Fornkyrkans biskopar och dagens missionssällskap

Vi kan lära oss mycket av att se på historien. Framför allt får vi, genom att se hur saker och ting tidigare har fungerat och hur kristna människor tidigare har levat, ett korrektiv till vår tids felgrepp och felaktiga vägval.

Jag har ofta tänkt på fornkyrkans biskopar. (Då kanske främst i.o.m. den kontrast som de utgör till dagens biskopar.) I fornkyrkan innebar ett val till biskop så gott som alltid en dödsdom. Det var alltid biskopen som först fick smaka på maktens hat mot den kristna tron, och på den här tiden var en biskop oftast en riktig herde som gick före hjorden och försvarade tron och de troende och inte flydde undan när de första motsåndslamporna började blinka. Därför innebar ett biskopsval så gott som alltid en dödsdom.

Idag gömmer sig våra ledare när det börjar blåsa motvind. Eller kanske rättare: De stiger undan vinden för att komma undan motståndet. Jag tänker nu speciellt på FMS och deras kontroversiella val att kalla och välsigna ett homosexuellt par till missionärstjänst. Dagen innan välsignelsen gavs höll FMS sitt årsmöte, och där lades det fram ett förslag att FMS inte ska kalla och sända ut missionärer som lever i partnerskap. Mot detta förslag framhölls laglighetsaspekten – FMS´ jurist anförde att föreningens styrelse kan bli åtalad för diskriminering om det aktuella paret skulle ha nekats välsignelse och arbetsplats i sista minuten. Med hjälp av detta hot fick man tillräckligt många av årsmötets deltagare in i ledet bakom det beslut man ville få igenom.

Nå, till saken hör ju givetvis att samhällets lagar gäller också för en kristen människa. Och för en kristen förening, som t.ex. FMS. Men endast och alltid bara så långt som Guds ord tillåter! För en kristen människa, och en kristen förening, gäller alltid detta att vi bör lyda Gud mera än människor. Av detta följer att vi håller, respekterar och ärar samhällets lagar och ordningar alltid när dessa inte går emot Guds uttalade vilja och innebär synd mot Herren och hans vilja. Om så sker, ja då gäller ordet om att vi ska lyda Gud mera än människor. Oberoende av kostnaden.

Den människa som accepterar ett ledarskap i en kristen församling eller i en kristen organisation accepterar på samma gång också detta - att han/hon kan tvingas gå emot landets lagar för att lyda Guds ord och bud. Är man inte beredd att bära också detta ansvar, ja då ska man inte ta emot det uppdrag man erbjuds. Detta gäller också för FMS´ styrelse. Rätta mig om jag har fel, men jag tror faktiskt inte att det i denna styrelse sitter sådana fega stackare som FMS´ jurist tydligen anser. Jag tror nog att dessa skulle ha varit beredda att ta den smäll som ett rätt beslut i denna fråga skulle ha kunnat leda till. Men jag kan ju ha fel.

Hur som helst menar jag att vi kan lära oss mycket av historien. I detta fall av fornkyrkans biskopar. Hur skulle kyrkans historia månne ha utvecklats och sett ut ifall FMS´ jurist skulle ha fungerat som deras rådgivare då när det begav sig?