”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första
kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina
första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och
flytta din ljusstake från dess plats.” (Upp. 2:4-5)
Dessa ord är hämtade ur sändebrevet till församlingen i
Efesus och de uttrycker något som kunde sägas vara en ”församlingens grundregel”.
Avfall från Herren och en ovilja att vända om leder förr eller senare till att
Herren tar bort sin välsignelses hand från församlingen. När detta sker är det
ute med den församlingen. Detta är i själva verket en process som föder sig
själv. Detta så att när avfallet tillåts regera i en församling/kyrka kommer
detta avfall att leda till ett ännu större avfall från Herren och hans vilja - helt
enkelt därför att Herren låter det ske. När vi vänder oss bort från honom och
hans vilja är en av de första följderna det att Herren låter den stilla och hela
tiden fortgående väckelsen utebli. Detta leder i sin tur till att människorna
blir ännu mera främmande för Herren och hans vilja, vilket i sin tur skapar
mera och allt längre gående avfall. En process som föder sig själv, alltså.
Igår slog det mig med brutal kraft att det är just detta vi
ser hända i vår kyrka idag. Jag vet givetvis inte hur långt vi har kommit på
denna avfallets väg, men frågan är om vi redan i detta nu har passerat ”the
point of no return”. Alltså om avfallet redan har gått så långt att det inte
finns någon väg tillbaka. Frågan jag fick, och som alltså slog mig med kraft,
var att: Kommer ljusstaken att flyttas under vårt skift? Alltså så att den kristna
tron försvinner från vår kyrka och vårt land medan vi var satta att förvalta
den - medan det var på vårt ansvar att föra ut Evangeliet om syndernas
förlåtelse och förvalta denna oerhörda skatt som nådens Evangelium är? När jag riktigt tänker efter är detta en tanke som är så fruktansvärd
att jag egentligen inte alls skulle vilja röra vid den. Men likväl måste vi
ställa oss denna fråga. Kommer ljusstaken att flyttas när det är vi som bär den
kristna trons stafettpinne?
Följderna av att ljusstaken flyttas är fruktansvärda – och långtgående.
Inte bara för församlingen utan faktiskt för hela det samhälle där detta
tillåts ske. När Uppenbarelseboken skrevs var Efesus en av världens största och
mäktigaste städer, och den kristna församlingen var en av de största och mest
blomstrande församlingarna i världen. Idag återstår av den en gång så stolta
staden – och församlingen – bara stenar och grus. Så går det nämligen när
Herren flyttar bort sin ljusstake.
"När Uppenbarelseboken skrevs var Efesus en av världens största och mäktigaste städer, och den kristna församlingen var en av de största och mest blomstrande församlingarna i världen. Idag återstår av den en gång så stolta staden – och församlingen – bara stenar och grus."
SvaraRaderaGanska naturligt egentligen med tanke på att civilisationen gått vidare. Också i dagens Frankrike, Italien, Tyskland m.m. finns otaliga städer från romerska tiden som var stora på sin tid men idag bara är stenar och grus.
Dessutom var Vesuvius, som förstördes i ett vulkanutbrott år 79 e.Kr. och Jerusalem, som till stora delar ödelades i Bar Kochba-upproret år 135 e.Kr, inte ens kristna städer i modern definition.
/Zed
/Zed. Min huvudsakliga poäng var att församlingen är borta. Huruvida staden har försvunnit av samma orsak är förstås en sak man kan diskutera. Som jag ser det är det mycket möjligt, men omöjligt att bevisa.
SvaraRaderaÄndå tror jag att vi skulle ha mycket lättare att se sambandet mellan orsak och verkan i historien om vi skulle inse vad som är historiens röda tråd. Historien handlar nämligen inte om kungar, krig, länder och folk - utan om Guds frälsningsplan. Allt det andra är bara kulisser för denna His-Story.
Det här är en viktig punkt, och något som dagens humanister/ateister bortser från. En civilisation bygger på gemensamma värderingar som i sin tur härleds ur en gemensam världsbild som säger oss vad vi är till för och vart vi är på väg. Materialismen erbjuder inget av detta utan resulterar i en cynisk, individuell pragmatism.
SvaraRaderaDenna resulterar i sin tur i interna stridigheter, och ett hus som kommit i strid med sig själv kan inte stå. Förr eller senare invaderas de av en annan civilisation vilken reducerar dess monument till stenhögar och sopar bort alla symboler kring vilka den döende civilisationen fann mening och enhet.
Christoffer Skuthälla:
SvaraRadera"En civilisation bygger på gemensamma värderingar som i sin tur härleds ur en gemensam världsbild som säger oss vad vi är till för och vart vi är på väg."
OCH på rädsla. D.v.s. rädsla för dem som har makten. Dels ekonomisk makt och vapen (tidigare påvar, kungar och furstar; i dagens tid storföretag) dels de som har mentalt inflytande över människans rädslor för Gud och för döden.
Hur om inte genom rädsla har påvar, furstar och kungar i tiderna kunnat tvinga folk att stödja deras krigståg och skattekrav? Genom att sprida rykten om världens undergång och Guds straff har man skrämt folk till lydnad. Att ifrågasätta eller tänka själv har medfört exkommunikation, d.v.s. bannlysning ur samhället (och på ett andligt plan ur frälsningsordningen). Till stor del har gemensamma religiösa normer handlat om sökandet efter mening och hopp om liv efter detta. Men sättet man tillämpat dem på har ofta handlat om vinning, skrämseltaktik och makt: det kan ni inte förneka.
Det finns en orsak till att den moderna, fritänkande människan vill gå sin egen väg och inte dirigeras av vad religiösa herrar på höga hästar säger. Hon vill inte tillbaka till feodalsamhället.
/Zed.
Zed
SvaraRaderaTalat som en äkta Jakobin :)
Skämt åsido, hierarki och religion kommer man inte undan. Absolut demokrati är inte hållbart i längden utan resulterar förr eller senare i hierarki. Ordning kommer förr eller senare att tvingas på kaoset, även en ideologi som alla tvingas bekänna sig till.
Skrämselpropaganda och domedagsprofetior är inte unikt för kristendomen. Sedan upplysningen har flera sekulära profeter förutspått undergång genom överbefolkning och svält.
Frågan är alltså inte vilket samhälle som vore perfekt, utan vilket som vore bättre; ett där man frivilligt underkastar sig vissa normer eller ett där man tvingas underkasta sig en elits godtycke.
Christoffer Skuthälla:
SvaraRadera"Frågan är alltså inte vilket samhälle som vore perfekt, utan vilket som vore bättre; ett där man frivilligt underkastar sig vissa normer eller ett där man tvingas underkasta sig en elits godtycke."
I någon mån har väl en viss elit (åtm. i Norden) alltid styrt folket efter godtycke, låt vara att man velat legitimera sin maktutövning med kristna förtecken och gärna gripit till Bibeln så snart det behövts.
Eliten idag består inte av biskopar och furstar men av storföretagare och politiker som strider om hur vi ska bevara vår tynande välfärd och säkra fortsatt välsignelse, d.v.s. ekonomisk tillväxt(och vem som ska ha rätt till den största biten).
Det frivilliga och ofrivilliga tvånget ("anpassningsbarhet") är mera eller mindre detsamma (i grunden manipulation, skrämseltaktik och maktflykt som nyttjas för att stävja de lättstyrda massorna, t.ex. nyträlarna som tvingas finna sig i att leva på bidrag och snuttjobb) men språket har skiftat.
Som svar på din fråga är förstås ett samhälle där man frivilligt underkastar sig vissa normer bättre. Min motfråga är dock om något samhälle utan en viss elits godtycke någonsin existerat.
/Zed
Att folk missbrukat Biblen är väl inget konstigt, knappast är det en giltig kritik av kristendomen heller, snarare säger det nåt om människors desperata begär efter makt. Som du säger är det samma taktik i dag, men de ideologiska yttringarna har skiftat.
SvaraRaderaNågot perfekt samhälle har nog aldrig existerat. Dock har samhällen varit mer eller mindre kristna. Om vi tar Finland som exempel - det fanns en tid då man kunde balansera statsbudgeten. På senare tid, i takt med sekulariseringen, har det blivit mer och mer omöjligt. Nu vet jag att korrelation inte betyder kausalt samband, men detta stöder följande teori:
Ett samhälle kan inte överleva om det högsta målet med livet är inomvärldsligt. Folket måste ha ett mål, bortom denna värld, för vilket det är värt att här och nu offra sig (både ekonomiskt och med tanke på bekvämlighet). Det räcker inte med god vilja, denna kan man leva på en tid, men det måste också finnas rationella grunder att offra sig. Annars kommer begären efter denna världens goda att mer och mer börja styra, och vi får situationen vi har idag.
Väl skrivet Christoffer..:)
SvaraRadera