Drakar, dinosaurier och svanödlor

Jag skrev här om fynden av mjukvävnad och blodceller inne i ”miljontals” år gamla dinosaurieben och konstaterade att detta innebär att vi ÅTMINSTONE måste våga tänka tanken att det kan vara så att den idag fullständigt dominerande synen på historien mycket möjligt kan vara felaktig. Om dinosaurierna fanns på jorden för bara några tusen år sedan kommer hela den idag vedertagna historiesynen att falla ihop som ett korthus och själva grunden för hela evolutionstänkandet att pulveriseras. Detta innebär givetvis att man, i den renläriga evolutionismens namn, försöker bortförklara detta fynd genom att i stället t.ex. ifrågasätta allt vi vet om fossilisering. Den allenarådande evolutionstron får inte störas och evolutionens dogmatik på inga villkor rubbas!  

Men här på denna blogg gäller givetvis andra regler. Här får man fråga, och här får man ifrågasätta. Jag tycker att tanken på att det kanske fanns T-Rex på jorden för bara några tusen år sedan är fullständigt svindlande, och detta föder givetvis, för den historiskt intresserade, den helt naturliga följdfrågan: Om dinosaurierna och människan var samtida borde det givetvis finnas spår av detta i historien. Finns det sådana?

Svaret på denna fråga blir faktiskt ja. Vårt problem idag är att vi bedömer allt utifrån vår idag gällande referensram gällande historien och den evolutionära biologin, så när vi ser dessa spår efter dinosaurierna så passar de förstås inte in i det vi ”vet”, varför vi förpassar dem till fantasins och diktens område. Nå, vad finns det då för spår?

Jag ska ge en liten lista, det finns säkert många flera, men jag nämner de spår jag känner till. Vi kan börja med kartorna. Har du sett gamla världskartor? På dessa finns det ofta, inte alltid, men ofta, olika bilder av drakar och sjöodjur ritade in här och var på de olika vattenområdena. Detta har givetvis tolkats som enbart konstfärdiga utsmyckningar, men tänk om de inte alls är detta, utan ditsatta för att varna sjöfarare: Se upp när du rör dig här, för här finns det sjöodjur! Spekulationer? Javisst, men intressanta sådana! Mera om detta lite längre ner.

I folksagorna finns det ofta olika former av drakar. Dessa har man ansett vara resultat av människornas livliga fantasi, men faktum är att det mycket ofta finns verkliga förlagor till det som sedan kom att bli sagor. Hur kan man annars t.ex. förklara att det finns berättelser om drakar i de mest olika kulturer och sammanhang som sinsemellan inte har haft något samröre?
 

När vi sedan ser på litteraturen så kan vi börja med Bibeln. Här, närmare bestämt i en av Bibelns äldsta böcker, alltså Jobs bok, nämns två intressanta djur; Behemot och Leviatan. När man läser om Behemots sammanvävda senor och svans som ser ut som ett cederträ ser man lätt framför sina inre ögon t.ex. en Brachiosaurus. Någon flodhäst är det knappast frågan om, även om dagens av evolutionismen präglade bibelforskare gärna skulle få det till just det. Men det finns spår också i annan litteratur än i Bibeln. Den grekiske historikern Herodots skriver på det femte århundradet före Kristus om ”arabiens flygande ormar”: Aristoteles och den indiske skriftställaren Strabo nämner också liknade djur i sina skrifter.

Gilgamesh, alltså han med floden, sägs ha dödat en drake, och Historiae Animalium från 1500-talet säger att det fanns drakar ännu på 1500-talet, men att dessa hade blivit mindre till storleken än vad de var tidigare. Ulysses Aldrovandus, en italiensk vetenskapsman, publicerade på 1500-talet en noggrann beskrivning av en liten drake. I Kina finns det många berättelser om hur man hållit drakar som husdjur, och Marco Polo berättar i sina reseskildringar om stora, konstiga djur som man höll i inhägnader och betraktade som någon form av gudar.

Finns det då några iakttagelser av dinosaurier eller dinosaurieliknande varelser från senare år? Det finns det faktiskt. Den 16. November 1970 flöt ett stort, dött sjöodjur iland vid Man Hill Beach i Massachusetts. Djuret hade ett hästliknande huvud, lång hals och ormformad kropp. En forskargrupp under L.D Dellers ledning undersökte djuret. Knappa sju år senare (10/4 1977) fick den japanska trålaren Zuiyu Maru ett märkligt napp. Det halvruttna kadavret, som var tio meter långt, vägde två ton och hade en en och en halv meter lång hals och fyra meter långa fenor, kastades snart tillbaka i havet, men fotografier som togs av djuret finns fortfarande bevarade. I Japan var detta en stor nyhet under en lång tid och det utsågs till 1977 års största vetenskapliga händelse. I väst teg man som muren om detta fynd. Det passade helt enkel inte in i evolutionismens på förhand bestämda mallar!

Det finns alltså spår som visar att människan och dinosaurier mycket väl kan ha varit samtida här på jorden. Om vi vill se dem, vill säga. Men de passar som sagt inte in i evolutionismens fundamentalistiska dogmatik, och därför förtigs de och hänförs gärna till diktens och sagans område.