Detta är en intressant, och också befriande(!), tanke. För det är ju ett välkänt faktum: Vi har alla våra fel och brister, och vår teologi är ofta ensidig. (Även om vi inte gärna vill erkänna det.) Observera nu att jag (och Raittila, förmodar jag) inte talar om rebelliskhet och direkt uppror mot Guds ord och hans vilja. Sådant kan aldrig främja någon fullhet i Kristus. Men här handlar det om våra mänskliga brister. Om vår oförmåga att greppa hela fullheten av Guds ord och vilja. Där får, och kan, vi komplettera varandra. Och så få vara med och föda fram fullheten i Kristi kyrka. ”Summan av ditt ord är sanning!”