fredag 21 september 2012

Peripatein



Det haglar tätt med stora kyrkliga nyheter denna vecka. Profana media tiger förstås som muren om dessa saker, men här visar Internet sina bästa sidor. Det går att få tag på de stora nyheterna – om man bara vet var man ska söka, och vet vem som har sökt dem först. Jag läste just på Dag Sandahls blogg att den ryska ortodoxa kyrkan numera underkänner Svenska kyrkans och Danska folkekirkes dop. Detta eftersom ryssarna menar att dessa kyrkor inte längre är kristna efter deras beslut om enkönade vigslar.

Det finns mycket man kunde säga om detta – och det gör Sandahl – men jag ska koncentrera mig på en aspekt av detta. Det är allvarligt att påstå om en annan kyrka, eller en enskild människa, att denna inte längre tillhör den kristna familjen. Inte desto mindre har dessa två kyrkor (och även vår, om ännu inte i samma grad) ställt sig själva utanför vad vi kunde kalla för en klassisk kristendomsförståelse. Vissa, åtminstone nu den ryska ortodoxa kyrkan, menar att detta på samma gång innebär att man ställer sig utanför den kristna gemenskapen. Som sagt är detta en hård dom. Men visst finns det fog också för en sådan uppfattning.

Jag har för min del nöjt mig med att tala om två olika religioner. Folkkyrkokristendomen och en biblisk (eller varför inte klassisk) kristendom. Den förra är, om inte redan ute ur den kristna familjen, så åtminstone på väg ut i periferin. Där går man lätt vilse på riktigt. (Ursäkta stavningen i rubriken – jag har inga grekiska bokstäver på mitt tangentbord!)

2 kommentarer:

  1. Beträffande själva sakfrågan anser jag att det handlar om kyrkopolitik av lite samma typ som funnits i relationerna mellan de gamla kyrkorna och frikyrkorna (och nu säger jag ingenting om tolkningshorisont i sammanhanget). Den ryska ortodoxa kyrkan har inte ensamrätt till den kristna tron.

    Vad Svenska kyrkan beträffar tog den för drygt tio år sedan ett steg mot centrum i förståelsen av den kristna tron, då man började förutsätta dop för medlemskap i kyrkan.

    Sen tycker jag nog att du är lite vårdslös med formuleringarna när du skriver om "två religioner" med hänvisning till olika schatteringar av kristen tro. I regel brukar vi talar om olika religioner som kristendom, judendom och islam m.fl. Om man slår upp religionsbarriären INOM ett och samma samfund, dvs mellan två olika tolkningstraditioner inom lutherdomen så har man tillgripit en egen definition på termen och begreppet "religion". "Nyspråk", sade George Orwell en gång.

    Och en sista släng med sleven: det tråkiga med rubriken på detta inlägg är att den öppnar sig endast för folk som kan grekiska och inte ens de blir på det klara med hur den matchar själva texten. Men det kanske bara är jag som har stint ti fata.

    Esa


    SvaraRadera
  2. Esa. Jag får ge dig rätt i det du skriver i de två första styckena. Men sedan hävdar jag nog envist att vi har att göra med två olika religioner i vår kyrka. (Och förstås många mellanformer.) Grunden för de två är så helt olika - och därmed också teologin - att jag menar att det handlar om långt mera än olika tolkningstraditioner. Jag har, med viss tillfredsställelse, också kunnat konstatera att jag inte är ensam om denna åsikt. Juha Ahvio hävdar sammas ak som jag i sin nyutkomna bok "Minne menet, Suomen Siion?"

    Vad sedan gäller rubriken får jag igen ge dig rätt. Rubriksättningen är bland det svåraste med att skriva blogg, avhandling, kolumn osv. Denna rubrik var helt klart en av de sämre jag presterat... :)

    SvaraRadera