Sjukvården och ekonomin

Den 31/5 fanns en liten notis på sid tre i Österbottens Tidning som sade att social- och hälsovården i Karleby borde spara 4,7 miljoner under innevarande år. Detta skulle innebära en nedskärning i personalkostnaderna med 15 %, eller ca 200 årsverken. Jag tror nog att alla förstår vad detta skulle innebära. Det går helt enkelt inte att erbjuda samma vård med 15% mindre personal. Om personalen min skar på detta sätt, vilket knappast ändå kommer att ske, måste man gå in för att helt enkelt välja vem och vad man vårdar. Och vem och vad man inte vårdar.

I artikeln nämns, i en kort mening, att sparbehovets storlek avgörs av ”hur dyr specialistvården blir”. Det är här skon klämmer. Folkhälsoarbetet och den förebyggande vården, liksom även allmänmedicinen, är inte orsaken till de skenande vårdkostnaderna. Kostnadstrycket, eller i detta fall trycket att banta kostnaderna, kommer av de skenande utgifterna inom specialsjukvården. Med hela tiden nya, och hutlöst dyra, vårdformer finns det ingen hejd på kostnadsökningen inom denna sektor. Vi vårdar helt enkelt, i ekonomiskt hänseende, ihjäl oss själva.

Vem ska vi peka finger mot här? Läkarna? Nej. De använder förstås alla tillgängliga metoder för att hålla liv i/bota sina patienter. Och så ska det naturligtvis vara. Felet ska nog letas på annat håll. Vi hade besök av ett par vänner som har en viss insyn i detta ämne för några dagar sedan, och i samtalet vi förde kom det fram att en människas sista veckor i livet ofta kan bli lika dyra, eller t.o.m. dyrare (för samhället) som den människans hela vårdhistoria fram till dessa sista dagar. För att hålla en döende människa vid liv någon extra dag eller vecka bränns lika mycket pengar som det har kostat att vårda denna människa under 80 eller 90 år! Helt enkelt därför att de anhöriga inte vill släppa taget. Min vän konstaterade att den sjuke/döende ofta själv är klar med livet och kanske helst i detta skede skulle låta döden komma på ett helt naturligt sätt, men att det är de anhöriga som kräver att de sista, konstgjorda och dyra, livsuppehållande vårdinsatserna ändå ska sättas in.

Det handlar helt enkelt om vår sjukliga rädsla för döden. Observera här ändå att detta är något HELT annat än eutanasi! Eutanasi handlar om att avsiktligt döda en patient. Här handlar det om att helt enkelt låta naturen ha sin gång och tillåta att en dödsjuk människa dör utan att på ett onödigt sätt förlänga hennes dödskamp och hennes lidanden.

Jag tror att vi, i dessa ekonomiskt trängda tider, bör våga ta en diskussion om detta. En annan sak som vi också, av samma orsak, borde våga diskutera är könsbytesoperationerna och de på dem följande korrigeringsoperationerna. En människa som har en y-kromosom – och som t.o.m. har blivit far – är en man. Helt obestridligt. Om en sådan man, av någon för mig (och alla andra sunt tänkande människor) outgrundlig orsak, får för sig att han är en kvinna i en mans kropp ska denna åkomma vårdas med terapi och medicinering. Inte med dyra operationer. Och framför allt inte med dyra operationer som belastar den offentliga sjukvården! Om någon vill lägga sig under kniven i en dylik operation ska han eller hon givetvis ha rätt att göra det. MEN PÅ EGEN BEKOSTNAD! 

För eller senare kommer vi också att tvingas ta en diskussion om de alkoholrelaterade sjukdomarnas behandling och kostnaderna för dessa. Vi finländare dricker ca 10 liter ren alkohol per person och år. I genomsnitt. När man i denna ekvation räknar in att det också finns (en hel del) människor som dricker mycket lite, eller inte alls, (alla barn, t.ex.) inser vi mycket snart att de som dricker mycket verkligen dricker mycket. Det har sagts att 20% av befolkningen orsakar 80% av kostnaderna för vården av dessa sjukdomar. Vågar vi ta diskussionen om huruvida det är rätt att de 80% av befolkningen som sköter sig när det gäller alkoholkonsumtion ska stå för de vårdkostnader som dessa 20% orsakar? Hittills har det varit självklart att det ska vara så, men med de skenande vårdkostnaderna och den allt mindre ekonomiska kakan som finns att fördela borde vi kanske också våga lyfta upp denna fråga på bordet?   

Vi behöver en fungerande specialsjukvård. Nära människorna. Men vi borde våga diskutera, öppet och fördomsfritt, vad denna specialsjukvård ska omfatta och hur den ska fungera. Och vad som hör till samhällets uppgifter och skyldigheter och vad som INTE gör det. Dessutom borde vi våga inse att alla vi människor en dag kommer att dö – om världen står. Och våga ta en diskussion om vad detta innebär för sjukvården och vården i livets slutskede.

Jag misstänker att vi helt enkelt inte har råd att låta bli.