Hatet, vittnena och vi

Det kristna budskapet möter motstånd idag. För oss som kristna gäller det samma. Varken vi, eller det evangelium vi är satta att förkunna i ord och handling, är så där alldeles välsedda/välsett idag. I mina mörkare stunder har jag funderat om vi gör något galet när det är på detta sätt. Borde inte evangeliet vara något enbart positivt och glatt som vinner genklang hos alla människor? Ligger felet hos oss när det inte är på detta sätt?

Visst har vi kristna många fel och brister. Framför allt tror jag att det brister i kärleken till och omsorgen om de som ännu inte har tagit emot Guds frälsning. En viss nöd har vi nog för alla dessa, men den kärlek som ser bortom egen bekvämlighet och utanför egen fördel för att eventuellt kunna vinna en själ – den är tyvärr ganska sällsynt idag. Detta gäller mig i lika hög grad som någon annan. Tyvärr.

Men likväl är det glada budskapet, Evangeliet, ett budskap som så gott som alltid skapar motstånd. (Så det beror alltså inte enbart på oss!) Jag kom idag att tänka på de två vittnena i Upp. 11. Det sägs om dem att de profeterade under 1260 dagar. (Under vilka de kunde ”stänga himlen så att det inte regnade, förvandla vattnet till blod och slå jorden med alla slags plågor så ofta de vill”.) När de sedan dödades sägs det att ”jordens innevånare gläder sig över dem (över deras död, alltså) och jublar och sänder gåvor till varandra”.

Ingen genklang här, alltså! Dessa två vittnen var så avskydda och hatade att det blev en internationell högtid när de dödades. Förvisso för att de plågor de sände upphörde, men lika säkert också för att deras budskap nu hade tystats. Så vi är i gott sällskap när det vi förkunnar inte uppskattas av denna världens barn. (Även om det förstås är högst otrevligt!) Det samma sade ju faktiskt också Jesus. ”Om världen hatar er ska ni veta att den har hatat mig innan den hatat er”. (Joh. 15:18) Observera att detta sades av Jesus själv! Han som endast gjorde gott mot alla människor och som ”ropade ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna”. (Jes. 61:1)

Evangeliet i sig skapar motstånd. Helt enkelt för att denna världens Herre inta kan tåla det. Och detta motstånd drabbar oss alla. Därmed verkligen inte sagt att vi i oss själva skulle vara utan skuld när vi blir hatade och illa sedda. Men huvudorsaken finns ändå inte hos oss och i vår beklagliga brist på kärlek, utan hos det budskap vi har att föra ut. Eller rättare sagt: Inte heller hos budskapet, utan hos denna världens Herre och i hans hat mot Herren Jesus, Evangeliet och mot alla som lever av detta Evangelium. Den yttersta orsaken finns hos honom som ser sitt rike vackla varhelst detta budskap förkunnas i ord eller i gärning.

Det är inte roligt att vara illa sedd och vissa gånger t.o.m. hatad. Men det är en ”förmån” som följer med lärjungaskapet. När vi har det som tyngst i vår kamp kan vi ändå komma ihåg de två vittnena. Ännu är det inte så illa med oss att människorna sänder varandra gåvor den dag vi får hembud. Eller hur?