Karensdagen

Det var vågat av Samlingspartiet att lyfta fram förslaget om en lönefri karensdag strax före kommunalvalet. Statsministern, som ju helt säkert är på samma linje som sin partistyrelse i denna fråga, ville inte röra i denna sak just nu. Säkert p.g.a. tidpunkten.

Förslaget har fått mycket mothugg, och det kommer aldrig att gå igenom. I Finland gäller nämligen som högsta rättesnöre i alla arbetsmarknadsrelaterade frågor slagordet att ”Saavutetuista eduista ei tingitä”. (På svenska: Vi prutar aldrig på uppnådda förmåner.) Men hur som helst är det bra att frågan diskuteras.

Nu tror jag ju inte att fusket är så allmänt utbrett. Visst finns det säkert de som utnyttjar systemet och är hemma utan giltig orsak – och med full lön – dagen efter en våt fest eller dylikt. Men de är ändå ganska få. Vill jag åtminstone tro. Dessutom är argumentet som har lyfts fram att arbetstagarna kommer att komma sjuka på jobb ifall karensdagen införs säkert riktigt. Så jag är heller inte för detta förslag. (Även om jag, som alltid, anser att facket har för stor makt när dylika frågor ska diskuteras och beslutas om.)

Ändå skulle jag vilja att man i diskussionen skulle klara av att svänga på steken och se saken ur företagens synvinkel. Speciellt för små (och kanske också medelstora) företag är det rent av oskäligt att kräva att företagaren ska betala lön åt en arbetstagare som inte är på jobb. Oavsett vilken orsaken är. I dagens läge ska företaget betala full lön åt en sjukskriven arbetstagare under de första tio dagarna av en sjukskrivning. Först därefter träder FPA in och tar över lönebetalningen. (Och som av en händelse skriver läkarna gärna ut tio dagars sjukledighet åt den som kommer in med en lite större åkomma...)

Som arbetsgivare köper jag arbetsinsatsen av mina anställda. Varför ska jag betala lön när inget arbete blir utfört? Jag anser detta vara en stor orättvisa som borde rättas till på något sätt. En helt lönefri karensdag är kanske inte rätt lösning, men något borde ändå göras.