Jag = en kongregationalist

Jag är kongregationalist. Detta innebär att jag menar att den kristna kyrkan/församlingen är lokalförsamlingen, och detta innebär då förstås också att jag hör till Esse församling – inte till Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Detta kanske främst av två orsaker. Dels den rent praktiska: Jag skulle helt enkelt inte klara av att höra till FELK med all den andliga revolt som finns i folkkyrkan. Jag får säga som Pettson, parafraserat, om jag skulle höra till FELK skulle jag få lov att skriva ut mig. Men som kongregationalist klarar jag ännu av att vara med. Visst. Biskoparna och kyrkans ledning ser inte min kongregationalism som någon möjlighet, men jag frågar inte av dem. De hör inte till min församling...

Dessutom är kongregationalismen den bibliska modellen. Bibeln känner inte till någon/erkänner ingen landsomfattande församling/kyrka. Visst är jag medveten om att FELK, och de andra landsomfattande kyrkorna, är ett resultat av praktiska överväganden, men likväl är det inte bibliskt.

Så är jag alltså kongregationalist.

Nu talar man om att slå ihop min församling med flera andra och skapa en större enhet – som, menar man tydligen, skulle ha bättre ekonomisk bärförmåga. Pyttsan, säger jag. Kyrkans utgifter består till en överväldigande del av löner, och om man ska spara måste man minska på löneutgifterna. Alltså sparka folk. Minska på tjänsterna. Detta åstadkoms knappast genom att bilda större enheter. Historien visar närmast på det motsatta. Nej, i stället borde man gå i helt motsatt riktning. Skippa lejonparten av den (onödiga) byråkratin och gå in för mindre församlingar med färre anställda där församlingsmedlemmarna känner sig delaktiga – och framför allt behövda! – och där man därför kan göra en större del av arbetet med frivilliga krafter. Det är min modell, och den får lånas och användas. Helt gratis!

Mitt hörande till kyrkan/Esse församling handlar långt om förtroende. Och om hemortskänsla. Så om Esse församling slås ihop med andra församlingar och hemortskänslan försvinner i den församlingskoloss som blir resultatet av denna sammanslagning, ja då sitter jag nog redan ganska löst. Om dessutom posten som kyrkoherde i den nya stora församlingen tas av någon (läs nuvarande Jakobstadsherden) som jag helt saknar förtroende för, ja då får jag nog traska iväg till pastorskansliet och höra mig för efter utträdelsepapperen.

Så har jag sagt det.