Flummologi

I diskussionerna inför ärkebiskopsvalet i Sverige gick diskussionens vågor höga. Kandidaterna beskylldes för att vara otydliga i sin bekännelse till centrala kristna trossatser, och att sväva på målet när det gäller förhållandet mellan den kristna tron och andra religioner. När jag har tagit del av en del inlägg i denna diskussion och bekantat mig med vad som verkligen sades i utfrågningarna kan jag inte annat än förundra mig över hur oerhört otydlig och svävande det går att vara – och allt detta för att inte stöta sig med någon eller något. För det är väl ändå det som detta handlar om? Alternativet, alltså att kandidaterna flummade för att de inte vet hur det ligger till med dessa saker, är väl nog bara ont förtal. Eller?

Men faktum kvarstår dock. En motsvarande mängd flummande och hummande får man leta efter! Och detta flummande och hummande begränsar sig inte bara till ärkebiskopskandidaterna, utan deras stödtrupper gör sig också skyldiga till samma flummande och hummande. Jag läste idag Fredrik Modéus veckogamla ledare i Kyrkans Tidning där han på fullt allvar påstår att ”Teologi inte är ja eller nej” och att ”Religionsteologi inte är ja eller nej”. (För övrigt, vad är ”religionsteologi”?)

Jag har för mig att jag har läst någonstans om någon som sade att ”Ert ja ska vara ja och ert nej ska vara nej”, men det kan ju hända att ledarskribenterna i KT inte läser samma böcker som jag gör. Men hur som helst är detta nog höjden av flum! ”Flummologi”, kunde man kanske kalla det. Det är en välskriven ledare, men jag får nog intrycket att Modéus har tappat kontakten med verkligheten. Vi som ännu (försöker) leva kvar i denna verklighet och som tvingas kämpa med frågor om kvinnliga präster, könsneutrala äktenskap och frågan om den dubbla utgången – vi vet att det finns ja, och att det finns nej. Och att det är just teologin som ska avgöra om det ska vara ett ja eller ett nej. För övrigt misstänker jag nog att Frerik Modéus, när han konfronteras med dessa konkreta frågor, inser att han också använder orden ”ja” och ”nej”. Men det kan ju hända att han inte bygger dessa svar på teologiska argument. Detta skulle för övrigt kunna förklara mycket av det som gått/går galet i SvK (och även i kyrkan här i Finland) idag. Alltså att man inte utgår från teologin när man säger sina ja och sina nej.

Nej, länge leve flummologin! Då kan alla få vara med, och allas åsikter ryms med. Förutsatt att man inte börjar hävda att det finns ja och nej inom teologin, alltså. För då, har praxis utvisat, får man inte vara med.

Båtflyktingarna

Det är inte roligt när Herren tar tag en i örat och visar att man har fel i någon sak. För det första är det otrevligt att bli överbevisad om att man har fel, och sedan är det jobbigt att behöva ändra sig. Men ack så tacksamt, ändå!

Det här händer för mig med jämna mellanrum, och senast igår. Jag måste säga att jag har haft ett problem med hur jag ska se på dessa eritreanska och etiopiska flyktingar som flyr Afrika i allt för tungt lastade båtar och som, alltför ofta, drunknar under sitt försök att nå t.ex. Italien. Mina tankar har rört sig på axeln ”Varför kommer de hit?” till ”Borde de inte ha förstått att det kan gå just så där!” (Med en lite touch av ”Rätt åt dem!” i sig.) Igår visade Herren mig hur fel jag har/hade. Först fick jag (i radionyheterna) höra att den allra största majoriteten av de som drunknat var kristna. Våra bröder och systrar, alltså! Orsaken till att de flyr är att olika extrema islamistiska gerillagrupper förföljer dem, våldtar och dödar dem om de stannar kvar i sitt land. Se där svaret på min första fråga! Och en stor orsak till att skämmas för hur jag tänkte...

Sedan läste vi Jakobsbrevets andra kapitel i vår husandakt, och där kom det andra slaget. ”Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: "Var så god och sitt, här är en bra plats", men till den fattige: "Du kan stå där" eller: "Sätt dig vid mina fötter", har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige... ...Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare... ...Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen.”  

Guds ord är ”levande och verksamt”. Om vi läser det som det Guds ord det är talar det rakt in i våra liv och fungerar som ett ”facit” för våra tankar och våra åsikter. Det är inte angenämt, ja i själva verket väldigt otrevligt, men vi vet att vi alla tänker fel i olika frågor, och Herren godhet visar sig också på det sättet att han förbarmar sig över oss och korrigerar våra felaktiga uppfattningar. Om vi vill vara öppna för det, vill säga.

Så jag fick bekänna att jag tänkt fel, och be om förlåtelse. Och ändra mig. Förvisso blir inte denna fruktansvärda sak alls något enklare av det, men helt klart är att vi på INGA VILLKOR kan stänga våra gränser och utelämna dessa människor åt det fruktansvärda öde de islamistiska fundamentalisterna har tänkt ut åt dem. Visst vore det allra bästa om de skulle kunna stanna i sina hem (det anser jag fortfarande!), men det skulle förutsätta att västvärlden på något sätt skulle klara av att ta itu med islamistproblemet. Bombningar, drönarattacker och regelrätt krig fungerar inte – det är alldeles för kontraproduktivt, alltså så att det bara skapar flera terrorister och islamister. Alltså måste detta ske på något annat sätt. Frågan är bara hur. Några enkla svar finns knappast, men likväl måste vi göra något åt detta elände.  

Both Sides Now

Det var i slutet av 60-talet som Joni Mitchell sjöng in sin vackra låt ”Both Sides Now”. Trots det något desillusionera(n)de budskapet säger sången något som vi idag gärna kunde lära oss, nämligen att inse att allt (eller åtminstone det mesta) har två sidor och att allt inte alltid är så som vi först uppfattar det. Det är ju alltid enklast att generalisera och sätta etiketter på olika fenomen – och människor - gärna så fort som möjligt och med användande av så liten ansträngning som möjligt.  På så vis behöver vi inte bry våra stackars hjärnor med dem mera, utan vi får lägga dem till handlingarna. I dagens informationssamhälle ska allt dessutom gå så oerhört snabbt och all information, om vad det sedan än vara må, ska tuggas, kategoriseras och förpackas i rasande hastighet – det finns ju så mycket man borde hinna processa, och då blir det ju bara jobbigt när någon börjar komplicera saker och ting genom att ta in flera olika synpunkter och se saker och ting från olika sidor.

En etikett som jag har funderat en hel del på är ordet ”homofob”. Detta inte enbart för att jag, enligt många, har detta ord skrivet med stora bokstäver i pannan, utan just för att hela ”homofrågan” dels är så brännande och dels för att den delar upp oss i två så klart avskilda läger. Dessutom är den så oerhört mycket mera komplex än betraktaren med sina snabba domar klarar av att ta in. Ta nu, som exempel, den nye påvens uttalande om att ”En homosexuell läggning inte är något problem och om sådana personer av god vilja söker Gud – vem är då jag att döma? De är också våra bröder.”

Detta uttalande fick stor spridning och har allmänt tolkats som så att Franciscus skulle företräda en mycket liberalare linje än sina företrädare och att den katolska kyrkans linje i denna fråga nu har/håller på att ändras. Problemet är bara den att den nye påven uttalade en del av sin åsikt – som katolik, må tilläggas. Och många har fällt en allt för snabb dom. Kanske framför allt för att media, som ju som sagt föredrar raka puckar och lättuggade lösningar, tolkade detta uttalande utan att desto mera reflektera över det som INTE sades.

Påven är katolik. Som sådan håller han sig till den katolska kyrkans katekes, och den säger faktiskt (bl.a.) det samma som påven sade. Nämligen att en homosexuell läggning inte i sig är något problem. ”Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man ska ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor ska undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning.”  (KKK 2358) Detta är vad Franciscus sade. Det han däremot inte gick in på är vad som sägs i KKK 2357, där det klart sägs ut att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga” och att ”De kan aldrig i något fall godkännas.”

Jag tycker detta var ett skickligt drag av den nye påven. Om detta beror på att han behärskar media, eller om det var en lyckträff återstår att se. Jag lutar kanske lite åt det förra. Men faktum kvarstår: Påven ÄR katolik, och som sådan anser han att utlevd homosexualitet är synd. Oberoende av om media (ännu) har uppfattat detta eller inte. Men man var snabbt framme med stämpeln, och denna gång var det inte ”homofob”-stämpeln, utan den rakt motsatta.

Det här är förstås ett problem, men inte ett lika stort problem som när en liknande snabb reaktion leder till att ”homofob”-stämpeln kommer fram och till användning. För när den väl en gång har använts spelar det ingen roll vad den som har stämplats än säger så behöver man inte lyssna. För ingen behöver ju lyssna på en ”homofob”, och sådana gånger behöver man rakt inte fundera om det finns någon annan sida till det som sägs. För det kan det ju inte finnas, eller?

Jag har försökt plädera för skillnaden mellan att göra och att vara. (Faktiskt precis det samma som KKK gör!) Jag har också försökt säga att vår kyrka, om och när den börjar välsigna homosexuella parförhållanden och när den arrangerar pride-mässor, sviker de homosexuella å det grövsta. Om/när kyrkan säger att det är ok att leva som homosexuell dömer den inte bara sig själv utan alla de homosexuella – detta eftersom Gud i sitt ord är oerhört tydlig vad ”lönen” blir för den som utövar homosexualitet, och även för den som ”förleder en av dessa minsta”.

Jag har försökt varna. Inte för att jag ”hatar de homosexuella”, som jag har blivit beskylld för, utan för att jag bryr mig. Men när man en gång har fått stämpeln ”homofob” så har man. Och en sådan behöver man givetvis inte lyssna på eller fundera på vad han/hon kan tänkas ha för motiv. Om man en gång har bestämt sig för att denna sak enbart har en sida, ja då har den det. I enkelhetens namn. Och i enkelspårighetens, men det får man kanske inte heller säga?

Folkkyrkornas framtid

”De kristna kyrkorna i Mellanöstern gick inte under på 1100-talet för att Islam bredde ut sig, utan för att de kristna övergav tron på de centrala kristna trosartiklarna.”

Maher Fouad, generalsekreterare för det evangeliska nätverket i arabvärlden

”Det som behövs är ett starkt försvar av de centrala kristna trosartiklarna – i motsats till sekularismens anda. De som brukade kallas för de protestantiska folkkyrkorna står i akut fara att försvinna. Jag förväntar mig att de kommer att försvinna om de fortsätter att varken stå emot den framdrivande sekularistiska kulturens anda eller att försöka förändra den.”

Wolfhart Pannenberg, tysk framstående teolog

"Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor."
Jesus Kristus (i Matt. 5:13)

”Tar man jungfrufödelsen som en biologisk fråga så har man faktiskt missat hela poängen.”

”Jungfrufödelsen är ett antikt exempel på mytologiskt språk, vars syfte är att uttrycka det egentligen osägbara, det som spränger språkets gränser och verklighetens kategorier.”

Fråga: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Mohammed gör? Svar: ”Man kan inte reducera hela religionsteologin, det vill säga frågan om hur olika religioner förhåller sig till varandra, till en ja- och nej-fråga. Det är liksom att göra våld på en stor mängd kunskap och erfarenhet som finns där.”

Antje Jackelen, SvK:s ärkebiskop electus

Kommentar: Jag skrev här att SvK tyvärr är förlorad. Dessa citat får stå fram som vittnen om att denna ”dom” är riktig. Tack och lov finns det ännu kristna människor i Sverige, och i SvK, men SvK som organisation kommer knappast att överleva länge till. Det brukar sägas att ”Sveriges väg är vår”, och i mångt och mycket stämmer nog detta. Vår kyrka har beträtt samma väg som SvK, även om vi inte har kommit lika långt (ännu) på avfallets väg, men det hinner nog till, med tiden. Ännu finns det kanske ändå möjlighet att stoppa denna utveckling, men det behövs framför allt mycket bön för våra kyrkliga ledare; biskopar och förtroendevalda, och så behöver vi - som ännu ser någorlunda tydligt vart denna utveckling kommer att föra oss - ställa oss upp och säga ifrån. På skarpen. För det är kyrkans (med litet k) överlevnad det till syvende och sidst handlar om!

Som avslutning ett mycket belysande och framför allt uppmuntrande citat (ur minnet) av Bo Brander, föreståndare för St Ansgars kyrka i Uppsala: ”Vad som händer i Kyrkans hus i Uppsala har ingen som helst betydelse för kristenhetens framtid i Sverige. Ingen som helst betydelse. Men däremot en liten församling i Småland med en jättedeprimerad präst och fyra gamla tanter, varav två är senila, där bor framtiden. För sådan är Gud – och det är alldeles sant.”

Dumt?

Jag fick en fråga, eller kanske snarare ett påstående, i veckan. ”Tänk att folk är så fruktansvärt dumma och kastar bort ett liv på jorden för att dyrka en gud i molnen.”

Jag misstänker att det är så här en stor del av människorna av idag tänker. ”Varför kasta bort sitt liv på att följa denne Jesus?” Så kanske man tillägger att: ”Jag hörde faktiskt om en som har en bekant som sade att han hört om någon som läst en bok där det stod att Jesus faktiskt aldrig har funnits.” Och så lämnar man hela frågan med detta. Och så lurar man sig själv bort från livet.

För det första är ett liv med Jesus som Herre och Frälsare inget dåligt liv. ”Han tar inte glansen av livet, den Herre som kallar på dig! Nej (faktiskt!) först då kan på allvar du leva, när Jesus går med på din stig!” Kristna mår bättre än icke-kristna. Kristna lever längre än icke-kristna. Och kristna har bättre – och längre - parförhållanden än icke-kristna. För att bara nämna några saker. Observera nu bara detta: Vi kristna ÄR inte bättre än de icke-kristna, men vi HAR det bättre.

Sedan har vi detta med sanningsfrågan. Givetvis är det, åtminstone en aning, dumt att ”kasta bort” sitt liv på en ideologi/religion om den inte är sann. (Även om man som sagt kan få ett bättre liv genom att leva ett kristenliv.) Den kristna tron står och faller med Jesu uppståndelse och sanningen om den. Om Jesus inte har uppstått, ja då är vår tro tom och vi ”de mest beklagansvärda bland människor” som sätter vår tro till en man som dog och ruttnade i sin grav. Då är vår tro meningslös och vårt hopp ett självbedrägeri. Men om Jesus däremot har uppstått, ja då är han den han säger sig vara och alla de anspråk han gör är sanna och pålitliga.

Det finns många stora män (läs: men) i Guds ord. Det största av dem finner vi i 1Kor. 15:20. ”Men nu HAR Kristus uppstått”, skriver Paulus. Man kan riktigt höra jublet i hans proklamation. Paulus hade mött den uppståndne, och han ger oss en lång lista på andra som hade gjort det samma. Många av dessa kom sedan att dö martyrdöden för sin bekännelse till den uppståndne Kristus. Så gör man helt enkelt inte om det absolut centrala i det man tror på, alltså Jesu uppståndelse, är en lögn. Men de visste hur det var med den saken. Helt enkelt därför att de hade mött honom. Den uppståndne.

Vi som lever idag, vi har givetvis inte möjlighet att till hundra procents säkerhet veta hur det verkligen var. Detta gäller ju de facto allt som hände före vi föddes och vi klarade av att iaktta vår omgivning och minnas vad vi sett. Men vi har källor att tillgå, och vi har (om vi bryr oss om att ta reda på, vill säga!) tillräckligt med fakta för att kunna göra en initierad bedömning om vad som är mest sannolikt. Det kan i detta sammanhang sägas att det är många ateister och agnostiker som har tagit itu med denna sak på stort allvar, och många av dem har insett att indicierna pekar så tydligt i den riktningen att Jesus verkligen är den han påstår sig vara – och att han verkligen har uppstått – att de inte längre är varken ateister eller agnostiker. Sanningen kan vara farlig för ateisten/agnostikern!   

Till sist vill jag försöka föreslå ett byte av perspektiv. Alla som tänker på detta sätt att de kristna kastar bort sitt liv: Gör ett försök att tänka tvärtom! För tänk om den kristna tron ändå är sann! Om Jesus är den han säger sig vara och han verkligen är den enda vägen till Gud och till ett evigt liv. Vad kastar man inte DÅ bort genom att inte tro? Finns det någon sunt tänkande människa som vågar ta denna risk? För att, till sist, travestera på den inledande frågan: Tänk att folk är så fruktansvärt dumma att de kastar bort sitt eviga liv för att få leva ett, som de tror, bekvämt liv här på jorden. Eller ännu värre: För att de inte brydde sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till med Jesus och med frälsningen. Det, om något, är dumt. Eller hur?