Poltikens utmaningar

Det drar så småningom ihop sig till kommunalval. Det här är nu redan andra valet som jag får se på från sidan (efter tolv år i fullmäktige), men jag tycker fortfarande att det är lika spännande. I Pedersöre (med totalt 35 mandat i fullmäktige) har vi, liksom i grannkommunerna, av hävd haft en massiv SFP-dominans, men allt sedan vi (Kd) gjorde rekordinbrytningen 1996 med tre av fyra på listan invalda har det liksom känts som att denna dominans så småningom kommer att börja krackelera. I vårt första val fick vi alltså tre mandat, sedan fyra, sex och i senaste valet blev resultatet sju mandat. Det har inte gått så snabbt som vi kanske hade hoppats, men orsakerna är uppenbara: Pedersöreborna är konservativa i sitt röstningsbeteende, och SFP har gjort ett hyfsat bra jobb som ”kommunbärande” parti. Det senare kan jag säga utan omsvep. Men likväl tillhör framtiden Kd - också i Pedersöre. Detta likaså av uppenbara orsaker.

Men även om politiken på lokalnivå är spännande och framför allt lärorik – och jag ångrar absolut inte att jag var med under de år jag var med – så är jag glad att jag hoppade av när jag gjorde det. Dels för att tolv år räcker till, dels för att jag inser att de kommande åren kommer att medföra extremt tuffa beslut och hårda sparkrav. Dessa beslut handlar om kommunsammanslagningar, men detta är ändå inte det som kommer att vara svårast. De svåraste besluten kommer att handla om ekonomin, och då kanske främst om ekonomin och specialsjukvården. ÖT rapporterade igår att specialsjukvården kommer att spräcka budgeten ordentligt i Pedersöre i år. Redan under årets första sex månader har överskridningen varit 600 000 euro. 

ÖT rapporterar också om en ”slaktlista” som bl.a. innehåller en nedläggning av BB i Jakobstad. Kd har av hävd kraftigt motsatt sig en nedläggning, men även här börjar man ana att den krassa verkligheten så småningom börjar komma emot. Sanningen är emellertid ändå den att det inte är BB som är orsaken till specialsjukvårdens kostnadsökning. Visst kunde man kanske spara en liten summa genom att låta Karleby ta över förlossningarna, men detta är bara kosmetiskt. I långa loppet kommer specialsjukvården att bli den kommunala ekonomins fall. Den är helt enkelt för dyr i sig själv. Och dyrare kommer den att bli i takt med att nya, effektivare och farmför allt dyrare vårdmetoder tas i bruk. Sådana utvecklas hela tiden, och när de tas i allmännare bruk skenar kostnaderna iväg. Detta är ett faktum som det inte lönar sig att blunda för.

Morgondagens kommunalpolitiker kommer helt enkelt att tvingas bestämma vem som ska få vård, och vem som inte ska få det. Läkarna gör förstås allt de kan för att rädda liv och bota människor, och de använder de metoder som finns till hands – utan att nödvändigtvis fundera så mycket på kostnaderna. (Även om de förstås också måste ha detta i tankarna när vårdbeslut tas.) Men principen är förstås att de vårdmetoder används som finns tillgängliga. Med nya och hela tiden allt dyrare vårdmetoder skenar så kostnaderna iväg, speciellt som vi vet att vi har en åldrande befolkning och att vårdbehovet tenderar att bli större ju äldre en människa blir.

Det kommer att krävas tuffa beslut av morgondagens politiker, och en hel del skinn på näsan. För alternativet till att neka vissa vård är ännu mycket sämre. Redan nu finns det de som, likt författaren Kaari Utrio, har lyft fram tanken på att människan helt enkelt bör avsluta sitt liv när hon nått en viss ålder för att inte ”ligga samhället till last”. Om jag minns rätt föreslog Utrio att de som fyllt 70 år ”borde ta ett piller”. Detta är naturligtvis helt förkastligt och skulle få enorma följder för människovärdet. (Men det fungerar förstås också omvänt – när människovärdet devalveras tillräckligt öppnas för ett dylikt tänkande.)

Dessa frågor kommer morgondagens politiker att tvingas ta ställning till. Och med sämre ekonomiska tider kan den morgondagen komma fortare än vi anar.