Om gudsfruktan och avfall

Vi läser som bäst Nehemjas bok i vår husandakt, och i gårdagens kapitel fastnade jag på en intressant sak som nämndes i en bisats. Det sägs om Hananja, som Nehemja insatte som befälhavare i borgen i Jerusalem, att han ”var en pålitlig man och fruktade Gud mer än de flesta”. (Neh. 7:2b)

Jag undrar om inte bristen på gudsfruktan bland våra ledare är ett av våra största problem idag. Hananja blev vald till ledare för folket eftersom han ”fruktade Gud mer än de flesta”. Idag är det tyvärr andra meriter som styr – och följderna låter inte vänta på sig. Jag tänker nu främst på inkommande söndags missionsfest i Helsingfors där FMS och biskop Irja Askola kommer att välsigna ett homosexuellt par för utresa till missionsfältet. (Men detta är, tyvärr, bara det senaste exemplet på vad bristen på gudsfruktan leder till.)

Ordet gudsfruktan, som tyvärr används väldigt sällan idag, ska inte missförstås. Gudsfruktan handlar inte i första hand om att vara rädd för Gud, utan det handlar om att älska Gud så högt att människan inte vill förbryta sig mot honom och mot hans uttalade vilja. ”Vi skola frukta och älska Gud...”, som Luther uttryckte saken. Så när det brister i gudsfruktan idag så handlar det ytterst om att det brister i kärleken till Gud och till hans ord. Dagens kyrkliga ledare trampar Guds ord, Guds vilja och i förlängningen Gud själv under sina fötter i sin strävan att vara människorna till lags. Gudsfruktan har ersatts av människofruktan. (Ordet fruktan då använt åtminstone delvis på samma sätt så som det ovan förklarades.)

Var finns dagens kyrkliga ledare som går i Hananjas fotspår? När jag pejlar det kyrkliga fältet ser jag inga sådana ledare. Inte en enda. Ska vi då förundras över att det ser ut som det gör i vår kyrka? När kärleken till Gud, hans ord och hans vilja har kallnat och gudsfruktan därmed har försvunnit, ja, då blir det som det blir. Eller rättare sagt: Då blir det som det nu har blivit.

Det som skiljer detta senaste elände från tidigare avsteg/avfall är att vi nu utmanar Herren i det som är hans rikes viktigaste angelägenhet – hans rikssak och hjärtesak, nämligen missionen. Hittills har missionsarbetet ganska långt fått vara i fred från avfallets följder, åtminstone sett från min synvinkel. Kanske för att missionsarbetet långt har varit uppburet av kyrkans konservativa krafter, kanske för att det har funnits många (äldre) troshjältinnor och –hjältar som har burit missionsarbetet i bönen. Kanske för att själafienden har prioriterat andra spelplaner. Kanske för att Herren ända tills nu har beskyddat sin hjärtesak från vårt avfall. Vem vet. Men nu öppnas alltså även detta fält för avfallets följder - och för följderna av den försvunna gudsfruktan.

Men missionen är ännu Guds rikssak och hans hjärtesak. Och han har, som jag konstaterade i den senaste texten, alla redskap till sitt förfogande. Vi får be att Han, på det sätt han väljer, ville förhindra det som nu hotar att inträffa. Om han vill. Det finns ju förstås också den möjligheten att han har valt att prisge också denna sista bastion av vårt folks/vår kyrkas arbete på hans rikes åkerteg, och om så är fallet blir det förstås så som han vill. Men vi får, och ska, ändå be att så ännu inte skulle vara fallet.

Och samtidigt får vi be att våra ledare skulle vända om och igen börja drivas av sann gudsfruktan och inte av människofruktan. För där - i bristen på gudsfruktan - finns nog fröet till dagens fullständigt bedrövliga situation i vår kyrka.