Hatbrev?

Finska Missionssällskapet har kallat ett homosexuellt par till missionsarbete, och de kommer att välsignas till tjänst nu på söndag på FMS:s årsfest. Den ena av de blivande missionärerna kommer dessutom att bli prästvigd av Helsingforsbiskopen Irja Askola.

Det finns i princip hur mycket som helst man kunde säga om detta, men vad gäller själva saken jag ska nöja med att fråga mig huruvida ledningen inom FMS fullständigt har tappat förståndet? Genom att sända ut ett homosexuellt missionärspar kommer man dels att tappa en massa understöd och understödare här i Finland (för det är faktiskt vi klassiskt kristna som väldigt långt bär upp missionens arbete rent ekonomiskt), dels förstör man sitt eget och Finlands rykte i det land dit detta par sänds ut. För att inte alls tala om vilket enormt slag detta är mot den kristna trons trovärdighet i mottagarlandet. För vi ska noggrant hålla i minnet att alla, ja egentligen väldigt få, andra länder är lika ”progressiva” i denna fråga som vi är här i vårt land.

Nå, men nu var det inte i första hand själva saken jag ville diskutera. Denna gång. Utan de reaktioner som detta har orsakat här i Finland. Närmare bestämt då de många ”hatbrev från troende människor” som Irja Askola har fått ta emot. (Enligt dagens Iltalehti.) Jag inser förstås att det finns många som känner ett starkt behov av att få reagera, och kanske också känner sig kallade av Herren att försöka omvända Irja Askola och förhindra denna katastrof. Men jag tror nog att vi borde inse att det inte är rätt metod att skriva brev med ett innehåll som, i åtminstone vissa fall, kan tolkas som hotfullt eller t.o.m. hatiskt. Personer som Irja Askola är nämligen inte sena att använda dessa brev i propagandasyfte – alltså för att visa hur ”hatiska” vi klassiskt kristna är gentemot de homosexuella och mot ledare inom kyrkan som går i deras ärenden. Och på så sätt ytterligare vända opinionen mot oss. Och tidningar som Iltalehti spelar förstås gärna med i detta spel.

Jag tror att vi borde inse att det finns människor som är så förhärdade att det inte går att omvända dem. Åtminstone inte genom att skriva brev åt dem. Personliga brev kan dessutom, eftersom de är riktade åt en enskild person, användas just på detta sätt – i propagandasyfte. Irja Askola behöver givetvis inte lämna ut alla brev till tidningens journalist. (De är ju privata!) Det räcker gott och väl med att hon nämner om dessa brev, och kanske citerar ett utdrag, dessutom taget ur sitt sammanhang. Och när så sker kan även ett välmenande och i grund positivt skrivet brev bli till ”hatbrev” i en sensationssökande journalists händer. För det ska vi komma ihåg: de flesta journalister är inte intresserade av sanningen eller av vad som i grund och botten var avsikten. Nej, de vill ha uppmärksamhet och skapa rubriker.

Då menar jag att en offentlig text är så mycket bättre. En insändare eller en bloggtext, givetvis vänligt skriven, där skribenten har kontroll över sin text och där alla som vill kan kolla vad som sades och vad som avses. Givetvis kan även detta misstolkas och snedvridas av ”skjutgärnsjournalismen” i.o.m. att de flesta människor är så lata att de inte orka/vill ta redan på vad som är sant även de gånger sanningen finns på bara några tangentnedslags avstånd, men principen är att man som skribent ska se till att man har kontroll över sin egen text. Och det han man verkligen inte om man sänder ett privat brev åt en biskop.   

Det bästa är förstås ändå att be för den som felar. För det som vi människor inte kan (omvända den vilsegågna och t.o.m. till viss del förhärdade), det kan Herren. Så be gärna för FMS, dess ledning, detta blivande missionärspar och Irja Askola. I första hand att Herren ville omvända dem och förhindra att de gör detta fatala misstag. Men om inte det går, att han på något annat sätt förhindrar detta. För han har alla redskap i sin hand!

Men skriv inga privata brev åt Irja Askola, eller åt någon annan heller, i liknande ärenden. Det slår alltid tillbaka mot den som skriver – och mot oss alla.