Kyrkans och biskoparnas svek

En av gårdagens (gamla) nyheter var att en hel hop av Sveriges lutherska biskopar gick med i Pride-tåget i Stockholm. Jag kommenterade detta här på bloggen med att de visar att de har mist förståndet, men egentligen handlar detta nog kanske framför allt om en missriktad omsorg och om en kärlek till människan som tar sig helt felaktiga uttryck. Och allt detta bottnar i det faktum att kyrkan, och biskoparna, har kastat ut Gud och hans ord ur sin kyrka.

Där kyrkan fungerar som den ska är den en gemenskap av förlåtna syndare som får hjälp med och i sin kamp mot synden. Detta då oberoende av om det handlar om homosexualitet, alkoholproblem, äktenskapliga problem, våldsbenägenhet, girighet eller vad det än vara må. Detta då framför allt genom en kompromisslös förkunnelse av lag och evangelium. Lagen som dömer synden i människan, och evangeliet som berättar om Gud stora kärlek och om hans nåd som upprättar och förnyar den i synd fallna människan. I kyrkan gäller alltid Guds ord – både när det gäller lagen och vad som är synd, och när det gäller evangeliet och Guds alla omfattande och allt överskylande nåd i Kristus.

Det kyrkan inte ska göra – och inte har mandat att göra – är att på olika sätt börja se mellan fingrarna med synden och, i de mest extrema fallen, börja välsigna denna. Detta oberoende av hur väl hon och hennes ledning än kan mena med detta. Om/när kyrkan gör så, ja då sviker hon alla de människor som kämpar med sina syndiga begär och som främst av allt behöver få hjälp med att kämpa mot dessa begär. Detta sker t.ex. när kyrkan börjar välsigna samkönade par, eller när kyrkans biskopar går med i en Pride-parad. Då sänder man ut signaler att detta är accepterat (av Gud själv), och att det är ok att leva på detta sätt.

Men Guds ord kan inte göras om intet. Vi har fått Guds ord för att Gud vill att vi ska veta vad han anser om saker och ting, om vi så vill, eller – om vi säger det på ett annat sätt - för att berätta för oss människor hur vi ska/bör leva för att orsaka oss själva och andra så liten skada som möjligt. I ett sådant liv handlar det om att kämpa mot synden och de syndiga begären. Absolut inte om att bejaka dem och verkligen inte om att välsigna synden. Detta är en så allvarlig sak att Gud fann det nödvändigt att sätta med orden om kvarnstenen i sitt ord. (Luk. 17:2) Detta ord säger att den ledare (liten eller stor) som förleder ”en av dessa små”, för honom vore det bättre att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup än att han tillåts fortsätta med detta vilseledande. Detta är synnerligen allvarliga ord!

När kyrkan och dess ledare på detta sätt sviker och vilseleder de homosexuella faller de under ordets dom. När biskoparna går i Pride-paraden får de de homosexuellas blod på sina händer. (1Kor. 6:9-10) Samtidigt som orden om kvarnstenen träffar dem. Jag tvivlar som sagt inte på att de går i paraden för att de vill väl, men det blir så fel, så fel. På samma gång vilseledda och vilseledande. Men likväl under ordets dom. ”Om en blind leder en blind faller båda i gropen” (Matt. 15:14). Må Herren förbarma sig över oss alla!