Extremism och det konstanta avståndets förbannelse

Jag har vid ett flertal tillfällen, både här på bloggen och – enligt uppgift – på facebook blivit kallad ”extremist”. Det är främst min vän (?) Mattias Granroth som varit ute med stämpeln. På hans kommentar här på bloggen replikerade jag att det att en person och/eller en åsikt ser extrem ut kan bero på två saker. Antingen är personen/åsikten verkligen extrem, eller så sitter det extrema helt enkelt i betraktarens ögon. Detta då så att betraktaren har glidit så långt bort från det som en gång var ”mainstream” att den som inte har glidit med utan står kvar på samma ställe, i betraktarens ögon, kommer att framstå som mer eller mindre extrem. I mitt och Mattias fall handlar det givetvis om det senare.

Idag är tendensen den att vi kristna, och våra åsikter, tolereras till en viss gräns. Det är acceptabelt att vi kommer lite ”efter” samhällsutvecklingen när samhället och det som anses vara rätt och riktigt bland världens människor sakta men säkert glider mot vad som snart kommer att orsaka en moralisk kollaps. Som kristna får vi vara lite ”efter” i denna utveckling – utan att bli betraktade som extrema. Detta leder lätt till att vi kristna, för att inte ”skämma ut oss”, glider med i samhällsutvecklingen. Alltid lite efter, men alltid på samma avstånd. För att inte bli betraktade som extrema. Resultatet, för vårt vidkommande, är ändå det samma som för världen: Genom att hålla detta konstanta avstånd glider också vi med i utvecklingen mot denna samma moraliska kollaps.

Det finns emellertid ett alternativ för oss som kristna. Paulus skriver i Rom. 12:2 att vi inte ska ”anpassa oss efter denna världen” utan i stället ”låta oss förvandlas genom sinnets förnyelse, så att vi kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom”.

Gud har inte behag i att vi håller ett konstant avstånd till världen och världens åsikter. Han finner inte behag i oss när vi växer lika krokiga som världen. (Om än med en viss fördröjning.) Nej, utan här handlar det om fullkomlighet, om förvandling och om det som är allt igenom gott. Och då kan vi inte ta modell efter världen och världens åsikter. Nej, då gäller det att ta in och låta oss formas av det enda som är rätt, rakt och sant i denna snedvuxna, förljugna och falska värld, nämligen Guds heliga och rena ord. När så sker, ja då drabbas vi inte av det konstanta avståndets förbannelse, utan då kommer vi att stå fasta och raka medan världen blir allt mera böjd. Givetvis kommer vi i världens ögon att se extrema ut, men det beror endast på att världen glider iväg. Sakta men säkert på väg mot fördärvet.